Ta ansvar för din egen
världsbild

Jag rekommenderar den som är intresserad att gå in på democracynow.org, och söka i deras arkiv efter amerikanska eller världspolitiska händelser med hög politisk sprängkraft, och själv se på vilket sätt och ur vilka perspektiv som de behandlar dessa ämnen.

Democracy Now är en subjektiv röst precis som allt annat, men till skillnad från alla etablerade nyhetsmedier så är man öppen med det.

Amy Goodman, programmets producent, säger:
– Jag menar att vi alla har åsikter och vi måste helt enkelt vara ärliga med det. Som journalister måste vi vara rättvisa och noggranna och skapa utrymme för alla röster – och det är det som bolagsmedia vägrar göra.

Hon understryker vidare att man måste fråga sig vilken röst media ytterst företräder, vem som äger medierna. Under Gulfkriget var CBS ägt av Westinghouse. NBC ägdes av General Electrics. Dessa är två av de största kärnvapentillverkarna i världen och var de största leverantörerna av de vapen som användes under Gulfkriget. Efter att ha följt Democracy Now under en längre tid och den alternativa radikala debatt som också pågår utanför mainstream-mediernas räckvidd, har min uppfattning om medias roll för våra medvetanden, på djupet förändrats. Från ett undermedvetet grundantagande att man har ett någorlunda gott underlag för att förstå och värdera världen och dess utveckling, till en djupt rotad övertygelse att om man uteslutande följer nyhetsutveckling och debatt genom typiska mainstream-medier, blir man inte bara bristfälligt informerad utan i praktiken desinformerad. Inte genom lögn – utan genom grov förenkling, konsensussökande, vinkling och utlämnande – det i sin tur, ett resultat av bristande oberoende och oförenliga mål och drivkrafter.

I ETT FÖRSÖK att konkretisera massmedias betydelse för oss som enskilda individer, och den potentiella makt som finns hos dess aktörer, kom jag fram till följande slutsats:

Bortsett från små fragment av världen och samhället som vi faktiskt har direkt erfarenhet av, består hela vår världsbild av andras berättelser och beskrivningar, i ett urval och med vinkling som också bestämts av andra. Vad beträffar samhällets maktstrukturer, dess dynamik och utveckling är det undantagslöst andras berättelser vi har att bygga vår uppfattning på.

Jag tycker Maria-Pia Boëthius metafor “ordklotet“ passar bra för att beskriva detta fenomen. I förlängningen blir dessa berättelser således också ett betydande, möjligen avgörande, underlag för hur vi förhåller oss till detta ordklot, det vill säga hur vi utvecklar våra värderingar, attityder och tankar om olika företeelser i samhället, och till slut hur vi utvecklar vår moral, präglar våra barn etc.

Liknande tankar har tänkts många gånger tidigare och debatterades flitigt, bland annat under mellankrigstiden i USA efter första världskrigets anmärkningsvärt framgångsrika propagandaexperiment. Debatten var då relativt öppen. Allmänheten förfärades när sanningar började sippra fram, makterna inspirerades. Inte minst näringslivet vädrade morgonluft som såg nya möjligheter att påverka allmänhetens attityder. Då var frågan het. Idag är diskussionen obefintlig med undantag för några tomt ekande röster.

DET ÄR DÄRFÖR tid nu. Tid att inleda en principiell uppgörelse med en av vår tids mest centrala absurditeter, de storskaliga och vinstdrivna massmedierna – bolagsmedia. En uppgörelse som avser media i dess demokratiska funktion. Det är angeläget eftersom den rådande medieutvecklingen håller på att erodera den demokratiska substansen ur etablerade demokratier och den radikala demokratiska idén ur våra medvetanden. (Men ett annat avgörande skäl är att det idag finns helt andra förutsättningar att göra något åt det. Låt mig återkomma till det.)

När man i den moderna demokratins ungdom diskuterade vikten av media som granskare av makten i allmänhetens intresse avsågs naturligtvis en media vuxen ur allmänheten – inte ur den överhet, den ekonomiska maktelit, man just börjat befria sig från.

Idag, hundratalet år senare, har vi en situation där de dominerande medierna finns koncentrerade under ett fåtal representanter för samma ekonomiska maktelit – under gigantiska transnationella aktiebolag som till exempel AOL Time Warner eller General Electrics. Hur kommer det sig att vi accepterat det? Bolagen i fråga skiljer sig inte på någon punkt från bolag som Coca Cola eller Nike vad beträffar principiella mål, ansvar och drivkrafter. Ändå är det svårt att föreställa sig att en global lansering av Coca Cola Times eller The Nike Independent skulle mötas av annat än akuta skrattkramper. En viktig skillnad verkar vara de stora mediebolagens lågmäldhet och anonymitet gällande kopplingen till sina medier. Ta Dagens Nyheter till exempel. Deras ägare, Bonnierkoncernen, verkar inte alltför ivrig att påminna oss om sitt ägarskap, trots att man ju skulle kunna få gratis reklamplats på första sidan varje dag i Sveriges mest spridda morgon- och nättidning. Istället finns en länk längst ned på deras hemsida, ”Om DN och DN.se”. Där finns en kort skrivning om tidningen oberoende från allt inklusive ”ekonomiska maktsfärer” (ogenerad lögn?!). I slutet på den korta texten finns en länk ”Läs mer”. Där läggs orden ut om tidningens högtstående ideal och stolta arv och läser man texten till dess slut så finner man: ”DN ingår i Bonnierkoncernen, ett av norra Europas ledande mediebolag.”

Enligt samma princip är det nog säkert att anta att ovan nämnda krigsindustrier inte skyltar med sina ägarskap på sina respektive mediebolags nyhetshemsidor. Diskretionen ger oss möjligheten att i vardagen förtränga hur dessa medier faktiskt bara är en del av den globala kapitalismen.

I två olika avseenden blir företeelsen bolagsmedia inte bara problematisk utan orimlig.

FÖR DET FÖRSTA: I inget annat sammanhang förväntar vi oss att vinstdrivna privata företag ska beakta något annat än sina affärsmässiga intressen, sina ägares intressen. Vi betraktar det som alldeles självklart och helt naturligt att ett företag kommer att göra det som det finner affärsmässigt fördelaktigt. Lika självklart är det att företaget inte kommer att göra något som det inte finner affärsmässigt fördelaktigt. Vi förväntar oss ett ensidigt ansvarstagande inför ägarna och deras intressen. Ingenting annat.

Så vilken plats återstår då för att granska makten i allmänhetens intresse, då det per definition varken är en del av deras ansvar eller drivkraft?

Det är en del av marknadsföringen – en slogan. En slogan som är absolut nödvändig för mediebolagen att etablera som sanning, av affärsmässiga skäl. Och häri ligger kanske den mest iögonfallande motsättningen.

Bolagsmedia behöver framstå som vederhäftig, trovärdig och rättvis av affärsmässiga och andra egennyttiga skäl. Vi som medborgare behöver media som är vederhäftig, trovärdig och rättvis för att vi ska ha en möjlighet att informera oss, vilket kanske är det viktigaste grundkravet för en demokrati med verklig mening. Möjligen viktigare än rösträtten. En informerad, organiserad och kritiskt tänkande allmänhet utan rösträtt kan antagligen påverka samhällsutvecklingen mer än en vilseledd, indoktrinerad och marginaliserad allmänhet som accepterat rösträtten som argument och bevis för att de lever i en demokrati med mening. (Även i det forna Sovjet hävdades det att man hade den finaste av demokratier, folkdemokratier. Faktum är att man faktiskt hade rösträtt även om utfallet hade liten eller ingen påverkan på politiken.)

FÖR DET ANDRA: Om dessa bolag hade varit likgiltiga inför allmänhetens intressen så hade det varit nog så problematiskt. Men så är naturligtvis inte fallet, näringslivet är inte likgiltigt utan passionerat engagerade – i sina intressen, vilket i avgörande avseenden innebär raka motsatsen. Så hur skulle den devis låta som ärligt representerade bolagsmediernas roll och syfte utifrån dessa förutsättningar? Läskig fråga.

Jag vill understryka att jag inte alls menar att automatiskt avfärda journalister som jobbar inom bolagsmedia eller deras journalistik – men det är ovidkommande för diskussionen. Hela resonemanget måste förstås ses i ett övergripande, strukturellt perspektiv. Systemet de jobbar inom är diskvalificerande i sig självt eftersom dess yttersta drivkrafter och motivationer står i direkt konflikt med den samhällsfunktion det förväntas utgöra.

FÖR 15 ÅR SEDAN skulle dessa slutsatser antagligen ha lett mig i modlöshet och uppgivenhet. För vad skulle man göra åt det? Revolution? Hur ska man kunna skapa medier med betydande inflytande och spridning utan att göra sig beroende av marknadskrafterna? Etermedia i synnerhet kräver ekonomiska och tekniska jätteprojekt om man väl kommit förbi byråkratin.

Men idag finns helt andra möjligheter. På den senaste stora IT-mässan var den tydligaste hypen TV:s integrering med datorn och Internet. Hype eller inte, i takt med att Megabitbredbandet sprider sig över den industrialiserade världen blir beroendet av satelliter, mark-TV-nät och koncessionsrätter blott ett tynande minne. Att sända TV idag kan bokstavligen ske med en videokamera, en dator och en snabb anslutning.

Redan idag kan man alltså se det tittarsponsrade Democracy Now varje vardag i direktsändning över nätet, kl. 14.00 svensk tid. Och repriser när man vill, hela arkivet är sökbart och tillgängligt. Visst är det fortfarande låg upplösning och lite hackigt ibland men inte sämre än att det går att se på en fullstor TV utan att man blir störd av det. Hur som helst är det ett lågt pris att betala för att få se ett nyhetsmagasin som är unikt på det sätt det lever upp till det annars så ihåliga mantrat om att “granska makten i allmänhetens intresse“.

De har förutsättningarna att slippa anpassa sig till “etablissemangets” problemformuleringar och definitioner av vad som är normalt, relevant, rimligt, befogat, acceptabelt, ansvarsfullt eller viktigt. Frihet att skapa sin egen nyhetsagenda och sin egen debattarena. Och de utnyttjar denna frihet varje dag.

DET HANDLAR TILL syvende och sist om att etablera och bibehålla en intellektuell och redaktionell integritet om man på allvar gör anspråk på att vara maktens granskare. Annars riskerar det att bli ett meningslöst skådespel där makten själv tillåts prägla sina granskare med maktens perspektiv och doktriner.

Likväl kommer bolagsmedia att fortsätta vara en dominant företeelse i det offentliga samtalet och vi kommer alla, professionell som nyhetskonsument, att behöva förhålla oss till det på ett eller annat sätt. Men i våra medvetanden måste deras relevans och betydelse reduceras – vi måste se dem som det instrument för ”business” och opinionspåverkan som de i första hand är. En demokratins väktare? Knappast.