Ingenting har hänt!

Urval av artiklar om kärnkraften ur Yelahs arkiv:

Det som göms i snö... (1999)
Täck varenda tak med solceller (2000)
Sämsta platser för atomsopor ska testas (2002)
Kärnkraften avvecklas kanske om 40 år (2002)
Det bortglömda kärnkraftsavfallet (2003)
Kärnkraften och det korta minnet (2004)
Barsebäck ska väck men vad ska in? (2004)
Närmare förnybar energi (2005)
Kärnkraften och det skitiga avfallet (2005)

Att lyssna på kärnkraftsdebatten idag är som att färdas minst trettio år tillbaka i tiden. Det är samma trötta argument som tröskas från kärnkraftskramarnas sida. Kärnkraften är billig, miljövänlig och säker – det är de tre vanligaste påståendena. Nu som då.

Att den är billig är ju bara trams. Den är kraftigt subventionerad och skulle vi räkna andra kostnader än de strikt ekonomiska så blir kalkylen en helt annan. Nu som då.

Miljövänlig då? Tidningen Arbetaren (51-52 2005) mer eller mindre slaktade det påståendet i ett stort reportage. Kärnkraften är miljöfarlig i alla led, i uranbrytningen, i energiproduktionen och inte minst i slutförvaringen. För att kärnkraften skulle kunna göra någon märkbar skillnad i de globala koldioxidutsläppen skulle det behöva byggas 75 kraftverk om året i 100 år. Snacka om krutdurk. För en månad sedan landade en rapport från miljöutskottet i det brittiska parlamentet, en rapport som fick miljöargumentet för kärnkraft att brinna inne i en rejäl härdsmälta om man säger så.

Står och stampar på samma fläck

Sen har vi påståendet att den är säker (eller ”idiotsäker” som en av debattörerna i Svt:s Debatt uttryckte det häromveckan). Det enda som är säkert är att det argumentet är stendumt. Tjernobyl sades också vara helt säkert. Titanic var osänkbar. Den spanska flottan kallades den "oövervinnerliga armadan.” Och så vidare.

Vi står och stampar på samma fläck. Det är bara i fråga om slutförvaringen som vi kommit närmare en ”lösning”. Men det är ju ingen lösning. SKB, Svensk Kärnbränslehantering AB, kommer att presentera ett förslag där Östhammar och Oskarshamn föreslås som orter för slutförvaring. Där ska alltså det utbrända kärnbränsle dumpas som, med SKB:s ord, har en ”förhöjd aktivitet” under 100 000 år framöver. Och den som påstår sig kunna bygga ett slutförvar som är säkert i 100 000 år är milt sagt en opålitlig lögnare. Vad gäller den förnybara energin har det i princip varit stillestånd. EU satsade 2004 18 miljarder dollar i direkta subventioner till de europeiska energiföretagen. Runt 1,3 miljarder dollar gick till kärnkraftsindustrin och runt 16 miljarder till fossil energi. Bara 0,3 miljarder till förnybar energi. EU lägger 61 procent av sina medel för forskning och utveckling inom energiområdet på kärnkraft.

I vissa avseenden har det inte bara stått still utan även gått bakåt. I Sverige gjordes ett lagtillägg 1987, efter Tjernobyl, som förbjöd forskning kring kärnkraften. Den skulle ju ändå avvecklas. Nu ska det förbudet bort. Kärnkraften ska utvecklas – eftersom den ska avvecklas. Då lät till och med ”avveckla med förnuft” mer betryggande. Och det sa vi redan för 26 år sedan.