Hotet från feminismen

Det är inte första gången det har varit tal om ett feministiskt parti i Sverige. Förra gången det begav sig visade kalendern 1993 och Stödstrumporna var i farten. Deras paroll "halva makten, hela lönen" möttes av ett kollektivt ramaskri från det politiska etablissemanget. Stödstrumporna ifrågasattes för att sakna en grundläggande samhällsanalys.

Schyman, som i måndags besökte Umeå, talade där om att de nuvarande politiska partierna genomgående saknar utrymme för konkreta feministiska analyser. Detta menar hon beror på att alla politiska partier, från höger till vänster, är uppbyggda kring det ekonomiska systemet. Vare sig det är moderata samlingspartiet eller vänsterpartiet har partierna byggts upp utifrån analyser av och reaktioner på det regerande ekonomiska systemet. Stödstrumporna mötte, och tanken på ett feministiskt parti möter, så stor kritik eftersom deras samhällsanalys är baserad på förhållandet mellan kön istället för ekonomisk klass.

En central fråga för Stödstrumporna, och det feministiska partiet, är hur kvinnor egentligen ska kunna enas över partigränserna för ett gemensamt partiprogram. Kanske bör vi helt vända på frågan. Hur kan kvinnor, som idag underrepresenteras och blir utmanövrerade i samtliga riksdagspartier, kunna göra något annat än att sluta sig samman för en kamp mot männens maktmonopol? Det är först i och med lika förutsättningar mellan kvinnor och män som partipolitiken kan bli en demokratisk arena.

Rädslan sprider sig

Männen i de politiska partierna ropar idag desperat efter partilojalitet av kvinnorna inom de egna leden. Rädslan för att ett eventuellt feministiskt parti ska splittra det egna partiet verkar starkt. Att det istället borde vara männen som, i lojalitet med kvinnorna inom partiet, måste göra konkreta insatser för jämställdhet reflekteras det inte över. Det finns kanske dessutom en anledning till att kvinnor, om ett feministiskt parti etableras, väljer att lägga sin röst på detta parti istället.

I början av förra seklet, när suffragetterna kämpade för lika och allmän rösträtt, var många av männen i de politiska partierna och fackföreningarna oroliga för hur denna nya röstgrupp skulle påverka riksdagsvalen och det politiska arbetet. Även då fördes oroliga diskussioner bland männen. Kvinnorna kanske inte var lojala mot makarnas parti om de tilldelades en egen röst.

Kanske kärnan i hela uppståndelsen, såväl under Stödstrumpornas tid som nu, ändå är att när kvinnor som grupp hotar om att organisera sig synliggör ett fenomen som sällan uppmärksammas. Denna organisering sker nämligen mot män som grupp.

Unga kvinnor positiva

Samtidigt som kön gång på gång fungerar som en maktfaktor (kvinnor utmanövreras och mindre kompetenta män könskvoteras in i maktpositionerna just i egenskap av sitt kön) anses kön än idag inte vara av stor betydelse i politiska sammanhang. Och denna tystnad, ignorerandet av diskussioner kring könets betydelse, möjliggör för män att åtnjuta sina könsbundna fördelar över kvinnor.

Det är tydligt att vissa samhällsgrupper har starkare vilja att spränga denna tystnad. Enligt en nyligen publicerad gallupmätning förhöll sig en sjättedel av de tillfrågade svenskarna positiva till tanken om ett feministiskt parti. De som var mest positiva var främst unga kvinnor, med ett helt liv av könsförtryck framför sig, medan män mellan 50 och 64 år, åldern där höga politiska poster och chefspositioner är vanliga, var den mest negativa gruppen.