Vi skiter i biologin!

Egentligen är det inte värt att bemöta en person som Annica Dahlström – professor i neurobiologi. Framför allt för att hon redan är så kritiserad inom akademin för sina ofta vetenskapligt ogrundade och tydligt (höger-)politiskt färgade uttalanden. Dahlström har inte ens egen forskning att luta sig mot – det erkänner hon öppet (Forskning och Framsteg 01/07) och menar att hon läst sig till den kunskap hon har om könsskillnader.

Men hur den än ligger till med trovärdigheten i hennes ”resultat” så är hon en farlig röst i offentligheten. Annica och jag tycks sitta på olika planeter och studera världen - med helt olika utgångspunkter, problemformuleringar och syften. Det är galaxer i avstånd mellan olika forskningsdiscipliner och samhällsanalyser.

För en feminist med en bergsfast övertygelse om att kön i form av sociala ”egenskaper” är någonting som skapas socialt och förändras hela tiden framstår Dahlströms forskning som rena rama skämtet – som ett beställningsverk från en konservativ, patriarkal, moralkristen gubbforskarvärld med syfte att upprätthålla en konservativ, patriarkal, moralkristen gubbsamhällsordning. Men någonstans, även om man inte vill ta i Dahlströms unkna åsikter ens med tång, är de ändå värda att bemöta. För de får inflytande. De passar som handen i handsken för de som känner sig hotade av den feministiska befrielsekampen. Det är klart att gubbarna (och i många fall även tanterna) i samhällstoppen vill få bekräftat att kvinnor helt enkelt inte är gjorda för offentligheten och att män inte alls har de egenskaper som krävs för att hantera ett spädbarn. Det är såna ”bevis” Dahlström lägger fram för stärka sin tes om det manliga och kvinnliga som varandras motsatser och biologiskt förankrade.

Hon menar faktiskt att det finns forskning som visar att män har alldeles för okänsliga händer för att ta hand om barn. Och hon menar att det finns en biologisk förklaring till att det finns så många fler manliga än kvinnliga genier. Jaha. Och jag som trodde att det kanske berodde på att kvinnor under hundratals år uteslutits från hela utbildningsväsendet, från politiska arenor och ja, hela offentligheten. Men tänk så fel man kan ha.

Det är alltså hjärnan som spökar här. Brudar – det är ingen idé! Sluta kämpa för frihet och jämlikhet. Lägg ner hela det feministiska projektet. Ni har femton års intensiv hjärnforskning emot er och ni kan bara inte ifrågasätta eller strunta i en så mäktig fiende. Ok. Skämt å sido. Jag tänker inte bemöta Dahlström med neurobiologiska argument, för jag har ingen kunskap what so ever om hennes forskningsområde. Men det spelar ingen roll. Det behövs inte.

Det viktiga är att fortsätta ifrågasätta syftet med den typ av forskning som antifeminister som Dahlström får miljontals kronor i forskningsanslag för att syssla med. Och inte bara det. Syftet är väl ganska enkelt att räkna ut.

Det viktigaste är att det inte spelar någon roll vad neurobiologer och andra vetenskapliga auktoriteter säger om hjärnan. För vi vet hur det än ser ut där inne så ska vi fortsätta kämpa för en värld där kön och sexualitet inte spelar någon roll och är betydelselösa kategorier – där vi oavsett hur våra kroppar ser ut får vara hur vi vill och älska och åtrå vem vi vill.

Den kampen har pågått länge och den har förändrat våra sätt att se på oss själva och andra och på våra individuella och kollektiva möjligheter och skyldigheter. Feminismen och feminister har rent ut sagt skitit i hjärnan och det har varit ett framgångskoncept. Om vi fortsätter skita i den ett tag till finns det nog hopp om en värld bortanför den sexistiska förtryckarstruktur som Dahlström och många av hennes kollegor försöker upprätthålla.

Om könet sitter i hjärnan eller inte är ointressant. Vi sätter oss över hjärnan! Våra samhällsvisioner, vår vilja att uppnå dem och vår styrka att kämpa för dem är så otroligt mycket viktigare.