När ockupationskritik
blir antisemitism

Liberala Expressen, vars ledarsida domineras av svensk bombhögers kanske mest talföre representant PM Nilsson,är upprörd över att JK lagt ner en förundersökning om hets mot folkgrupp. Föremålet för anmälan var Stockholmsmoskén, som sålt ljudband i moskén där talare uppmanar till mord på judar som beskrivs som ”orena” och ”opålitliga”, ”bröder till apor och grisar”. Expressen upprörs över den slappa inställningen till judehatet och tycker att JK smiter med ”rättvisan hopskrynklad i rockfickan.”

En berättigad upprördhet. Hetspropaganda bör man alltid vara vaksam mot. Men var fanns den glödande indignationen när pingstpastorn Åke Green stod åtalad för hets mot folkgrupp? Då var det silkesvantarna på och ömma tårdrypande tal om religions- och yttrandefrihet. Men han var ju kristen, vit medelålders man. Och ”svensk”. Inte en sån där muslim. Och det var ju ändå bara bögar och flator han hetsade mot. Hur ska man annars tolka liberalernas dubbla måttstockar?

Var är den principiella skillnaden?

Åke Green kallade homosexualitet en ”cancersvulst”, på moskébandet kallades judar för ”grisar” som borde dö. Det finns tydligen förmildrande omständigheter i båda fallen – vad gäller Åke Green så hänvisas det till Gud och att pastorn bara citerade den heliga skrift. I det andra fallet är det en infekterad pågående mellanösternkonflikt som får försvara dödshot mot judar.

I båda fallen är det fråga om tydlig hets mot en utsatt minoritet i samhället. Men vari ligger den principiella skillnaden? Det vore intressant att höra en liberal svara på det. Varför fria i ena fallet och fälla i det andra? Svaret skulle säkert bli ett grumligt mummel om religionsfrihetens betydelse jämte yttrandefriheten och så vidare.

Bara halva sanningen

Det är dock bara halva sanningen. Det är väl ingen som tror annat än att det finns ett och annat tvivelaktigt element i stockholmsmoskén, som inte försitter en chans att hatpropagera mot judar. ”Skyddet mot minoriteter får inte upphöra på grund av konflikter i andra länder”, skriver Expressen. Det är väl självklart.

Men oaktat vad som sades på bandet i moskén så finns det en större fråga som kommer i dagen här. Nämligen att högern såväl som liberalerna på Expressen och DN, länge drivit på för att i största möjliga utsträckning få kritik mot den israeliska ockupationen utstämplad som antisemitism. Dessa försök att blanda bort korten får hjälp på traven av den typ av undersökningar som Brå presenterade häromdagen, som visade att det är skrämmande vanligt med antisemitiska föreställningar (må vara att undersökningens såväl resultat som metoder blivit kraftigt ifrågasatta). En inte alldeles otrolig tolkning av det resultatet är ju att den utbredda antisemitismen faktiskt hänger ihop med ockupationen, men att många inte förmår skilja mellan ”judar” och den israeliska regeringen.

Undersökningen ställer påståenden som att ”Israels existens utgör ett hinder för fred på jorden” och ”den internationella terrorismen orsakas av Israels politik.” Där skulle alltså den som håller med delvis eller helt vara antisemit. Då har forskarna gjort precis vad liberalerna försöker göra av ideologiska skäl – blanda bort korten för att ta ner ockupationskritiken på jorden.

Gränsdragningen egentligen rätt enkel

Men gränsdragningen mellan relevant kritik mot den israeliska regeringen och judefientlighet är vanligen rätt enkel och det är viktigt att inte låta den förskjutas eller suddas ut. Liberalerna må verka vurma extra mycket för judar som utsatt minoritet, i jämförelse med homosexuella. Och det är inte lätt att veta hur det är med den saken. Men vad det i huvudsak handlar om ett politiskt försök att desarmera kritik mot den israeliska ockupationen. Detta är - än en gång för tydlighetens skull – oberoende av vad som sades på bandet i stockholmsmoskén.