Med världsfattigdomen
på mina unga vita axlar

"Jag på en bro som leder över floden i Mathare, ett av Nairobis slumområden. Så glad ser man ut när man ser fattigdomen och känner lukten." Foto: John Maina

På några tusen mils avstånd från Nairobis avgaser upptäckte jag häromdagen hur tacksamt det är att bjuda folk som lever under fattigdomsgränsen på mat. Jag sa: Jag vet inte om det blev så gott… Petronilla sa: Jag vet inte om mina föräldrar har någon mat. Sen var samtalsämnet "Mindre god mat" liksom uttömt.

Den som någon gång mött den så kallade fattigdomen vet vad jag skriver om. Det fascinerar mig att ingen berättade innan. Att ingen sa hur det kan vara. Fast jag borde kanske ha förstått ändå. Och saken är väl egentligen den att man inte kan förbereda sig på Afrika. Men sen är det också så att det inte går att förklara. Man måste se det med egna ögon. Inte ens då kanske man förstår. Det är liksom för vidrigt för att greppa.

Att vara Mzungu(vit på swahili) i Kenya är att vara rik. Försökte vid ett tillfälle övertyga vår taxichaufför om att jag inte är rik och att minsann inte alla i väst är rika. Han trodde oss inte. Tacka fan för det. Jag hade fel, så mycket kan jag ju säga.

"Detta var vad jag såg från bron. Blev här tillsagd att inte fota eftersom det längs flodkanten tillverkas en illegal alkohol som det flesta män i Mathare dricker minst sagt för mycket av." Foto: Sanna Jansson

Om vi inte var en värld innan, så har globaliseringen gjort oss till det. Vi är en värld - ett folk. Att jag inte är rik fungerar bara som påstående om man jämför mig med Wallenberg eller nån annan liknande figur. Jag menar, inte ens Göran Persson är ju rik om Wallenberg eller någon annan näringslivshöjdare är den man jämför sig med. Glöm nationella gränser. Tänk: en värld - ett folk och plötsligt tillhör jag jordens överklass. Fattig student som jag är.

Desillusionerad har fått ett ansikte. Att resa i Afrika är att känna världsfattigdomen mot ens axlar. Fick frågan om det verkligen var värt det? Skulle hellre hugga av mig ena benet än att tippexa Afrika från mitt minne. Behöver jag uttrycka mig tydligare? Jag tänker på dessa människor jag träffat, som lever sitt liv som om de liksom aldrig kommer ur det där trafficjammet. Kommer inte nämnvärt framåt. Mest står det still. Möjligen går det bakåt. Jag vill aldrig glömma dem.