Sörj inte – nu ger vi
dem ett helvete

Ett riksdagsval är trots allt bara ett riksdagsval. Skojarnas skådespel om vem som ska få trampa på oss de kommande fyra åren. Men likväl har det betydelse för vår praktiska kamp ute i verkligheten. De flesta attacker vi kommer få utstå under de närmaste fyra åren hade vi fått i ansiktet ändå, även med en vänstermajoritet. Men en avgörande skillnad är med vilken intensitet de kommer att föras.

Det finns en gammal marxistisk idé, som RAF upphöjde till stadsgerillateori, om att sämre villkor radikaliserar människor. Den är ofattbart cynisk i sin förlängning – där det enda rätta vore att slåss för sämre villkor idag för att väcka människors kamplust. I RAF:s version skulle borgarstaten pressas till att visa sitt verkliga ansikte genom hårdför aktivism. Som bekant gick det inte riktigt Baader och Meinhofs väg.

Ingen orimlig tanke

Det är dock inte en fullständigt orimlig tanke. Ju mindre du har att förlora, desto mer blir du beredd att satsa. Generellt givetvis. I fallet med Sverige idag finns det flera intressanta saker som kan bli konsekvenser av att borgaralliansen tagit makten.

LO:s agerande exempelvis. Wanja Lundby-Wedin satt i valvakan och påstod att LO minsann inte tar hänsyn till vem som sitter i regeringen, utan tar sitt ”ansvar” för lönebildning, samhällsekonomi och stabilitet. Det är lätt för henne att säga, frågan är vad medlemmarna tycker, samma medlemmar varav 80 procent vill att facket ska vara hårdare. Nu har de givetvis inte samma lojalitetsband att ta hänsyn till.

Ökat stöd för anarkister

Likafullt är det inte orimligt att tänka sig att acceptansen ökar för oss anarkister, både vad gäller våra mål och vår aktivism. Sannolikt främst bland exempelvis människor i den etablerade delen av vänsterrörelsen. Det skäl de tidigare hade att avvisa attacker mot staten – att staten faktiskt styrdes av en ”vänsterregering” – är undanröjt.

Ganska enkelt – när mer står på spel ökar acceptansen i bästa fall för allt radikalare försvarsmetoder. Men det kan också läggas en ribba för mer offensiva strategier.

En sak är dock säker: vi måste vara därute och i största möjliga mån fånga upp de mängder av människor som mest kommer bli ytterligare mer desillusionerade av de kommande fyra årens utveckling. Få dem att inse att enda möjliga vägen till ett bättre liv är att slåss för det – här ute, tillsammans.

För gör inte vi det så gör kanske Sverigedemokraterna och deras nazistiska hejdukar det. Och då kan vi ju räkna ut vad som står på spel.

Det är i nuläget ingen idé att sörja något. Vi har förvisso tagit steget ur glöden i elden. Men det finns som sagt ljuspunkter. Och framför allt ger vi oss aldrig utan strid. Rond ett – fyra år. Nu ger vi borgarna ett helvete.