Onsdag 29 juni 2005
Det måste finnas en gräns för vad vi inbillar oss att skramlet av bössor och välformulerade bidragsansökningar kan göra, en ände på de vidriga lögner och det svek som politiker står för.
En hemlös behöver ett hem!
Alla andra lösningar är bara missbruk. Det är äckligt att höra hur de vädjar till hjärtat när de söker sina pengar.
Ni vilseleder med era ständiga räkningar, ert problematiserande och er populistiska inställsamhet.
"Dubbeldiagnoser" och andra kvasiformuleringar flyter fram som en unken sörja genom myndigheter och organisationer som påstår sig arbeta mot hemlöshet. Institutioner vägrar samarbeta med varandra.
Fråga vem som helst hur den människan skulle må i psyket om han/hon saknade ett hem. Fråga dig själv hur du skulle uppleva att få vård mot denna känsla av hopplöshet för att i nästa stund slängas ännu längre ut i den.
Skulle du över huvud taget kalla detta för vård?
Om du har rätt till ett hem som du kan återvända till efter ett besök hos läkaren. Vilka krav ställer du då på den som inte har rätt till detta?
De hemlösa utgör en liten del av hela vår supande befolkning. Den övriga delen (90 procent) super bakom hemmets gardiner.