Historierevisionism i
rasismens tjänst

Kommunaliseringen och dess effekter

Det har gått cirka femton år sedan den svenska skolan kommunaliserades. Det finansiella ansvaret för skolorna flyttades då från staten till kommunerna. Kommunens, eller rättare sagt dess invånares, ekonomiska situation kom att avgöra hur mycket eller lite pengar skolorna skulle få. Elever boendes i överklassghetton levde livet, deras jämnåriga i fattiga kommuner fick betala priset.

Fattiga skolor hade inte längre råd med skolmaterial, ordentliga undervisninglokaler eller tillräckligt många lärare. Barnen klumpades ihop i större klasser för att spara in lärartjänster samtidigt som deras lärare blev sjuka av stressen och underbemanningen.

Arbetarbarnen offrades

Kommuner där en stor del av invånarna exempelvis går på socialbidrag (vilket inte är ovanligt bland invandrade svenskar som är traumatiserade av sina upplevelser eller nekas jobb för att deras efternamn är krångliga) har med andra ord fått se sina skolor gå på knäna för att i vissa fall slutligen helt stupa. Om det finns något samband med att barnen talar fler språk än svenska? Inte det minsta. Att det blir stökigt i skolorna beror inte på undergrävt ledarskap eller myllret av språk, utan på skolornas ekonomiska kris.

Kommunaliseringen var med andra ord ett arbetarklassfientligt projekt, vars effekter borgarna nu använder för att sparka på dem som redan ligger. Det är en historierevisionism som endast gynnar de rika och extremhögern.

Barnen i de fattiga kommunerna kränks för att Alliansen ska kunna driva sin politik. Det är ett Sverige anno 2007 som börjat stinka väldigt likt 1990-talets första år. Ett land där det anses problematiskt att behärska fler än ett språk, samtidigt som ordet "språkförbud" är fullt legitimt. Kort sagt (och för säkerhets skull säger vi det på svenska): Fyfan.