Vi klarar oss utan
marknadsanpassning!

Mångfald och experiment skapar världen (Johan Norberg 2006-12-18)

Läckande försvar för världskapitalismen (Andreas Bryhn, 2006-11-16)

Länk till Johan Norbergs föredrag 2006-10-20. Avsnittet om Yelahs recension finns cirka 57 minuter in i presentationen.

Ögongodis för övertygade marknadsliberaler (Andreas Bryhns recension 2006-06-29).

Det är förståeligt att Johan Norberg ses som en ikon för många liberaler i Sverige och utomlands. Hans böcker är, som jag har skrivit tidigare, "ganska trevlig läsning även för en meningsmotståndare", eftersom de är så sakligt och sympatiskt skrivna. Detsamma gäller hans senaste debattinlägg.

Även om vi har helt motsatta åsikter om bland annat marknadskrafternas önskvärdhet, så har vi många gemensamma ståndpunkter, vilket även han konstaterar. Vi gillar båda mångfald, uppfinningsrikedom och decentraliserade system.

Vi har dessutom en ganska likartad beskrivning av de senaste två århundradenas ekonomiska historia.

"Världen över har den ekonomiska friheten ökat snabbt under de senaste decennierna", skriver Johan Norberg i sin senaste bok (s. 118). Att globaliseringseran har präglats av frisläppta marknadskrafter världen över instämmer jag helt i.

Det har privatiserats, avreglerats och marknadsanpassats rejält på många håll. Många tullhinder har tagits bort.

Marknadskrafterna var alltså mer tyglade under den föregående perioden. Då rådde blandekonomi eller keynesianskt reglerad marknadsekonomi, i en stor del av världen, medan många andra länders regimer tillämpade centraliserad planekonomi.

Och om vi jämför tiden efter Andra Världskriget så har den globala tillväxten i BNP per capita minskat under den senaste delen av den tiden, globaliseringseran, jämfört med perioden innan, vilket Johan Norberg medger i sitt senaste inlägg.

Om vi däremot bortser från 1950- och 1960-talet (tiden närmast efter Andra Världskriget) och sätter gränsen till 1990 för när globaliseringseran började, så har tillväxten ökat.

Plocka bort 1950- och 1960-talet från resonemanget?

Låt oss då se på skälet till att plocka bort de här rekordårtiondena från jämförelsen. Johan Norberg motiverar det med att "en central anledning till [1950- och 1960-talets höga tillväxt] var att man återtog positioner efter kriget", alltså slutade kriga, började med fredlig produktion igen, och återupprättade handelsförbindelser.

Vi tar en titt på några perioder under det senaste århundradet för att se om argumentet håller.

Om vi använder Johan Norbergs gräns 1990 för globaliseringserans början, så har världstillväxten under globaliseringseran varit 1,9 procent per år 1990-2005. 1950-1970 var den 2,9 procent per år och 1919-1939 var den ungefär 1,3 procent per år (se mitt förra inlägg för källor).

Är fria marknader en avgörande faktor bakom hög tillväxt? Då borde den ha varit högre 1990-2005 än under rekordåren 1950-1970. Det var den inte, vilket vi redan har konstaterat.

Men är återupptagen fredlig produktion och återupptagna handelsförbindelser efter världskrig en avgörande faktor bakom hög global tillväxt, då? Då borde den ha varit högre 1919-1939 än 1990-2005. Det var den inte.

Om vi bara jämför nioårsperioden efter Första Världskrigets slut (1919-1928; utan börskraschen 1929, alltså) med de senaste nio åren (1996-2005) blir resultatet (2,2 mot 2,3 procent per år) detsamma: Tillväxten var inte högre under återuppbyggnaden efter Första Världskriget än vad den är i dag.

Därmed faller Johan Norbergs argument om att vi måste bortse från rekordåren på 1950- och 1960-talet, vilka präglades av reglerade globala kapitalflöden och ganska omfattande statligt ägande av industrier, från våra resonemang. Alltså, den globala tillväxten har inte ökat till följd av globaliseringen.

"Ekonomisk frihet" och tillväxt

Johan Norberg tar även i sitt senaste inlägg upp en grupp länder som exempel på relativt hög tillväxt under de senaste åren: El Salvador, Panama, Costa Rica, Chile, Peru, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Polen och de baltiska staterna. Att de dessutom är relativt liberaliserade motiverar han med deras nivå av "ekonomisk frihet".

Och det är mycket möjligt att det stämmer, att dessa länder är förhållandevis liberaliserade. Men samtidigt har det gått mycket sämre än tidigare för det stora flertalet liberaliserade latinamerikanska länder (se mitt förra inlägg).

Facit är ännu dystrare i Östeuropa, där Estland och Polen hör till undantagen när det gäller kopplingen ekonomisk liberalisering och ökad tillväxt.

I Ryssland, Lettland, Litauen, Moldova, Ukraina, Bulgarien, Ungern, Tjeckien, Slovakien och Rumänien har den långsiktiga tillväxten i BNP per capita minskat kraftigt under den marknadsliberala globaliseringseran. För att inte tala om den sociala katastrof som har följt i kölvattnet av "chockterapin" som har omformat många av dessa länder.

Vilket naturligtvis inte ursäktar några tidigare röda, blodsbesudlade diktaturer, men det komplicerar bilden en hel del för dem som påstår att fria marknadskrafter är en förutsättning för en god ekonomisk utveckling och för ett harmoniskt samhälle.

Svaga samband kan inte förklara tillväxtens orsaker

En slutlig gemensam ståndpunkt. Johan Norberg skriver i sitt senaste svar: "Jag medger villigt att jag vet mycket lite om hur tillväxt skapas". Jag kan bara upprepa mitt motsvarande erkännande. Sambanden är för svaga.

Det här betyder att vetenskapen visserligen kan tala om för oss hur världsekonomin ser ut, men den kan inte tala om för oss hur tillväxten skulle förändras om vi skulle förändra vår ekonomiska politik.

Med andra ord, vi kan relativt objektivt sett få reda på hur läget ligger till i dag och låg till historiskt, men alla råd om vad vi borde göra i morgon innehåller inget mer än enskilda personers tyckande.

Och det innebär i sin tur att de krav på liberalisering som internationella finansiella institutioner som Internationella Valutafonden och Världsbanken ställer på fattiga länder inte har någon grund i några användbara vetenskapliga samband som handlar om ekonomisk tillväxt.

Detsamma gäller dessa institutioners och andra "experters" råd till exempelvis den svenska regeringen om vilken ekonomisk politik den bör driva för att få hög tillväxt.

Det innebär också att alla ekonomer som har sin intellektuella heder i behåll avstår från att i offentliga sammanhang tala om tillväxtens eventuella orsaker, eftersom inte heller de förstår orsakerna. Samt att allt det som dessa människors mindre hederliga kolleger påstår, borde tas av oss andra med en rejäl nypa salt.