En hemlöshetspolitik som
mördar

I Sverige kränker vi regelbundet Artikel 25 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Där står bland annat rätten till bostad inskriven.

För alla har inte någon ovillkorlig rätt till bostad. Många av våra medmänniskor lyder inte vissa uppsatta regler och förvägras därför sin rätt.

Ett dödligt kontrollbehov

Motivet som brukar anges är att myndigheterna har ett särskilt ansvar för att hålla koll på folk. Även på vuxna människor, sådana som anses ha något slags störande beteende, trots att beteendet inte behöver vara brottsligt.

Det bereds därför bara plats åt de hemlösa människor som finner sig i godtyckliga regler som myndigheter och frivilligorganisationer, ofta religiösa sådana, har satt upp. Regler som i praktiken innebär utegångsförbud efter en viss tid.

Där ingår också ofta husdjursförbud och förbud mot att bjuda hem vem man vill. Förbud mot att dricka alkohol, vilket andra i samhället tillåts göra. Religiös propaganda erbjuds istället ibland "på köpet" med mänskliga rättigheter.

Och vad händer med dem som inte lyder de godtyckliga reglerna? Ska de dö då? Tydligen är svaret på den frågan ja.

I min hemkommun Uppsala ska ungefär fem hemlösa människor dö i förtid nu i vinter. Det är så många som brukar frysa ihjäl varje säsong.

När jag intervjuade kommunens ansvarige för hemlöshetsfrågor för några år sedan för Yelahs räkning skyllde han på att det är upp till "marknaden" att ta hand om hemlösheten och bostadsbristen. Kommunen gör vad den kan, menade han. Det finns säkert en liknande inställning i många andra kommuner.

Och så fortsätter Sveriges indirekta avrättningar av de medborgare som är för laglydiga för att kunna arresteras och fängslas, men samtidigt för ofina och opassande för att få leva, för att garanteras sina rättigheter.

Andra EU-länder mer humana

I många andra EU-länder resonerar samhället annorlunda. Där går rätten till liv och rätten till bostad före en hel del annat. Som "rätten" att spekulera i tomma bostadshus. Den som gör det riskerar att någon behövande människa ockuperar huset som en akut, livräddande åtgärd.

Så ser det ut ibland annat Nederländerna, Italien, Tyskland, Spanien och Frankrike. Enligt lag eller i praktiken. De behövande tilldelas antingen en laglig besittningsrätt, eller så är förbudet och rättsprocessen tillräckligt krångliga för att uppmuntra utsatta människor att ta sig en bostad på egen hand.

Föregångsregionen Skottland införde år 2003 dessutom en ny lag som gav hemlösa en villkorslös rätt till bostad - utan några godtyckliga regler.

Fler billiga bostäder

Men här i Sverige fortsätter kränkningarna.

Husockupationer är kanske ingen långsiktig lösning. Fast även när det enda alternativet inom överskådlig tid är rättslöshet förenad med livsfara, möter myndigheterna husockupationer med nolltolerans. Så högt prioriterad att polisens nationella insatsstyrka kan komma inom några timmars varsel om det krävs.

Och allt tal om att var och en kan ha en del av ansvaret för att inte bli hemlös bidrar bara till att upprätthålla lidandet. Om ett hus står i lågor brukar den akuta åtgärden vara att släcka branden. Därefter kan vi börja tvista om orsakerna.

På motsvarande sätt borde vi hantera den akuta och livsfarliga hemlösheten.

Så efter att vi har tagit hand om det akuta, eller möjligtvis samtidigt, kan vi även börja diskutera långsiktiga lösningar. En sådan är att se till att det finns tillräckligt många billiga, fullvärdiga bostäder som räcker åt alla.

Marknaden kan tydligen inte leverera dem. Staten och kommunerna vill uppenbarligen inte, utan prioriterar hellre höga politikerlöner, skrytbyggen, samarbete med krigiska militärallianser och annat.

Den dagliga kränkningen av grundläggande rättigheter som hemlösheten innebär är skamlig och djupt ovärdig vårt så kallade välfärdssamhälle. Var och en av oss som motarbetar dessa rättigheter gör sig skyldig till inget mindre än överlagt mord.