Människovidrigt om
hemlöshet

(Redaktionens anmärkning: Tove Lifvendahl har erbjudits att bemöta kritiken i artikeln, men hon har tackat nej.)

Syndabocken utser hon på ett tidigt stadium i texten. Det är ”stadens skattefinansierade institutioner”.

På så sätt placerar hon sig därigenom under den ”frivillige” hjälparens gloria. Hon i ena ringhörnan vid den utsattes sida. De ”skatteförskingrande” stadshustanterna i den andra.

Hon på individens sida. Den politiska majoriteten på den andra. Det exempel hon använder lyder som följer:

"En man som lider av schizofreni slutar att medicinera. Det är hans eget beslut, och i sjukvården konstaterar man att det inte längre är en patient, och släpper honom vind för våg. Samtidigt råkar han i ekonomiska bekymmer och kommer efter med hyran. Han får beskedet att han kommer vräkas.

I det läget går han till ett av Stockholms daghärbärgen och ber om hjälp. Personalen ringer runt till de olika skattefinansierade institutioner som utgör det som kallas det offentliga skyddsnätet. Alla ger samma besked: 'Vi kan inte göra något förrän han har blivit vräkt.' I dag lever mannen på gatan".

Efter att denna sanning har levererats kan jag dessutom tillägga att det har skett omkring 22 000 liknande vräkningar med socialtjänstens goda minne sen millenniumskiftet.

Men sen börjar det obehagliga sippra fram i små doser. Här droppar hon successivt in sitt gift i hopplöshetens bägare.

Hon sitter i styrelsen för en organisation som lever på att dessa "utsatta stackars hemlösa människor" aldrig återförs till sina grundläggande medborgerliga rättigheter. Något som hon via stadens misslyckanden rättfärdigar.

Fokus hamnar nu på de problem som uppstår efter vräkningen istället för att återupprätta värdigheten hos en människa som förlorat sitt hem. Hon efterlyser bland annat rätten till psykiatrisk vård i hemlöshet. Något som tydligen redan hade fallerat under den tid då mannen hade ett hem.

Jag kan försäkra dig Tove, att jag har träffat ett stort antal människor som kan vittna om att den vård som erbjuds i hemlöshet inte är mycket att kämpa för. Den sker ofta under tvångsmässiga och andra förnedrande omständigheter.

Sådan vård kommer aldrig att leda till att hemlösheten minskar. Bara till att verksamheter av olika slag befäster utanförskapet.

Tyvärr är jag inte särskilt benägen att lyfta denna hopplöshetens bägare till en skål för en ljusare framtid.