Ge Ams-chefen sparken!

Då är frågan vad Anders L. Johansson har gjort under året som är så bra. Arbetslösheten har ökat snabbt under året, och uppgick i november till 5,4 procent öppet arbetslösa. Samtidigt som arbetslösheten har ökat har Ams dragit ner på arbetsmarknadsåtgärder. De som velat gå någon utbildning har regelmässigt fått avslag.

Anders L. Johansson sa länge att läget på arbetsmarknaden var under kontroll, att Ams kunde klara den ökande arbetslösheten framförallt bland invandrare och unga genom att omdisponera sina medel, så att de äldre fick mindre. Först mot slutet av året reagerar han och begär två miljarder extra av regeringen, som nu har beviljats.

Ams huvuduppgift är att matcha arbetssökande mot befintliga jobb, och kan naturligtvis inte stampa fram jobb ur marken. Däremot kan och bör de behandla de arbetssökande på ett mer lyhört och positivt sätt. I DN den 21december presenterar Ams-chefen sina nya idéer, som går ut på att majoriteten av de arbetssökande inte längre ska få träffa någon handläggare. De hänvisas till obemannade kundterminaler eller till ett slags call center för arbetslösa. I ett läge där arbetslösheten - inte minst bland välutbildade - ökar snabbt ter sig detta som enormt okänsligt.

De arbetslösa har fått vara med om många turer genom åren. De som hade oturen att bli arbetslösa första gången redan i samband med den tidiga nittiotalskrisen har blivit svikna många gånger. Någon löneförhöjning får de inte varje år direkt, den högsta ersättningen för långtidsarbetslösa höjdes 1 juli 2002 till 80 procent av en månadslön på 18 700 kronor. Det var då den första rejäla höjningen på bortemot tio år.

Den borgerliga regeringen 1991-94 sänkte på sin tid ersättningen från 90 till 80 procent av taket, som då var 13 800 kronor i månaden. Dessutom införde de fem karensdagar i arbetslöshetsförsäkringen.

Vid slutet av 1990-talet var de dåvarande riksorganisationerna för arbetslösa, Dacke och Alliansen för arbete, mycket aktiva i motståndet mot den så kallade bortre parentesen. Fyrabarnsmamman från Hofors, Therese Rajaniemi, fick under en period mycket uppmärksamhet i media i samband med att hon ordnade en konferens om arbetslösheten i Hofors med mera. Men sedan hon dragit sig tillbaka från kampen för de arbetslösas rättigheter har dessa organisationer somnat in och folk vaggats in i falsk trygghet.

Den socialdemokratiska regeringen lovade länge att det inte skulle införas någon bortre parentes i arbetslöshetsförsäkringen. Dåvarande näringsministern Björn Rosengren sa till Expressen den 29 juni 2000 att det inte skulle bli någon bortre parentes.

- En bortre parentes skulle innebära att fler människor slås ut och blir beroende av socialbidrag enbart för att de är arbetslösa, anser regeringen. Det vore att i praktiken säga att de inte har någon plats i arbetslivet.

Mindre än ett år senare var den bortre parentesen införd.

Den 5 februari 2001 togs det så kallade återkvalificeringsvillkoret bort i arbetslöshetsförsäkringen, vilket innebar att det inte längre gick att kvalificera sig till en ny ersättningsperiod genom att delta i någon åtgärd. Endast riktiga jobb gav nu rätt till en ny a-kasseperiod. Annorlunda uttryckt: Du får 300 dagar, that's it. Sedan är du ute i kylan. Är du fortfarande arbetssökande efter två år kan du bli placerad i aktivitetsgarantin och få tillbaka din ersättning.

Men hur du ska överleva i det glapp som blir mellan de första 300 dagarna och aktivitetsgarantin lägger sig staten inte i. Du får söka socialbidrag, leva på vänner och släktingar, eller på brottslig verksamhet.

Inom det privat näringslivet verkar det i dag ha blivit kutym med höga löner och ersättningar, även när verksamheten går dåligt. Kanske har den policyn nu spridit sig även till höga statliga tjänstemän. Ams verksamhet går uppenbarligen dåligt, de förmedlar inte många nya jobb, de arbetssökande behandlas okänsligt och åtgärderna för dem som behöver vidareutbilda sig har dragits ner. Ändå får Anders L. Johansson alltså denna löneförhöjning. I stället borde han få sparken och lära sig lite mer om villkoren för arbetslösa. Men statliga chefer på hans nivå brukar förstås aldrig drabbas av detta öde.