Lördag 18 mars 2006
USA:s migrationspolitik och behandling av migranter har kritiserats från alla möjliga håll. Till och med Mexikos nyliberala president Vicente Fox, som i vanliga fall inte är den första att kritisera USA, kunde inte göra annat än att upprört konstatera att USA:s hantering invandringen gör att mexikanska invandrare tvingas ta de jobb som inte ens USA:s svarta minoritet vill ha.
Vid första anblicken kan USA:s migrationspolitik verka motsägelsefull. USA bygger murar mot Mexiko och genomför stolta program som "Hold the line" i Texas, "Gatekeeper" i Kalifornien, och "Safeguard" i Arizona och Texas (samtliga delstater låg tidigare på mexikanskt territorium).
Samtidigt gör USA:s myndigheter reklam på internet och i tidningar om att man kan vinna "green cards" för att jobba och leva i USA.
Och det är kanske just det där som Leif Östling imponeras av. Att USA vill ha invandring. Fast av rätt invandrare.
Det är här som "möjligheten" kommer in. Om man inte har rätt att bo och arbeta var man vill, så har man i varje fall en möjlighet att göra det. Om man är "rätt invandrare".
Just tanken om möjligheten verkar vara en grundsten i de amerikanska samhällena. I vart fall i USA, om man ska tro en utbytesstudent från ett privat universitet i USA, som gick i min klass i höstas.
Han berättade länge och väl om vikten av möjligheten att stiga i graderna i ett samhälle. De "underpriviligerade" (uttryck lånat av presidenthustrun Laura Bush i samband med de drabbade av orkanen Katrina) måste få en chans! Inte som grupp, utan som individer.
Kanske det kan förklara de kontor jag såg i fattiga områden i Lima, som hjälper till med ansökan av visum till USA.
När det ser hopplöst ut att försöka förändra samhället som grupp, eller ens att förbättra din egen situation, finns i alla fall hoppet om en individuell framgång. I USA.
Lugn och ro på "bakgården" och arbetsvilliga invandrare. Varför inte kopiera ett vinnande koncept?
Läs mer:
Migrationsverket, rasismens högborg