Det finns inga ursäkter
för kroppshandel

Folk som av egen erfarenhet eller utifrån har studerat prostitution utifrån den prostituerades synvinkel kan vittna om vilken nedbrytande tillvaro prostitutionen utgör. Ett exempel är u-landsvetaren Annika Dalén som nyligen har studerat prostitution i krisens Argentina. Alla hon intervjuade ville därifrån och ingen av dem hade frivilligt valt sättet att förtjäna levebrödet på.

Myten om den lyckliga horan är inget annat än en myt. Sex är inte vilken tjänst som helst. Att prostituera sig är att ta betalt för att låta någon annan förtrycka en. Är man verkligen uppriktigt intresserad av jämlikhet när man uppmanar folk att leka med tanken att legalisera ett sådant nedbrytande förtryck?

En viktig poäng med Finn Hellmans argumentation är att uppmärksamma vår snedvridna syn på funktionshinder. Visst borde det vara så att funktionshindrade inte bara sågs som sexiga av en begränsad del av befolkningen. Men varför bekämpa en sorts förtryck genom att förespråka ett annat? Vad är det för fel på mekaniska sexhjälpmedel för folk, med eller utan funktionshinder, som inte har någon frivillig partner att dela sexet med?

I de länder där funktionshindrade får hjälp med att köpa andras kroppar följer den konsumtionen ett annat bekant förtrycksmönster: det är i regel män som ska tillfredsställas och det är i regel kvinnor som ska tillfredsställa.

Det är alltså inte förvånande att kroppshandelns ursäktare i detta fall är en man.