Ökade klassklyftor och
pessimism bakom franska
protester

Det franska klassamhället, som större delen av den övriga världen, präglas av ökade klyftor och de som får bära den tyngsta bördan är som alltid de som befinner sig längst ner. Självklart får det konsekvenser för ett samhälles socioekonomiska bottenskikt saknar möjlighet att bedriva parlamentariskt arbete och får näppeligen träffa vare sig inrikesminister Sarkozy eller premiärminister de Villepin för att lägga fram sin sak. Det är därför vi ser upploppen nu, för när hoppet om en framtid systematiskt slås i spillror tar pessimismen tar över och inget finns att förlora på att agera.

En undersökning från 2004 visade att 60 procent av fransmännen trodde att det skulle bli bättre i framtiden för dem men bara 34 procent att framtiden för deras barn skulle bli bättre. Denna tro baseras inte, hävdar sociologerna François Dubet och Marie Duru-Bellat, på att fattigdomen ökat de senaste åren utan på en rädsla för hur välfärdssamhället skjuts i sank.

Under de senaste 35 åren har inkomstskillnaden mellan 30-åringarna och 50+ ökat från 15 procent till 40 procent. Många unga ser en risk i att aldrig nå upp dit utan är övertygade om att de kommer falla neråt i klassamhället.

Foto: libcom.org

En investering som inte fungerar längre

Ett annat fundament i det franska samhället har varit att utbildning lönar sig. Men den tiden är förbi nu. En akademisk examen är inte längre något unikt som garanterar ett socialt kliv uppåt. Behovet av utbildad arbetskraft har inte under de senaste två decennierna ökat lika mycket som antalet utbildade. Så de nedlagda åren och de lån som studenterna tagit är i dag inte alls en lika säker investering som den var för bara 15 år sedan.

Med största sannolikhet är det också här som det stora problemet ligger. När andelen kvalificerad arbetskraft ökat men inte jobben gör det så väger tidigare arbetslivserfarenhet tungt. Där en fast anställning utöver en högre lön också troligen medför fortlöpande utbildning. Det är nu den här chansen som den franska regeringen vill skjuta i sank. Man vill göra ungdomar, som är i dominans bland studenter, till slit-och-släng-varor. Och varför göra investeringar i en anställd när man efter ett år kan sparka den utan problem och anställa någon som kanske har snäppet vassare utbildning? Företagen jublar självklart. Studenterna protesterar och i enorma antal.

Men detta skapande av slit-och-släng-människor får inte bara konsekvenser för de under 26 år utan även för den övriga arbetskraften. Varför ska företagen vara intresserade av att ha anställda som har betydligt fler rättigheter och är svårare att göra sig av med? Det är den frågan som de franska fackförbunden ställer och man sluter upp i demonstrationerna. För lika lite som studenterna och de franska förortsungdomarna är arbetarna i Frankrike intresserade av att arbetsmarknaden ännu mer blir en privat ankdamm för företagen att leka i.

Foto: libcom.org

Utvecklingen i Sverige är i stort sett densamma som i Frankrike. Där det är medelålders infödda svenskar som sitter på rikedomarna och även här finns högskolor som utbildar för långt mer än vad dagens arbetsmarknad har behov av. Likväl marknadsförs högre utbildning som den enda vägen till ett acceptabelt jobb för alla.

Här i Sverige har de Villepins förslag lyfts av centerpartiet som säkerligen inte kommer vara en omöjlighet om den borgerliga alliansen tar makten efter höstens val.

Samhället sviker

Det är så ett klassamhälle med avgrundsdjupa klyftor byggs upp. Där de utan de rätta kontakterna förlorar alla vägar till ett ekonomiskt drägligt liv och de som redan har det bäst i samhället skrattar i kapp med företagen hela vägen till banken.

Utan tvekan känner sig unga människor, både här och i Frankrike, vilseledda av utbildningssystemet och den frustrationen detta väcker tar sig självklart uttryck. Och i de socialt tyngsta områdena i Frankrike har vi sett hur bitterheten hur hela systemet sviker dem övergå i våld. Och det här problemet löser man inte genom att öka utbildningsnivån ytterligare eftersom även den gruppen kommer öka i antal och den gruppen kommer dessutom att putta ner de som tidigare hade en hög utbildning i den sociala trappan.

I Frankrike har extremhögerns väljare undersökts och den visade att det inte är "ren" rasism och nationalism som väger tyngst utan rädslan för att bli en del av "proletariatet". Med ett resonemang om att fler slåss om samma jobb som en själv verkar ryggradskänslan vara att stänga gränserna och på så sätt minska konkurrensen och själv slippa åka ned med den sociala hissen.

Regeringen får vad den ber om

Så upploppen vi ser nu är ett uttryck för denna pessimism och misstro gentemot staten. För staten sviker och med en agenda värdig Margaret Thatcher trasas välfärdsstaten sönder. Både upploppena i Paris förorter förra året och det nuvarande motstånden mot premiärminister de Villepins nyliberala lag som ska svika anställningsskyddet för unga i Frankrike måste ses i ljuset av detta. Kopplingen mellan studenttillvaron och en utsikt till eländiga arbetsvillkor, eller arbetslöshet, när de ska ut i arbetslivet är uppenbar för de franska studenterna.

Så när den franska regeringen så öppet försöker skjuta grundläggande rättigheter i sank så är det faktiskt att be om massivt motstånd. För när "l'ascenseur social" går neråt vill ingen åka med, hur svårt kan det vara att förstå?