Varje dag är första
april

Vi följde helt och hållet Bushadministrationens mönster. Ljug så att läpparna blir blå, citera hemligstämplade rapporter som ingen kan kontrollera, hänvisa till falska läckor som via märkliga vägar har tagit sig fram till något känt media och där publicerats, namnge några medier, det finns ingen som kontrollerar det, och gör de det så förneka och nämn ett annat medium. Eller anklaga den anklagande för att sprida desinformation och ha en främmande kommunistisk eller muslimsk makt bakom sig. Spela dum och förneka uppgifterna, hota med våldsamma stämningar och dra till med dödsstraff. Ju grövre hot och ju kraftigare överdrifter desto trovärdigare.

Helt enkelt, det finns inga deserterande amerikanska soldater, åtminstone har de inte deserterat till den irakiska armén, och inte har de skjutit ner några egna helikoptrar eller egna soldater, åtminstone inte med avsikt, åtminstone inte fler än soldaten som dödade sitt befäl med en handgranat, men det var åtminstone inte på grund av någon motvilja mot USA:s krig, åtminstone inte såvitt varken vi eller amerikanska armén eller brittiska soldater kan bedöma.

Och medan Yelah drog till med en rövarhistoria som gick hem ganska bra, åtminstone får vi för oss att hela Sverige i går susade av rykten om deserterande amerikanska soldater, så drar Brooks, och Franks och Rumsfeld och Bush rövarhistorier varje dag, om och om igen. A la Goebbels trummar de in krigspropagandan i alla medier, i alla radiokanaler och tevekanaler och tidningar så det till slut är näst intill omöjligt att värja sig och tro att det inte är sant.

Och alla medier köper in samma filmsekvenser om amerikanska hjältar som trycker in en dörr i jakten på terrorister och hittar en bebis. Alla kanaler i Sverige, Storbritannien, Spanien, Tyskland, Frankrike... Ja, de hittar en bebis i jakten på terrorister. Terrorismen går allt längre ner i åldrarna och tar sig alla uttryck.

Och ett aprilskämt var det att amerikanska soldater sköt ihjäl ett tiotal kvinnor och barn efter att de inte hade bett chauffören stanna, enligt Washington Posts reporter. Men där behagar återigen den amerikanska administrationen att skämta, oavsett det var den första april eller någon annan dag så behagade de skämta. De behagar skämta med kvinnors liv och med barns liv och med mäns liv och med soldaters liv, bara de är irakier så går det att skämta. Då blir det till ett skratt, och det skrattet fastnar inte i halsen på Bushadministrationen. Administrationen sade att soldaterna hade handlat korrekt. Ännu ett skämt. Ett skämt som dock inte lurar många.

De hade gjort tecken till att bussen skulle stanna, säger Brooks och hans vänner, sedan sköt de. De hade inte gjort några tecken alls, säger Washington Posts reporter, och ändå sköt de. Nå, honom lär de bli av med snabbare än kvickt, precis som NBC snabbt gjorde sig av med Peter Arnett. Det första vi skall tysta är de kritiska rösterna, därför har vi köpt med oss en mängd journalister som skriver precis det vi vill att de skall skriva, och gör de det inte så skickar vi hem dem och de får sparken och missar sin chans. Det är viktigt att kunna köpa upp journalister. Det är viktigt att dessa journalister sänder det vi vill och det är viktigt att alla svenska medier publicerar samma bilder och att alla har sett våra skämtsamma attacker på framför allt civilbefolkningen.

Tyvärr finns då Al-Jazira, men den oskadliggörs genom att den inte tillåts sända i USA och genom att man hackar deras hemsida på engelska och genom att misskreditera den och kalla den för terroristernas kanal. Men Al-Jazira är ändå en vagel i ögat på den amerikanska massmediekontrollpolitiken. Att inte ha fullständig kontroll över all information och alla bilder, det är farligt, det är inte alls roligt, då är det ingen första april, då är det bara svarta natta.

Men för Bushadministrationen är hela kriget ett stort skämt. Den har skämtat med hela världen, med FN, och med de som på ett undermåligt, grovt och fattigt språk kallas rumpslickare - nämligen Tony Blair och José María Aznar, och de har gjort narr av hela FN och säkerhetsrådet.

De narrade hela världen genom att säga att kriget skulle bli en kort, snabb och effektiv affär, ja, de utfärdade rena löften om att hela Iraks befolkning skulle lägga sig på knä och hälsa befriarna, Bush skulle träda in i Bagdad från öknen, gärna iklädd mantel och helgongloria och befolkningen skulle bereda väg för Herren med palmblad och rosor. Man skulle jubla och glamma åt denne nye Jesusgestalt från de högerextrema kristna kretsarna i USA. Man lovade detta och man visste att löftet var bara för att få med sig några allierade in.

Det var första april när Bush sade att han lyssnade på vapeninspektörerna, det var första april när löftena om ett snabbt krig gavs. Det var oerhört mycket första april när man garanterade att knappt några civila skulle dödas. När man gav intryck att vi skulle slippa se de barn som nu ligger med amputerade armar och ben utan några bröder, morbröder, mödrar, fädrer och fastrar kvar, då var det mer första april än någon annan dag.

Och det här årets första april kommer att vara länge än. Vi skall få se aprilskämt som att Franks bestiger den irakiska presidenttronen och ta över Saddams diktatorsroll. Vi skall få se USA forsla i väg oljan från Irak, fortare än en missil ränner igenom en irakisk familjs hem och tar sig med allihop in i evigheten. Ja, det blir en enda lång första april i år.