Sexualpolitik reglerar
våra kroppar

Sexualpolitik är en självklar del i feminism, men också inom frihetliga vänstern. Den är inte lika självklar i alla delar av vad som kallas sociala rörelser för rättvisa. Det är lite märkligt eftersom sexualpolitik reglerar våra kroppar och livsmönster och påverkar våra livsvillkor. För kvinnor är det särskilt tydligt.

Abort, insemination, könsbyte, sexuell läggning, sexuell praktik, prostitution och sexualupplysning är delar som styrs av sexualpolitik. Ramarna görs institutionellt men kontroll, bestraffning och normer görs i vardagen. Men också utmaningar, ifrågasättande och förändring görs i vardagen. Där homosexuellt sex och förhållanden förbjuds hittar man många vägar att mötas, där abort är förbjudet görs det ändå, men under höga risker.

RFSU ger ut tidningen Ottar, tidskrift om sexualitet och samhälle. I de två senaste numren av Ottar (nr3 och 4 /2006) finns tre artiklar som handlar om att välja bort sitt barn, genom abort eller adoption.

Det är lätt att göra abortmotståndare till högerkristna fanatiker. Magnus Linton tar i sitt reportage från Bolivia (där abort är olagligt) fram den lokala historien kring abortfrågan. Motstånd och skepsis till abort bland ursprungsbefolkningen hör ihop med religion men också med sterilisering av många som tillhör ursprungsbefolkningen. Det var utländska organisationer som under sextiotalet genomförde det under namnet ”sexualupplysning”. Linton undviker att romantisera kulturmönster hos grupper i ursprungsbefolkningen och naturdyrkande religioner. I mötet med en barfotabarnmorska som är aymaraindian spricker också hälsoministern hänvisning till kulturmönster i sitt motstånd till abort. Barfotabarnmorskan verkar i La Paz förstäder, där ett urbant livsmönster tagits in i tidigare traditioner.

I katolska Colombia blev abort lagligt våren 2006. Reportaget från mödrahemmet där unga gravida kvinnor väntar på att föda ett barn som kommer att adopteras visar att laglig abort inte är tillräckligt för dem som inte vill eller kan välja det men inte har ekonomisk möjlighet att försörja det väntade barnet eller blir socialt uteslutna i samhället.

Artikeln från Bosnien har fått det vidriga ordet våldtäktsbarn som rubrik. Den handlar om hur staten och samhället sviker barn som blivit till under våldtäkt under kriget i forna Jugoslavien. ¹ Texten är en översättning av ett reportage Kate Holt och Sarah Hughes i brittiska tidningen Independent (2005). Det kunde ha följts upp av en text om hur barn som blivit till vid våldtäkt som inte begåtts under krig blir behandlade.

Om vi går över till teman i Ottars senaste nummer – penetration och manshets har de koppling till varandra. Varför pratas det bara om att tjejer fejkar orgasm? Ja, det har Manne Forsberg i temat manshets undrat över eftersom killar också fejkar orgasm (utlösning och orgasm är inte samma sak). Genom sin intervju med en heterosexuell man med erfarenhet av många knull (vilket inte säger något om hur bra de är) och kortfrågor till män (varav två pratar om erfarenheter med män) blir det tydligt att män fejkar orgasm. För att visa vad man går för, inte göra partnern besviken, hålla masken när intresset sviker. Samma anledningar nämner kvinnor som fejkat orgasm.

Att män fejkar orgasm är ingen sensation, men att prata om det är att göra synligt likheter hos könen när vi blir inlärda att könen är olika. Det är som att prata om att män inte är stand-by för kåthet jämnt och att män går igenom klimakteriet. Att uppmärksamma sprickor i förklaringar om kön är ju ett feministiskt sätt att visa att förklaringar görs för att passa in i ett mönster vi blir inlärda att följa.

Andra frågor är förstås om vad vi räknar som orgasm och att njutningar av sex berättade i flera nyanser än en raketuppskjutning.

Victor Bernhardtz artikel När kvinnan tar makten över kuken är bra förklarad och rak berättad. Bernhardtz nyanserar en syn på att den som blir påsatt måste vara passiv. Den påsatte kan genom rörelser vara den aktive och den som sätter på kan beskrivas bli omsluten. Till det hör också ombytlighet i roller, som även kan göras i könsöverskridande sexuell praktik. Något som borde tas in i sexualupplysning istället för att lämnas till porrindustrin.

Första gången jag såg några klipp ur videon Bend Over Boyfriend (1998) var i en knasig tv-serie om USA på kanal 5 för en fem-sex år sen.². Den är gjord av sexologen Carol Queen och hennes partner Robert Morgan och är sexualupplysning (uppföljningen har undertiteln More Rockin’, Less Talkin’). Det är alltså en tjej som sätter på sin pojkvän med en strap-on ³ och den praktiken har fått namnet pegging. Varför görs det till porr? För att det är alltför utmanade om hur vi ska göra i våra könsroller. Victor Bernhardtz ställer frågan: Blir det alltför könsöverskridande för många heterosexuella män (och kvinnor) när kvinnan har kuk och inte får kuk? Jag skulle tro att det inte är bara heterosexuella som skulle tycka att det är alltför könsöverskridande. Prat om pegging handlar inte så mycket om att ge råd om sex. Det har precis som en bredare syn på passiv/aktiv och prat om sex utan penetrering ett värde i att bryta en färdigbestämd syn på hur sex ska se ut som följer vad som är bestämt efter kön.

Temats artiklar skiljer sig från vad som kunna kallas rapporterna från länder utanför Europa och USA. Det blir lite som att ämnen som diskuteras i temat inte diskuteras i utomeuropeiska länder och de problem som tas upp i reportage ”därifrån” inte finns här.

Det är inget specifikt för Ottar utan vanligt i tidskrifter med teman och vid särskilda pengar för bevakning i utvecklingsländer.

En annan sak jag reagerar på är bild och text. Illustrationerna gör mig ibland irriterad. Vilka signaler ger en kvinna tecknad i traditionell pose heteroporrfilmstil när texten om penetration säger något annat? Är det precis som i reklam att en naken kuk eller en dildokuk inte får finnas på bild i Ottar, men könsorgan på kvinnor är ok?

Att bild (som fångar ögat först) och text signalerar olika saker kanske har att göra med att vem som tilltalas i Ottar är otydligt. Det känns som att man vill nå tonåringar men genom vuxna – lärare, föräldrar som pratar med tonåringar om innehållet.

Ett genomtänkt bildspråk förstärker, kontrasterar eller nyanserar texter. De här gör inte det. Om illustratören inte är delaktig i hela processen kan det vara anledningen till att bild och text inte samspelar.