Castro=Franco?

Det torde inte vara någon överraskning att vi idag stöder de kubanska dissidenter som återigen fallit offer för Castrodiktaturens repression. Detta inte bara för att de kräver samma sak som vi gjorde under Francotiden utan för att Castro har lyckats överträffa Francos brutala repression: domar på upp till 25 år endast för "brottet" att vara dissident och dödsstraff för att tre unga män kapade en färja för att fly från Kuba. Inte nog med det: det tog bara fem dagar att frihetsberöva, döma och avrätta tre unga svarta män som önskade gå i exil och som varken hade dödat eller skadat någon.

När Franco skulle avrätta Franco-motståndarna Francisco Granado och Joaquin Delgado tog han 17 dagar på sig. I båda fallen gällde det godtyckliga och snabbt fattade domar utan några rättsliga garantier, som skedde bakom lyckta dörrar och utan någon närvaro av internationella observatörer. Avrättningarna skedde tidigt på morgonen för att avskräcka och terrorisera.

Men likheterna upphör inte här... Med samma logik som Franco anser Castro att "den som inte är med mig är mot mig". Övertygelsen av att vara Den Utvalda Ledaren är närmast identiska hos de båda regenterna: Franco vald av gud och Castro vald av historien. Diktaturerna är kvävande, eftersom de saknar fri press-, åsikts- eller organisationsfrihet. Det finns endast ett parti och en fackförening. Över allt en ledare, en röst och en tanke. Samtidigt finns likheter vad gäller maktens varaktighet: Franco regerade i 36 år och Castro sitter fortfarande kvar efter 44 år. 44 år för att skapa ett miserabelt paradis omgivet av murar för de flesta kubaner! Ett "paradis" i vilket dörrarna måste låsas så att arbetarna inte skall fly därifrån. Fidel behöver alltså dimridåerna och strafflösheten för att upprätthålla den revolutionära myten.

Men fakta ljuger inte. Nästan ett halvt sekel efter upprorets triumf mot Batistadiktaturen så har intoleransen och det totalitära i den statliga säkerhetens namn och byråkratins arrogans och ineffektivitet förvandlat revolutionen till en munkavle för det kubanska folket och till ett ekonomiskt fiasko som har ökat Kubas beroende utifrån. Under Batistas ledning var man beroende av USA och med Castro, först av Sovjetunionen och därefter, precis som före revolutionen, av turism (och prostitution).

Naturligtvis skyller Castroregimen dessa onda ting på den nordamerikanska blockaden och fortsätter således att ignorera den egna ekonomins misslyckande. Och varför skulle arbetarna delta aktivt i produktionsprocessen när de har fått upplevt så många ouppfyllda löften om jämlikhet och frihet? Hur kan man förebrå deras brist på intresse? De är trötta på att alltid vara de som offras i "revolutionens högsta intresse": att Castros regim skall fortleva!

Detta är de skäl som har fått oss till att offentliggöra vår indignation mot Castros senaste våldsamma repression. Det är en regim som låtsas företräda målen för en revolutionär rörelse som har gett så mycket hopp, men vars högsta ledares makthunger har förvridit och därmed gett upphov till en lika stor besvikelse som den ryska revolutionen.

Utan tvivel finns det de som vägrar överge sitt stöd till regimen, de som fortsätter att tro på den "Kubanska Revolutionens" mystik. De som envisas med att inte erkänna det onekliga faktum att revolutionen blivit ett antidemokratiskt totalitärt system med en kollektiv övervakning där alla skall spionera eller ange sina grannar eller arbetskamrater.

Ja, det finns de som står fast vid sin ståndpunkt trots den moraliska söndervittring som makten har åstadkommit i kubanernas vardagsliv. De anpassar sig väl till den mörka och hemliga fascistiska kontrollen - skenbart progressiv som den karibiska upplagan av stalinistisk totalitarianism infört och som driver det kubanska folket mot ett tragiskt slut. Vi som fortfarande tror på frihet och rättvisa, som alltid varit vänsterns ideal, måste därför förkasta denna regim som trampar på dem som den demagogiskt påstår sig beskydda. Och i ännu högre grad nu när Fidel, precis som Franco i slutet, tvingar många familjer att genomlida en grym repression rättfärdigad av lögnen en "konspiration". För det är tarvligt att att anklaga folk för konspiration när de kräver rätt till frihet eller när de försöker fly från ön för att finna ett bättre liv.

Det är sant att de kubanska dissidenterna har börjat samla mod och visa sig öppet och detta har oroat Fidel Castro och hans maffialiknande byråkrater. Det förklarar införandet av Mordaza-lagen (munkavle-lagen) (för att straffa dem som samarbetar med utländsk media eller producerar och sprider "antisocialistiska" alster för att "destabilisera ordningen i landet") och förkunnandet att Castros socialism är evig. Båda två avsedda att användas vid första bästa tillfälle...

Ett tillfälle kom tack vare Bush (eller möjligtvis när Bush behövde det som mest för att rättfärdiga sin aggressiva politik som försvarare av demokratin). Det är möjligt att Castro ansåg att detta var rätt tillfälle att våldsamt gå till attack mot dissidenter när den internationella offentliga debatten var upptagen med att mobilisera till kriget i Irak. Samtidigt kunde han kritisera den nordamerikanska statens hegemoni. Ja, det är möjligt att han såg antiimperialismen som ett kryphål för hans nya repressiva kampanj och att det senare inte skulle ge Bush argument för att "implementera demokrati"(underförstått Yankee-demokrati!). Och på sätt och vis hade han rätt; för inte bara Bush har varit vag i sitt förkastande av repressionen mot kubanska dissidenter, det samma gäller också det internationella samfundet. Det är sant att många kända intellektuella, vissa av dem för första gången, till en början fördömde Castros åtgärder, men detta ledde inte till några massiva protester, mobiliseringar eller permanenta avståndstaganden (som när frånvaron av de svartas rättigheter i Sydafrika kritiserades). Anledningarna till denna "likgiltighet" är många. Det handlar inte bara om "hur vi kan motsätta oss den kubanska revolutionen" utan också bristen på intresse från politiska partier och regeringar att genomföra sådana mobiliseringar. Orsaken är inte bara valrörelseskäl, utan också kommersiella intressen. Det finns också en rädsla hos vissa antiauktoritära grupper att associeras med de högerextrema element av motståndare till Castro (en liten men mäktig minoritet i Miami) som kräver en amerikansk intervention på Kuba.

Således anser vi att det är vår plikt, även om dessa saker förklarar den allmänna resignationen inför Castrodiktaturens repressiva övergrepp, att idag och i morgon berätta om det förtryck som vi förkastar och för alltid kommer att förkasta. Vi gör det för att vi också anser att "oliktänkande är en samvetsplikt" och för att dödsstraff är statlig terrorism, även om den klär sig i en revolutionär skrud. Hur skulle vi kunna glömma att det nu, år 2003, är 40 år sedan en annan diktatur, Francos, med samma rättfärdigande mördade kommunisten Juliam Grimau och de unga anarkisterna Francisco Granado och Joaquin Delgado?

Madrid, juni 2003

Undertecknat: