Makten bakom
karikatyrkonflikten

Svamlet om yttrandefrihet från intellektuella dvärgar som Lars Leijonborg var ju mest pinsamt. Då han borde vara mer än medveten om i vilket sammanhang bilderna publicerades. Av en ledande tidning som konsekvent svartmålat den arabisk-muslimska populationen i ett Danmark som fullständigt verkar kantrat över av allt högerpopulistiskt dravel. Men borgerlighetens totala grepp om det officiella samhällslivet och den moderna kapitalismen som den enda vägens politik har medfört ett pedagogiskt problem för högern.

När allting handlar om att berika sig själv och historien på det stora hela nått vägs ände krävs det lite piruetter för att legitimera sin egen existens. Att vi ska bevara tron på det liberala ledarskapet och dess nödvändighet. Därav det höga röstläget, för är det inte bombmattor över tredje världens fattiga i demokratins namn som applåderas så är det yttrandefriheten som till varje pris skall försvaras i en skendebatt. Att det fortfarande finns visioner att slåss för, en liberal agenda som inte enbart består av krass profitjakt.

Men i grund och botten handlar det om makt. Yttrandefriheten som politiskt redskap är inte mer värt än det papper det är skrivet på om man inte kan backa upp den med makt och resurser. Där har vi konfliktens kärna. Vore det hånfulla bilder på zigenare som Jyllandsposten lät publicera vore reaktionen axelryckningar. Men nu fanns det oljerika arabstater för Danmarks imamer att söka stöd hos, och då blev det annat ljud i skällan. Plötsligt var Danmark ett mycket litet land, med en kulturredaktör med mycket ångest om nätterna, maktrelationerna hade skiftat.

Med den insikten måste man vara medveten om att karikatyrernas eventuella innehåll i sig är rätt ointressant, huruvida en miljard muslimer blivit kränkta eller ej, för makt ger rätt och yttrandefrihetens gränser och innehåll baseras i praktiken utifrån en styrkeposition. Precis som allting annat i samhället.