Våldtäktsdomar i
Sverige, del två

Justitieminister Thomas Bodström menar att sexualbrott är både ett samhälls- och rättsproblem. Bakom den sorgliga statistiken döljer sig bristande jämställdhet. Han önskar vidga begreppet våldtäkt till att även omfatta funktionshindrade och personer som sover eller är påverkade av rusmedel. Om allt går väl kommer den nya lagstiftningen träda i kraft från och med början av nästa år.

Systematisk ondska?

Gruppvåldtäkter blir vanligare (eller kanske anmäls i större utsräckning), gärningsmännens metoder förefaller allt råare. Problemet kanske inte ligger i lagstiftningen i sig, utan som så ofta i hur den tolkas. Hela rättskedjan behöver utbildas i genuskunskap. Varför används inte feministisk forskning och erfarenheter från kvinnojourer över hela Sverige till kompetenshöjning? Varför väljer man fortfarande att se till individuella och ofta fördomsfulla faktorer istället för att se de bakomliggande strukturerna?

Det är så pinsamt uppenbart att rättsprocesserna vad gäller sexualbrottslighet baseras på okunskap och stereotypa uppfattningar. Det är rentav så tragiskt att man kan kalla det för systematisk ondska. Det finns ingen ursäkt längre. Det finns inget vi kan skylla på. När kunskapen och kompetensen finns, men inte tas tillvara, måste det ses som ett medvetet strategiskt val från rättsväsendets sida att välja bort människovärdigheten, de medborgerliga rättigheterna, rättvisan och empatin. Det verkar viktigare för åklagaren att vinna själva processen än att se till att rättvisa skipas.

Domarnas följder för offret

Hela åtalet bygger på brottsoffrets utsaga, varför polisens kompetens blir avgörande i det första mötet mellan offer och polis. Förhörsmetodik och kännedom om sexualbrottsproblematik är det lägsta som kan krävas av polis som skall bemöta ett våldtäktsoffer. Ofta anses polisens kön inte spela roll, men vad gäller kvinnor utsatta för våldtäkt är det av yttersta vikt att hon känner sig trygg i förhörssituationen. Det finns därför en anledning till att allvarligt fundera över om förhören skall vara separatistiska. Det är klart att de väsentliga frågorna inte kan ställas till brottsoffret om den befinner sig i ett nedbrutet tillstånd. Vem gynnas av det? Vad är syftet bakom tillvägagångssätt som leder till att brottsoffret känner sig än mer kränkt och förnedrad av dem som sägs stå på hennes sida?

Hur ser vardagen ut för offret efter att ett våldtäktsåtal läggs ner? När rättskedjan dragit sig undan från platsen tar vardagen vid. Medmänniskornas gliringar i närbutiken, viskningar och menande blickar på gatan fyller kanske offrets nya vardag. Trots att de åtalade gärningsmännen inte fällts är de kanske inte oskyldiga. Men de har heller inte befunnits skyldiga. Och när en så normerande och betydelsefull instans som en domstol finner någon "icke skyldig", uppfattas det som om skulden ligger någon annanstans. Eller hos någon annan. Det blir ofta offret som ifrågasätts. Har domarna tänkt på vad de gör när de dömer i våldtäktsmål? Vilka signaler de sänder ut? Vilka konsekvenser domen kommer att få för Sveriges befolkning?

Trovärdighetstester för polis och domstol

Oviljan att överhuvudtaget anmäla en våldtäkt har säkerligen ökat på grund av den senaste uppmärksammade domen - kvinnan som våldtogs av flera män. Männen går fria. Kvinnans vittnesmål i egenskap av brottsoffer verkar oviktigt. Hon får större plats i rättssalen som visuellt objekt, men utrymmet för vad hon säger som subjekt krymper. Vikten läggs vid offrets beteende och utseende, inte vid hennes ord. För de åtalade männen förhåller det sig däremot tvärtom.

Det är inte offrets trovärdighet som skall prövas. Däremot måste polisens, domstolarnas och lagföreträdarnas trovärdighet prövas. Varför ger vi medborgare dem en sådan legitimitet? Är det inte dags att försöka rasera myten om deras objektivitet och ofelbarhet? Alla domar kanske borde prövas i en oberoende samhällsinstans (en feministisk domstol?)? Poliser och domare borde kontinuerligt testas i fråga om genuskunskap, feministisk metodologi och så vidare.

Det måste löna sig att anmäla ett brott, annars kommer ingen lagförändring i världen att hjälpa de mest utsatta.