Kärnkraften och det
korta minnet

Sju år senare, i måndags exakt 18 år sedan, gick nattskiftet på i Tjernobyls reaktor fyra. Ett säkerhetstest pågick och av misstag sköt en av de nytillkomna operatörerna in för många säkerhetsstavar i reaktorhärden. Klockan var omkring ett på natten, effekten sjönk för lågt för att testet skulle gå att genomföra, men istället för att stoppa valde man att fortsätta. Säkerhetssystemet kopplades bort för att reaktorn inte ska stängas av och för att få upp effekten drogs stavarna ut manuellt. Som följd tappade reaktorn samtidigt styrförmåga.

Tjugo minuter senare stängde operatörerna av ångflödet till turbinerna, allt enligt säkerhetstestets planer. Ett nödstopp kunde fortfarande hindra olyckan, men då, med bara en minut kvar, var olyckan otänkbar. Det var ett av världens bästa kärnkraftverk, byggt av sovjetiska ingenjörer i ett land utan kapitalismens givna kriser. Reaktorn överhettades, allt gick väldigt fort och 01.23.49 på morgonen för 18 år sedan exploderade reaktorn och världen blev inte densamma på ett tag.

Opinionen

Jag kommer ihåg att vi passade oss för Gävletraktens läckerheter efter olyckan, jag kommer ihåg en klaustrofobisk känsla av att allt kunde vara giftigt omkring oss. Det naturligaste och renaste av allt i matväg, blåbär och svampar ute i skogen, var inte längre att lita på.

Ett bra tag innan händelsen i Tjernobyl, med precis efter Harrisburg, anordnades i frågan en av de opinionsundersökningar som i Sverige kallas folkomröstningar. Resultatet var lite oklart men gick ut på att svenska folket egentligen inte gillade kärnkraft så att det vore bra om den avskaffades en dag någon gång. Bara det inte blir några konflikter så lamporna slocknar och folk blir ledsna, kanske arbetslösa.

Nu har det har gått ett tag och världen som inte längre var densamma är densamma igen. Efter olyckan 1986 var tre fjärdedelar av Sveriges befolkning för en avveckling av kärnkraften. Sedan har kärnkraftsmotståndet minskat successivt och de senaste fem året har opinionen svängt kraftigt till kärnkraftsvurmarnas favör. Sören Holmberg, som lett den nya Som-undersökningen som Svenska dagbladet tjuvkikat på, säger att det nu är det största stödet för att långsiktigt använda kärnkraften sedan 1986 när undersökningen startade.

Riskerna

När man pratar om risker brukar man ta multiplicera en händelses sannolikhet med dess eventuella skada. I mitten av 1980-talet, strax innan Tjernobylolyckan, kom tysken Ulrich Beck på sin teori om risksamhället. Han menar att industrisamhällets risker inte bara är tråkiga sidoeffekter av det moderna samhället, utan att de är inbyggda i själva systemet. Kapitalismens givna kriser sågs Harrisburg som en följd av i Sovjet, men riskerna var minst lika inbyggda i Ukrainas kärnkraft. Även om den omedelbara skulden ligger på de operatörer som arbetade just det där nattskiftet så ligger den verkliga skulden i ett system med naiv övertro på sin egen överlägsenhet.

Problemet med riskanalysen är att 18 år utan kärnkraftsolyckor på förstasidorna uppenbarligen kan sopa tanken på fara under mattan. Om kampen står mellan fossilindustrin och kärnkraften kan kärnkraften givetvis ses som ett bra alternativ. Uranbrytningen sker inte här, kärnkraftverken sköts tämligen säkert i Sverige (sägs det) och slutförvaringen är så olöslig att den inte är så mycket att fundera på.

Kol- och oljesamhället ser vi enklare konsekvenserna av och har lite lättare att förhålla oss till. Det visar ibland sitt rätta ansikte, som på Västspaniens kust, men är egentligen en enda långdragen föroreningsolycka. Men nu står inte kampen mellan kärn- och fossilkraft utan mellan förnyelsebart och icke förnyelsebart. Det ena är bra och det andra är dåligt om vi ska vara krassa. Kärnkraft är dåligt och skulle vara det även om inte säkerhetssystemet skulle ha kopplats bort den där natten för 18 år sedan.