Efter två månader med
al-jazeera

Men det är inte det påfrestande provinsiella förhållningssättet som tär på en med tiominutersinslag där kontentan är att det regnar och blåser hårt på reportern som heroiskt vågat sig ut vid översvämningarna på västkusten. Inte heller den slöhet som utlandsstationerade reportrar visar när de - förvisso dramatiskt - återger vad de läst i Wall Street Journal eller likartad publikation som finns inom räckhåll på det hotell man för tillfället gästar. Utan det som stör är det enögda perspektivet.

Det är fullständigt begripligt att det tänk man har är genomsyrat av de ideologiska föreställningar som präglar det samhälle man har sitt ursprung i. I synnerhet om man befinner sig i ständig relation till makthavare, vilket journalister gör på den här nivån. Den här samsynen innebär att man delar vissa värderingar och dessa utgör den norm som rapporteringen kretsar kring.

Det blir väldigt påtagligt i synen på dödsstraffet i Förenta Staterna, där detta framstår som synnerligen barbariskt och ett uttryck för en högerkristen opinion av närmast medeltida snitt. Snarare besläktad med talibanska steningar orkestrerad av Mullah Omar, än våra annars gemensamma liberala värderingar om individens och privategendomens helgd. För en på det stora hela vänsterliberal journalistkår framstod även George W. Bush som en tämligen obehaglig figur. Detta har också genomsyrat mycket av rapporteringen kring Förenta Staterna.

Vad som är obehagligt i ovanstående är inte att svenska journalister skyr dödsstraffet som pesten utan dess fullständiga oförmåga att sätta in saker i sitt sammanhang. Den svenska samsynen som präglar det så kallade offentliga samtalet domineras av samförståndstanken. Att vi alla sitter i samma båt. Och då är det bäst att vi alla hjälps åt, även om vissa får ro medan andra pekar ut riktningen med hela handen.

Genom detta moraliska filter sorteras sedan nyheter, medvetet eller omedvetet. På hemmaplan kan det fungera, även om vi nog är flera som tycker det är lite underligt att det är värre när en offentlig tjänsteman roar sig på porrklubb för skattemedel än att godkänna vapenexport till nationer som bedriver anfallskrig.

Men ser vi till den utrikespolitiska nyhetsförmedlingen inom svensk massmedia så medför den liberala samförståndstanken vars ande ständigt vilar över de kommentarer som faller att det blir outhärdligt, men framförallt så blir världen obegriplig. Att använda referensramar från vår svenska idyll, där vår liberala demokrati häromåret toppade The Economists demokratilista fungerar inte. Att klistra vår skenbara samförståndstanke på utomstående aktörer förvandlar allting till ett kaotiskt gytter av ond bråd död.

Oavsett om det är koreanska arbetare, irakiska motståndsmän eller lantarbetare i Zimbabwe som avhandlas så är det väl fullkomligt självklart att de inte skulle betraktas med så stor välvilja om de trampade in med sina konflikter på en svensk midsommarfest. Men de kan inte bedömas utifrån våra sammanhang, på samma vis som man inte kan bedöma 30-åriga krigets skändligheter med hjälp av Genèvekonventionen.

Väldigt tydligt blir detta i behandlingen av Venezuelas president Hugo Chavez. Det går utmärkt att på bästa sändningstid ogenerat kalla honom för ”USA-hatare”. Men att beteckna Tony Blair som ”Irak-hatare” skulle aldrig falla en svensk journalist in. Trots att den gode Tony låter bomba Irak sönder och samman. Men Chavez han hatar USA, för han säljer subventionerad eldningsolja till landets fattiga via den venezuelanska oljekedjan Citgo. Beteckningar är en sak, men det är de grundläggande perspektiven som avgör. Låt oss ta två exempel.

- Venezuela är starkt polariserat. Polariseringen uppstod i svensk nyhetsjournalistik när Hugo Chavez vann valet 1998, och har accelererat sedan dess. Att landets oljepengar tidigare gödde den ägande klassen och de två partieliter som skiftades om vid makten är det tyst om. De ekonomiska klyftorna är enorma i alla sydamerikanska länder.

Men så länge den fattiga majoriteten håller sig lugn och accepterar detta normaltillstånd är det lugn och frid på svenska redaktioner. Men när de ägande och dess välmående allierade förlorar tillgång till maktens boningar och mobiliserar sina resurser för att försvara sina palats då plötsligt uppstår konflikt som bryter det tidigare samförståndet.

- Chavez försöker sätta åt alla oppositionella. Liknelsen har gjorts förut, men tål att upprepas. Tänk dig att flera svenska militärer genomför en statskupp mot Göran Persson, tillsätter vd:n för Svenskt Näringsliv Urban Bäckström som statsminister. Detta i samförstånd med LO:s Wanja Lundby-Wedin och påhejad av den samlade privata mediakören med Jan Stenbeck i spetsen. Så såg det ut vid statskuppen våren 2002 mot Hugo Chavez. Före och efter det har privata tidningar och tevekanaler hejdlöst drivit kampanj mot honom.

De påstår att han är ”sinnesjuk”, ”jämbördig med Hitler”, ”samarbetar med al-Qaida” och utbildar Hizbollahkrigare i landet. När kuppstödjarkanalen RCTV inte får förnyat marksändningstillstånd är det en ”attack on editorial pluralism”. När lagarna mot förtal stärks för att man inte ska kalla folk vad man vill på teve, lipar de i kapp med Reportrar utan gränser. Detta gör de i ett Sverige där man inte ens får påstå att Gudrun Schyman ska spela in porrfilm i Brasilien utan att få dryga böter i tingsrätten.

Dödsstraffet och Hugo Chavez kan kritiseras med rätta, men den svenska journalistiken domineras av att allting som inte passar in i den svenska liberala samförståndsdogmen klassificeras som extremt, kontroversiellt eller direkt hatiskt. Därav blir den även otjänlig som kunskapsförmedlare. Kanske dags att även dra in marksändningstillståndet för Sveriges Television?