Lögner och försvar för
Pinochetdiktaturen

Under den relativt korta perioden från millenieskiftet fram till idag har de styrande eliterna i USA kapat åt sig en felaktig valseger, startat ett olagligt krig, avskaffat de mest grundläggande konstitutionella rättigheterna och legaliserat tortyr. Det menar Bill Van Auken i en artikel på World Socialist Website.

Fascistdiktatorn Augusto Pinochets död i veckan har bara understrukit detta faktum. Inte minst går det att utläsa av reaktionerna.

17-årig diktatur kallas ”mörk stund”

Wall Street Journal, som generellt håller samma linje som Bushadministrationens högerflygel, konstaterade i en ledare i tisdags att historien om Pinochet är betydligt mer komplicerad än den om en militärdiktator som avskaffade fri- och rättigheter. Ledaren, som bär rubriken “The Pinochet Paradox.” skriver att “medborgerliga rättigheter avskaffades och meningsmotståndare torterades.” men samtidigt, fortsätter tidningen, så ”återuppstod de demokratiska institutionerna med hjälp av återinförandet av privategendomen, lagbundet styre och en friare ekonomi”. Det må ha funnits ”mörka stunder” men idag är Chile ”den mest välmående ekonomin i Latinamerika”. Detta är svårt att tolka på annat sätt än att blodbadet var värt besväret.

Tidningen skriver också att “den populära föreställningen att USA sanktionerade kuppen och hade överseende med tortyren inte har hållit streck för en historisk granskning” Trots att dokument som släpptes under Clinton gör klart att USA var fullt medvetna om kuppen den 11 september 1973, och stödde den fullt ut.

Wall Street Journal försöker rättfärdiga kuppen med argumentet att Salvador Allendes regim blivit repressiv och att Allende själv ”inte var en särskilt populär figur i Chile hursomhelst”. Tidningen försöker också justera dödssiffrorna under Pinochet genom att förvisso erkänna att ”den officiella dödssiffran under Pinochets diktatur är 3 197” varav ”2796 av dem dog under de första två veckorna i strider mellan armén och Allendetrogna miliser”. En siffra som tycks vara en ren fantasiprodukt, skriver Van Auken, eftersom de mest trovärdiga uppskattningarna gör gällande att cirka 33 personer dog på själva kuppdagen, varav hälften var militärer eller poliser som sköts för att de vägrade delta i arméns handlingar.

Myten om det ekonomiska miraklet

Liknande försök att rättfärdiga Pinochets diktatur kommer från konservativa Washington Post. I tisdags publicerades en ledare med rubriken “A Dictator’s Double Standard,” med nedryckaren “Augusto Pinochet torterade och mördade. Hans arv är Latinamerikas mest framgångsrika land”.

Efter att ha konstaterat att tusentals mördades, tiotusentals torterades och hundratusentals gick i exil, lägger tidningen till att “det [inte] är svårt att lägga märke till att den onda diktatorn lämnar bakom sig Latinamerikas mest framgångsrika land”. Pinochet får beröm för sin politik för “fria marknader” som producerade det “chilenska ekonomiska miraklet”.

Men, undrar Van Auken, vad är det “mirakulösa” med Chiles ekonomi? Att redaktörerna för amerikanska högertidningar kan åka till Santiago och bo på lyxhotell, äta på gourmetrestauranger och shoppa i stora gallerior? Myten om det chilenska miraklet är välspridd och Pinochet får äran för att – med tiotusentals människors blod och kroppar – ha byggt en grund för den fria marknadens återkomst och ett ojämförligt välstånd.

Och hur kommer det sig att – om Chiles frimarknadspolitik var så lyckad – samma politik har varit så katastrofal, mätt i BNP/Capita-tillväxt, i övriga Latinamerika? Chile är undantaget, inte regeln i Latinamerika när det gäller kopplingen frimarknadsreformer och hög tillväxt.

Svenska Pinochetkramare hänger på

Myten om det ”chilenska undret” upprepas även i det svenska maktetablissemanget. Flera kommentatorer har förvisso tagit upp de fruktansvärda brott Pinochet sedermera tog på sig skulden för, men samtidigt försökt släta över det hela med hänvisning till den ”fantastiska” ekonomiska utvecklingen.

Bo Södersten, fd s-riksdagsman och nationalekonom, skriver i Expressenunder rubriken ”Pinochet räddade Chiles ekonomi” att: ”den ekonomiska politiken lades helt om: Märkligt nog kom den ekonomiska politik som fördes under Pinochets tid vid makten att karaktäriseras av en utpräglad liberalism, av en snarast extrem form av marknadsekonomi.” Allende förde en alltför expansiv ekonomisk politik och därför grep Pinochet och militären in och räddade situationen. Södersten konstaterar också att den ekonomiska utvecklingen varit ”framgångsrik”.

Men enligt regeringssiffror, som Van Auken redovisar, lever över 20 procent av Chiles befolkning i fattigdom. Denna siffra räknar dock inte in pensionerade arbetare som lever på skrala pensioner, varpå många uppskattar den verkliga siffran till omkring 40 procent. Landet räknas som ett av världens mest socialt ojämlika. Detta är det verkliga arv Pinochetårens terror mot arbetarklassen lämnar efter sig.

Mellan 1980 och 1989 fick den rikaste tiondelen av befolkningen se sin andel av nationalinkomsten öka från 36,5 procent till 46,8. Under samma period sjönk andelen för de 50 procent av befolkningen som lever längst ner från 20,4 till 16,8 procent. Under Pinochetåren beräknas reallönerna ha sjunkit med 40 procent.

Pinochet räddades av Keynes

I militärkuppens svallvågor upplevde Chile det snabbaste reallönefallet och den kraftigaste ökningen av arbetslösheten som någonsin registrerats i Latinamerika. Kuppen blev inledningen sociala förhållanden för arbetarklassen som bara kan jämföras med förhållandena under 30-talets depression.

Mellan 1974 och 1975 steg arbetslösheten från 9,1 till 18,7 procent. Runt 1983, efter tio år av hårdför nyliberalism enligt Chicagoskolans modell, var ekonomin i fritt fall där närmare 35 procent av de arbetsföra stod utan arbete och industrin gick ner med 28 procent. Den desperation som föddes ur dessa förhållanden, och den klasskamp som följde därpå slogs ner med skoningslöst våld.

Författaren och skribenten Greg Palast påpekar att det som sedermera räddade Chile från ekonomisk depression inte var ett nyliberalt recept utan gamla hederliga keynesianska metoder. Pinochet tvingades, under trycket från den hungrande och desperata arbetarklassen, att ta till lösningar som vanligtvis föraktas av nyliberaler, som minimilöner, strejkrätt, nationalisering av banker etc.

Skulle vi ha störtat Carl Bildts regering?

Under den konstitution som dikterades av Pinochet har regeringen förbjudits att undersöka den nyliberala orgie i vad Van Auken kallar “corporate criminality”. Det är denna korporativa kriminalitet som Wall Street Journal refererar till som ”återinförandet av privategendomen, lagbundet styre och en friare ekonomi”.

Hög arbetslöshet, låga löner, höga räntenivåer och en arbetarklass som tvingades arbeta framför en gevärspipa, enorma profiter för både utländskt och inhemskt kapital, till priset av hunger och fattigdom för miljontals människor. Detta är det chilenska ”miraklets” materiella innehåll. För Pinochets privatekonomi blev den chilenska utvecklingen dock ett mirakel eftersom han såg till att sätta undan miljoner åt sig själv på utländska bankkonton.

Det vore intressant att veta hur långt Pinochetdikaturens försvarare anser att det är berättigat att gå för tillväxtens skull? Vad kan egentligen försvaras med ekonomiska argument? Massakern på Himmelska fridens torg, Kulturrevolutionen, dödsstraffen och massmorden på tibetaner också ett pris som enligt liberalerna är värt att betala för Kinas ännu högre tillväxt än Chiles?

Om svaret är ja dyker ännu en fråga upp: Den kris Bildt-regeringen på 1990-talet drog oss in i var enorm, djupare än 1930-talskrisen. Skulle vi då, med liberalernas argument, ha störtat Carl Bildt med militärt våld, skjutit av tusentals av hans anhängare och torterat mångdubbelt fler? Det förslaget hade definitivt inte dykt upp på Expressens, Svenska Dagbladets eller DN:s ledarsidor. Men vem vet, kanske satt det redan då någon rabiat nationalekonom och räknade fram en ekonomisk vinstkalkyl på ett sådant scenario.