Den palestinska drömmen
allt längre bort

De palestinska flyktingarna förvägras återvända och även om det är en i längden omöjlig politik för USA, Israel och det palestinska folket så tycks det faktiska maktläget seglivat bestå. Muren runt de palestinska områdena sträcker sig allt länge och löften om ett israelisk tillbakadragande från Gazaremsan bör endast ses som en fortgående territoriell strategi.

Aldrig tidigare har ockupationen framstått som så politiskt omöjlig att omkullkasta. USA:s garanterade stöd till den israeliska staten har under stora delar av 1900-talet möjliggjort och förstärkt landets ockupation av de palestinska land- och befolkningsområdena.

Aldrig tidigare har den militära delen av ockupationen känts så övermäktig och juridiskt oåtkomlig. De utomrättsliga morden som Israels premiärminister Ariel Sharon beordrar är enbart extremfallen av en fullkomligt urholkad folkrätt som endast kan liknas vid Sydafrikas forna apartheidpolitik.

Aldrig tidigare har de sociala konsekvenserna av ockupationen varit så akuta och genomgripande. Den palestinska befolkningen är fångad i en beroendesituation där man tvingas förlita sig till omvärldens humanitära samvetskval. Den palestinska infrastrukturen är sedan länge slagen i bitar och de sociala, kulturella och psykologiska konsekvenserna, som ockupationen av ett helt folk medför, är omöjliga att greppa.

Det militära motståndet mot Israels ockupation må vara en viktig psykologisk faktor för det palestinska folket och för den fortsatta kampen, men om det är något som de senaste månaderna har visat så är det just de hopplösa och skadliga konsekvenserna som en sådan politik resulterat i. Israels ockupation av Västbanken är en militär apparatur, som är fullkomligt fastvuxen i sin egen nationella försvarssystematik. Västbanken och Gazaremsan är inget Irak, där gerillan har en faktisk möjlighet att åsamka sin övermäktiga fiende det otänkbara nederlaget.

Den palestinska kampen måste föra vidare och lyfta fram den civila basen i sitt motstånd som allra tydligast uppvisades under den första intifadans heroiska dagar. Med omvärldens stöd kan endast det israeliska och palestinska civilsamhället förgöra en ockupation som håller hela områdets befolkning i fångenskap; Israel i en rasistisk bosättnings- och militärpolitik, det palestinska folket i en social och ekonomisk avgrundsmisär. Endast den israeliska armén kan förändra sitt handlingsmönster, endast den israeliska befolkningen sin regerings politik. På samma sätt måste det palestinska folket, parallellt med sin omvärld, arbeta för ett fredligt och civilt motstånd byggt på solidariska och folkrättsliga band av internationell karaktär.

Ett militärt motstånd må vara legitimt mot en ockupationsmakt som Israel. Men det är ett motstånd som spelar ockupationen och dess svartvita världsordning i händerna. Omvärlden måste arbeta för ett aktivt fördömande av den israeliska regeringens handlande baserat på internationella bestämmelser och stadgade konventioner. Genom FN måste den västvärldsprioriterade imperiepolitiken, ledd av USA, bekämpas. Det är ett arbete som måste löpa sida vid sida med de verkliga aktörernas fredsarbete; gräsrotsrörelsens kraft i Israel och palestinska organisationer som det Palestinska Nationella Initiativet.