Konsumtionskritiken som
skrämmer vettet ur
liberalerna

Man kan förundras över hur en person med störtandet av kapitalismen på sin agenda fick spaltutrymme i borgerlig media. Kanske var det på den tiden när feminism var hett och det var en ren missräkning att Nina Björk också var socialist. Hon skulle ju vara betydligt lättare att handskas med för liberaler och perspektivlösa feminister om hon höll sig till könsmaktsordningen och inte ifrågasatte arbetet och konsumtionen. Förra året fick hon hela den feministiska eliten emot sig när hon frågade sig om feminismens mål verkligen var att ge kvinnor chansen att vara med och rejsa på en ojämlik arbetsmarknad och nu ger hon sig på konsumismen. Hon får draghjälp av Sissela Lindblom, aktuell med romanen ”De skamlösa” som även hon kritiserar vår tids hysteriska materialism. Genomslaget har varit i det närmaste totalt. Nästan alla de stora dags- och kvällstidningarna har ryckt ut till konsumismens försvar, ibland så gott som dagligen med nya inlägg i den så kallade ”väskdebatten”.

Det blir så fruktansvärt obekvämt när Björk påpekar att världen brinner samtidigt som vi drömmer om matsalsbord. Man vill helst inte koppla samman de två. Att vår överdrivna konsumtion skulle ha något med tillståndet i världen att göra. Motdebattörerna undviker konsekvent att beröra det som är de mest centrala aspekterna av kritiken av masskonsumtionen. 1) Vi behöver inte alla de har värdelösa sakerna, vi behöver inte nya solglasögon varje vår och nytt kök vart femte år. 2) Förutsättningarna för vår masskonsumtion är exploateringen av människor och miljö. Det finns människor som sliter över tolv timmar om dagen under usla arbetsförhållanden, och barn som arbetar trots att de inte ens fyllt elva år, för att tillverka helt onödiga saker till oss i väst.

Konsumtionskritikerna kallas för plakatpolitiska för att motdebattörerna själva ska kunna framstå som så himla nyanserade, utan att själva bidra med något konstruktivt i debatten. De ägnar sig enbart åt att lägga locket på. De vågar inte ens säga att ok, marknadskrafterna styr, samhället är genomkommersialiserat, men det är så vi vill ha det för vi är alla goda liberaler. Istället intellektualiseras lyxkonsumtionen och flumfilosoferas till att betyda något av vikt. Bang-redaktören Karin Eder-Ekman slår knut på sig själv för visa att lyxkonsumtionen egentligen innebär kvinnofrigörelse. Att om vi strävar efter 50 000-kronorsväskor strävar vi alla fall inte efter mannen. Jag vet inte om mäns ställning har hotats nämnvärt av att kvinnor gladeligen konsumerar det deras företag tillverkar. Eder-Ekmans resonemang lyser, precis som övriga motdebattörers, av en ovilja att diskutera kapitalismens mekanismer.

Frågan plockas konstant ner på individnivån, för att undgå det faktum att det Björk kritiserar är ett helt system, som för sin fortlevnad är beroende av denna sakdyrkan, av Marx kallad varufetischism, av Björk överideologi och av anarkisten Voltairine De Cleyre (1866-1912), som skrivit det kanske mest klarsynta om konsumtionssamhället, den dominerande idén.

De Cleyre skrev för över hundra år sedan i ”The Dominant Idea” om hur den dominerande idén av hennes tid, i västvärlden, var massproduktionen av värdelösa saker. Hennes dom var inte nådig över de som bekände sig till idén om människors frigörelse, men som inte kunde offra en fåtölj för det. ”Säg det”, uppmanade hon, ”jag älskar fåtöljer mer än fria människor och jag strävar efter dem för att jag väljer det, inte för att omständigheterna tvingar mig (…) Jag älskar hattar, stora, stora hattar, med många fjädrar och rosetter, och jag vill hellre ha de hattarna än att bekymra mig själv med sociala drömmar som inte kommer att uppnås under min livstid. Världen avgudar hattar och jag vill också avguda hattar.” Texten är lika aktuell idag, fast det idag kanske handlar om fondtapeter och handväskor. Jag vill höra motdebattörerna säga i kör, ”Jag älskar fondtapeter mer än fria människor och jag drömmer hellre om tapeter än jämlikhet, jag älskar skor och jag vill hellre ha femtio par skor i garderoben än ett slut på förtrycket och exploateringen.” Kom igen allihopa... på tre...