Katastrofersättning för
renskötare får vänta

Utfodring av renar Foto: Elin Herlitz

När väder och natur ställer till det för människor, såsom skogsbrand, storm och översvämningar finns det hjälp att få. Katastrofersättning ges bland annat till kommuner och skogsägare för kostnader efter en översvämning eller skogsbrand.

Även för renägare som drabbats av svältkatastrof bland sina renar kan få ersättning.

Problemet är bara att processen är lång och oviss. För att få katastrofersättning måste först marken inventeras av myndigheterna för att påvisa att betet verkligen är dåligt. Vidare måste man ha utfodrat sina renar i minst 60 dagar innan man får söka katastrofersättning, handläggningstiden är sedan minst ett halvår, vanligtvis åtta månader. Ersättningen är högst 50 procent av kostnaderna. Från och med årsskiftet är det inte Jordbruksverket utan Sametinget som tillhandahåller katastrofskadeersättningarna för samebyarna.

Renskiljning Foto: Elin Herlitz

Men medlen från regeringen är i nuläget för små. Hela Sapmi är drabbat av den svåra renbetessituationen och det kommer att krävas ordentliga resurser för att stödja renskötarna. Läget är nu ovisst och det finns ännu inget besked om ersättningsnivåerna kommer att höjas. Enligt Sametinget kommer kostnaderna för vinterns betessituation vara dubbelt så hög som det anslag som i nuläget finns.

För renskötarna betyder detta ett stort orosmoment och dessutom är det svårare att få renarna att äta pellets om de börjar utfodras för sent och blivit av med för mycket hull.

Detta är ett ytterligare led i debatten om hur Sverige förhåller sig till sin ursprungsbefolkning. Att ersättning för skogsbrand eller översvämning ska utgå är en självklarhet. Då Bodenområdet drabbades av svår skogsbrand i augusti förra året utlovades miljardbelopp i ersättning till markägarna. Till de renskötare som hade sitt renbetesområde där drabbades även de hårt av att betet brann upp, men den dåvarande jordbruksministern Ann-Christin Nykvist lät meddela att ingen ersättning skulle utgå för renskötarna trots att renbetet var helt förstört.

Gång på gång stöter renägare på patrull gällande renbetesfrågan, och då renbetesområdena är av största vikt för att renskötseln överhuvudtaget ska kunna fungera är detta naturligtvis ett hot för hela kulturen.

Men i nuläget sliter varje sameby, varje renskötande familj varje soltimme för att kunna rädda så många renar de kan. Utan att veta om de kan få stöd för sina utlägg, utan att känna stöd från sin nation. Kostsamt och arbetsamt, men likväl, det finns inget naturligt renbete.