Media och mordet

Händelser av nationell dignitet följs ofta av en karaktäristisk kedjereaktion i samhället, något vi redan ser efter Anna Lindhs bortgång. Massmedia skiftar fokus bort från nationens inbördes konflikter. Fokus tilldelas istället den nationella gemenskapen. Människor får känslan av att det som hänt djupt berör dem, eftersom de är en del av det nationella kollektivet. Nationen enas. Inbördes konflikter blir som bortblåsta.

Det är här hotet mot demokratin finns.

Vi såg det såg det efter 11 september 2001. Den amerikanska nationella gemenskapen blev så stärkt att det närmast ansågs som landsförräderi och brist på respekt för offren att motsätta sig ännu en amerikansk invasion av ett fattigt land. Debatten tystades, och skadan på demokratin var därmed ett faktum. Men det var inte terroristerna som skadat den. Nej, ansvaret för den skadade demokratin faller på de amerikanska massmedierna och Bush-administrationen, genom att de så starkt trissade upp patriotismen. Bomber föll över Afghanistan.

Vi riskerar att se det igen i Sverige, den 11 september 2003. Människor gråter i radio och på TV. Svenska flaggan vajar på halvstång. Ja- och nej-sidan har lagt ner sina kampanjer. Den offentliga debatten om en viktig politisk förändring - debatten om EMU - har plötsligt belagts med munkavle, med motiveringen att det görs av respekt för Anna Lindh. Att i ett offentligt sammanhang kritisera EMU är nu som ett störande, ja, närmast stötande inslag i en annars enad nation.

Debatten är kvävd, och demokratin är därmed skadad.

Ansvaret bärs bara delvis av mannen som utförde vansinnesdådet mot utrikesminister Anna Lindh. Det största ansvaret bärs av massmedierna. De besitter makten att bestämma dagordningen för den offentliga debatten. Och på den dagordningen finns inte längre EMU.