EMU är ett steg i fel
riktning

Besluten flyttas längre bort från dem som påverkas av besluten. Den europeiska centralbanken har regler som säger att dess oavsättliga tjänstemän inte får låta sig påverkas. Vi vanliga dödliga får kanske vara med och påverka dem utanför centralbanken en gång vart fjärde år, men vi lär knappast få styra. De demokratiska skälen för EMU är få. Folket får något mindre makt och euro-pamparna får något mer makt.

Vilka ekonomiska konsekvenser får ett medlemskap i EMU? De flesta är mycket svåra att gissa. Vissa gissar att det i EMU blir svårare att dämpa svängningarna mellan bättre tider och sämre tider när det gäller arbetstillfällen och lönebildning. Andra gissar att det blir precis tvärtom.

Näringslivet önsketänker

Trots all osäkerhet är det ändå de ekonomiska argumenten som dominerar i debatten. Näringslivets debattörer använder som så ofta tillväxten som argument och sanningshalten där är den gamla vanliga. I bästa fall handlar det om löst grundat önsketänkande.

De ärliga åsikterna hittar vi i affärspressen. Ett exempel i mängden är Sveriges Verkstadsindustriers ordförande Lennart Nilsson och VD Anders Narvinger, som menar att det värsta med att inte gå med i EMU vore "ett minskat tryck på nödvändiga strukturella reformer i ekonomin".

Vidare: "Och vi vet att trycket på förändringar kommit med EU-medlemskapet. Vem hade trott att LO-ekonomen P-O Edin skulle förorda avskaffande av förmögenhetsskatten?"

Arbetsköparna myser alltså åt de senaste årens högervridning hos ledande socialdemokrater. Men man tycker inte att den sker tillräckligt fort och vill därför strama åt EU-kopplet, för att få igenom ännu fler "nödvändiga" förändringar.

Nej till "tillväxten"!

Omvärldsanalytikern och förre ledarskribenten för Svenska Dagbladet Jonas Hellman vädjar i Dagens Nyheter till alla sansade medborgare som trots allt velar. En nej-seger skulle stärka hemska krafter bortom den politiska mitten och högern. "Ett nej skulle tolkas som ett nej till de tillväxtvänliga delarna av socialdemokratin, de borgerliga och näringslivet", säger han.

Det vore alltså enligt resonemanget ett nej till de makthavare som under de senaste åren inte bara har ökat klyftorna och koncentrerat den verkliga makten i samhället. De har också, trots vacker retorik, skapat förutsättningar för en ekonomisk utveckling som har varit den sämsta på många decennier.

Socialdemokraterna svänger med sin Ordförande

Socialdemokraterna har ganska nyligen och ganska tvärt svängt över till att vilja gå med i EMU. En förklaring kan ligga i partiets auktoritära tradition. Om Ordförande Göran nu plötsligt säger att EMU är bra, så måste det ju ligga något i det. Hursomhelst kan EMU åtminstone inte vara så dåligt att det är värt att offra en framtida karriär på att säga nej så att det hörs.

Just karriärmöjligheten och chansen till ökad makt i ett utökat EU-samarbete måste kännas lockande för många i den socialdemokratiska ledningen. Ordförande Göran kan rentav få konkurrera om en framtida presidentpost i EU, inte minst om han på ett övertygande sätt visar att han kan få sina undersåtar att lyssna och lyda. Högljudda oliktänkare tystas, enligt gammal partipolitisk sed.

Vänsterns argument för EMU

EMU-förespråkaren och miljöpartisten Åse Bruun kallar sig vänster och ser EU-samarbetet som "ett starkt vapen för fred och för ökad solidaritet mellan folken" och EMU som en del av detta. Historien vimlar dock inte direkt av exempel på fredliga stormakter.

I stället vimlar EU av krigiska stater. Vissa göder konflikter med vapenexport och annat stöd. Några har till och med deltagit i det senaste kriget i Irak (liksom i många andra moderna krig). Skulle en ökad maktkoncentration minska sådana tendenser? Möjligt, men troligen inte.

Författaren Jan Guillou ser EMU som en del av den goda stormakten EU - "den enda tänkbara motvikten till amerikanskt världsherravälde". Han får svårt att övertyga vissa euro-pampar om det behovet. Samtidigt är det frågan om stärkt EU-makt vore fruktbart i kampen mot blodtörstiga regimer - eller om det rentav skulle göra EU lika blodtörstigt.

Vänsterdebattörerna Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren menar att det framför allt är de stora svenska exportföretagen som tjänar på att inte gå med i EMU. Underligt nog håller väldigt få representanter för de stora svenska exportföretagen med dem om det.

Det finns all anledning att vara skeptisk till de domedagsprofetior som både anhängare och motståndare till EMU svänger sig med. Det finns inga skäl att hylla det nuvarande ekonomiska systemet där makten är mycket skevt fördelad. Det finns heller inga skäl att med nationalromantiskt darr på rösten vurma för kronan eller "vår egen" centralbank. Trots allt detta vore ett medlemskap i EMU ett steg i fel riktning.