Torsdag 16 december 2004
Den senaste tiden har vi bevittnat hur vänsterledaren Lars Ohly fått utstå berättigad kritik för sina tidigare uttalanden om demokratins roll i förhållande till klasskampen. Ohly har fått löpa gatlopp i media och därtill tvingats formulera en alltför senkommen ursäkt till Kirunasvenskarna efter Janne Josefssons reportage i Uppdrag Granskning. Exemplet Ohly visar att tveksamma politiska uttalanden som en person fäller kan få återverkningar flera decennier senare.
Vi behöver dock inte gå tjugo år tillbaka i tiden för att finna exempel på politiska påståenden som torde motivera ursäkter. Inför Irak-kriget våren 2003 hävdades med emfas från de flesta stora liberala och borgerliga tidningar att Saddam Husseins regim hade stora lager av kemiska, biologiska och nukleära massförstörelsevapen. Flera ledande ledarskribenter och krönikörer, bland annat Sydsvenskans Per T Ohlsson och DN:s Per Ahlmark, hävdade till och med före den USA-ledda invasionen att dessa vapenlager skulle göra ett icke-provocerat militärt angrepp mot Irak "legitimt". En sådan uppfattning var och är givetvis fortfarande fullständigt i strid med FN-stadgan och uppfattningen hos den överväldigande majoriteten av världens länder och befolkningar.
Sedan våren 2003 har mycket vatten runnit under broarna. Vi vet nu att de påstådda lagren av massförstörelsevapen inte existerade i sinnevärlden. Den ena oberoende undersökningskommissionen efter den andra, i såväl USA som Storbritannien, har entydigt levererat samma budskap: Irak hade inga sådana lager av massförstörelsevapen och de hade heller inte haft sådana på flera år. De senaste undersökningarna i USA har dessutom klart visat att Irak inte ens hade förmåga att inom överskådlig tid kunna framställa sådana vapen, vilket har smulat sönder de sista argumenten hos krigsförespråkarna. FN:s förre vapeninspektör Hans Blix har följaktligen jämfört argumentationen från krigsförespråkarna med den som användes i forna tiders häxjakter: en argumentation som var fullständigt frikopplad från all normal kritisk granskning och vetenskaplig analys. I min dagliga verksamhet som forskare tvingas jag ständigt belägga mina påståenden med fakta, kritiska observationer eller experiment. Sådana högst berättigade krav ställdes dock inte på Tony Blair och George W. Bush när de skulle motivera den militära invasionen av Irak.
De politiska konsekvenserna utanför Sverige av lögnerna om massförstörelsevapen har blivit oerhört stora. Tony Blairs förtroende hos allmänheten är rejält naggat i kanten och de ekonomiska, militära och mänskliga kostnaderna för kriget utgjorde ett av de få reella hoten mot George W. Bushs försök att bli omvald till president. Som en följd av lögnerna har etablerade och respekterade amerikanska tidningar som Washington Post och New York Times gått ut offentligt och bett sina läsare om ursäkt, dels för att de inte tillräckligt kritiskt granskade de ogrundade påståendena om massförstörelsevapen och dels för att krigskritiska skribenter hade svårigheter att få sina alster publicerade under upptakten till kriget. En omvändelse under galgen, men det hedrar i alla fall dessa respekterade kvalitetstidningar att de kan medge sina misstag, om än först i efterhand.
I den svenska mediala ankdammen råder dock fortfarande stiltje kring dessa frågor. Den fråga som jag och säkerligen många andra läsare nu ställer oss är: när ska Sydsvenskan och Per T Ohlsson be om ursäkt för sina helt ogrundade påståenden om massförstörelsevapnen, och därmed följa sina amerikanska tidningskollegors exempel? För det kan väl inte vara så att Sydsvenskan anser att man kan använda olika moraliska måttstockar för vänsterledaren och liberala skribenter? Där den förre nu välförtjänt tvingas be om ursäkt för sina tidigare påståenden sitter de senare i orubbat bo, trygga i förvissningen om sin egen förträfflighet. Eller ursäktar en liberal och borgerlig värdegrund att man sprider felaktiga uppgifter och därmed bidrar till att föra sina läsare bakom ljuset?