Det är inte i Salem den
verkliga kampen står

Gör vi en rannsakning av de mest aktiva antifascistiska organisationerna kommer vi upptäcka två saker. En enorm frånvaro av människor med invandrarbakgrund och en stark övervikt av killar från medeklassen. Vi kommer självklart vid en granskning av de nazistiska organisationerna hitta en stor övervikt unga män och onda tungor säger att det mer är slumpen än något annat som avgör i vilken gruppering dessa killar hamnar.

Demonstration mot rasism i Salem 2001

För vi har ett problem när antifascismen rycks ur sitt sammanhang. När all aktivism går ut på att leta reda på nazister och förklara för dem att det gör ont att vara nazist. För det är inte de som är de största hotet mot de invandrade svenskarna. Det största hotet är den rasism som är inbyggt i strukturerna i vårt svenska samhälle och de rasister som kallar sig för folkvalda politiker.

Men självklart ska fascisterna mötas på gatan då de faktiskt utgör ett reellt hot, men de utgör ett större hot i våra skolor och på våra arbetsplatser. Grundläggande klasskamp bygger på att vi som arbetare tillsammans kämpar mot kapitalisterna som tjänar pengar på vårt arbete. Det här är inte en kamp som nazisterna ställer upp på, för dem är det viktigare att splittra upp arbetarklassen i invandrare och svenskar. På det sättet utgör de ett direkt hot mot vår klasskamp och självklart måste ett sånt hot bemötas.

Men vi måste också arbeta på vår positition som arbetarklass. Uppmuntrar vi våra arbetskamrater, oavsett etniskt, ursprung till att engagera sig fackligt så att vi tillsammans kan bedriva kampen mer kraftfullt? För gör vi inte det är vi inte ett dugg bättre än fascisterna.

Tro inte på de kulturella skillnader som till exempel Sverigedemokraterna försöker få oss att köpa rörande infödda och invandrade svenskar för likheterna är mycket större. Vi vill alla ha en tryggad försörjning, en trygg skolgång och att våra barn ska få en säker uppväxt. Oavsett om man växte upp i Kairo eller Kortedala så är behoven de samma. Våra gemensamma beröringspunkter är mångdubbelt fler än de vi har med de som sitter i riksdagen eller i företagstopparna.

Skillnaden ligger i att det inte bemöts med massiva folkliga demonstrationer när invandrade svenskar i så hög grad fortfarande står utanför arbetsmarknaden jämfört med de som uppstår när infödda förlorar sina jobb. Att det fortfarande så snabbt drar förbi att människor med mörk hy och bruna ögon inte kommer in på krogen eller hamnar utanför bostadsmarknaden.

Det är den strukturella rasismen vi måste bemöta om vi ska kunna kalla oss antifascister. Lika väl som det faktum att undertecknad till denna artikeln både är ljushyad och har gröna ögon. För vad vet vi med de karaktärsdragen egentligen om den känsla av maktlöshet som slog mot tusentals människor när riksdagen förvägrade människor amnesti. Vi kan tänka oss hur det kan kännas en liten stund, men detta är en känsla som dessa drabbade lever med fortfarande idag, flera månader efteråt och sen flera år tidigare.

Det är därför nynazisterna är en liten parantes som kommer att utrotas när de stora klyftorna mellan människor baserat på ekonomi och inflytande raderas. För när utrymmet för enkla förklaringar försvinner så dör dessa missnöjesideologier.

Och är det dit vi vill nå så måste vi kämpa där vi står. På våra arbetsplatser, skolor och föreningar. För utanförskapet är så mycket svårare att hantera än ett gäng nazister på en skogsväg och även om det är ett lättare mål att angripa dem så är det ett kortsiktigt mål. En verklig förändring oavsett ursprung bygger på en kamp med ett långsiktigt mål och det är den kampen som borde stå i fokus på lördag och inget annat.

Text: Stéphanie Green
Foto: Martin Gustafsson