Mindre rättspsykiatri,
inte mer!

Den debatt som fördes då är till stora delar obegriplig för dagens människor. Då talades det om "kriminalvårdens humanisering" och "politisk psykiatri".

I dag är det mer tänkbart med dödsstraffets återinförande. Moderaterna protesterade när det en gång avskaffades; vi får väl se hur det går i höstens val.

Då kritiserades vården, idag är det patienterna själva som kritiseras. Då talades det om kriminalitetens sociala orsaker, i dag är ett sådant resonemang närmast förbjudet.

Ett lysande undantag utgör filmaren Michael Moore i sin "Bowling in Colombine". Han frågar sig varför USA är det mest massmördar- och skolmassaker-täta landet i världen. Svaret vi får, mellan raderna, är att i USA uppskattar man livligt både testosteron, aggressivitet och vapeninnehav.

Den allmänna bakgrunden till kritiken av rättspsykiatrin var alltså den politiska psykiatrins framväxt. Den hade förberetts sedan många år i Sovjet. En samtida rapport från brittiska Amnesty International säger bland annat:

"Politiskt oliktänkande spärras in på mentalsjukhuset Serbskyinstitutet i Moskva. Fångarna får ingen möjlighet att försvara sig i en rättegång utan 'undersöks' av en politisk avdelning som kallas Speciella Diagnosdepartementet. Det innebär att ett antal politiska psykiatriker avgör om fången är så politiskt farlig att han bör spärras in".

Den hade också förberetts sedan länge i USA. I DN 7/12 1947 berättar professor Rylander, nyss hemkommen från studiebesök hos lobotomiexperter i USA, att denna metod visat sig utmärkt " för att bota kommunister". Vilket man sedan, får man förmoda, satte igång med här hemma.

Under sextiotalet tillkom efterhand mer raffinerade metoder för att urskilja, kontrollera och "behandla" oppositionella element i samhället. Försäkringsbolaget Folksam bedrev den så kallade Mentalhälsokampanjen som särskilt riktade sig mot strejkande och agiterande arbetare på arbetsplatserna.

Men trumfkortet var i alla fall "sociopatbegreppet". Som så mycket annat importerades det från USA (där det ännu lever kvar). En "sociopat" var, till skillnad från den mer etablerade termen "psykopat", en person med "missriktad frihetslängtan", med andra ord en anarkist.

Nu utbröt en debatt om att sätta sjukdomsetiketter på sina politiska motståndare, som snart gjorde uttrycket omöjligt och löjligt. Det slog aldrig igenom i det svenska språket, och det ska vi enbart vara tacksamma för.

I samma veva utgav Svante Nycander, sedermera DN:s chefredaktör, boken "Avskaffa rättspsykiatrin", och en stor paneldebatt i Stockholm, där medicinalrådet Bror Rexed satt som ordförande, kritiserade rättspsykiatrin sönder och samman.

Vem som helst som tänker två gånger inser att man inte kan vårda och straffa samtidigt. På denna motsägelse bygger rättspsykiatrin, och detta missfoster materialiserades sedan av klinikernas arkitekter.

Det blev mycket riktigt en verkligt motbjudande arkitektur, en sorts supermodernt koncentrationsläger. Albert Speer ler i sin himmel.

Därmed är vi framme vid den olycksaliga invigningen av RPK vid Malmövägen 1971, då man tvingats bygga upp kliniken på nytt. Det var inte så få som drog en lättnadens suck när kliniken lades ner tjugo år senare.

Att sedan avvecklingen av mentalsjukhusen gick alldeles för fort, med resultat att massor med mentalsjuka patienter blev uteliggare på gatorna, är en helt annan sak.

Det berodde mest på ekonomiska orsaker: Thatcherismen på 80-talet tog inga sådana hänsyn. (Däremot har allmänpsykiatrin gjort stora framsteg på senare år, det ska erkännas, i synnerhet vad gäller depressionssjukdomar).

Och nu är det alltså dags igen – denna gång på Gastelyckan. Den debatt som nu förs på Sydsvenskans Lundasida är plågsamt egoistisk. "Bygg inte hos mig, bygg hos grannen!" "Tänk på mitt taxeringsvärde, bygg nån annanstans, resten struntar jag i!"

Samma debatt som uppstår varenda gång ett boende för utvecklingsstörda, eller senildementa, eller aidssjuka skall lokaliseras. Helst hade man nog velat utlokalisera till en ö på Spetsbergen.

Men själva placeringen är inte så viktig för mig. Min åsikt är istället, om någon nu skulle fråga efter den, att kliniken inte skall byggas överhuvudtaget. Det trettioåriga kriget hade också ett slut. Varför börja om från början?