Svensk narkotikapolitik
är en katastrof

Den främsta anledningen till att det ser ut som det gör är att betoningen ligger på repression istället för stöd och hjälp. Polisen fokuserar på att gripa kända missbrukare istället för att ta langarna och missbrukarvården har kraftigt försämrats de senaste decennierna. Den svenska narkotikapolitiska restriktiviteten är nu i gungning. Nåja, lite grand i alla fall. Efter vänsterpartiets senaste utspel om att den så kallade nolltoleransen är ett misslyckande och bör omvärderas, finns det förhoppningsvis utrymme att diskutera de negativa aspekterna av den svenska restriktiviteten.

Nolltoleransen, som handlar om att antalet drogmissbrukare ska ner till noll, är ett mål som det rått konsensus om bland riksdagspartierna. Det vänsterpartiet framförallt vänder sig emot är att lagstiftningen inte bara kriminaliserar innehav och försäljning, utan även de personer som har narkotika i kroppen.[1]

- Vi föreslår inte att det ska vara lagligt att knarka. All hantering av droger ska vara olaglig. Men vi vänder oss mot att själva missbrukaren ska vara kriminell, säger Alice Åström, gruppledare och förste vice ordförande (v) i ett pressmeddelande.

Denna lagstiftning tillsammans med den socialpolitiska nedmonteringstrenden, där i vilken bland annat missbrukarvården kraftigt försämrats de senaste decennierna, har nu gjort att vänsterpartiet sett sig tvungna att reagera. Och det är sannerligen på tiden att formen för den svenska restriktiva narkotikapolitiken diskuteras.

Repression istället för stöd och hjälp

Misstaget med den nuvarande restriktiviteten- och den är inte så liten- är betoningen på straff snarare än vård och stöd. Från 1990-talet fram tills idag har svensk narkotikapolitik liksom övriga socialpolitiska frågor präglats av hårdare tag. Antalet öppna vård-institutioner för missbrukare har halverats samtidigt som antalet missbrukare har fördubblats. Enligt Kriminalvården [2] har drygt 60 procent av de intagna på landets överfulla fängelser en beroendeproblematik.

Tidigare under året avslöjades det att polisen hellre griper redan kända missbrukare än jagar drogförsäljare. Det är nämligen ett lättare sätt att bättra på statistiken. Vad som ser ut som resultatet av ett framgångsrikt arbete från polisens sida, döljer alltså i själva verket det faktum att myndigheten blivit betydligt sämre på att få fast langarna. På 20 år har så kallade langningsärenden minskat från runt 20 000 per år till knappt fyra tusen förra året.[3]Samtidigt har antalet anmälda narkotikabrott ökat kraftigt. Det är ett minst sagt uselt arbete som polisen göra då de hellre än att försöka stoppa droghandeln trakasserar missbrukare.

Borgerliga skygglappar i debatten

En av de stora kolosserna i svensk narkotikadebatt är Riksförbundet narkotika fritt samhälle, RNS. Deras linje är symptomatisk för den svenska drogdebatten i stort. På förbundets agenda står: Fler poliser på gatorna (detta trots att fler poliser än någonsin arbetar mot narkotika) och drogtester på barn. Med borgerliga skygglappar isoleras narkotikapolitiken från ett större socialpolitiskt sammanhang.

De senaste decenniernas nedmontering av det svenska välfärdssystemet bekommer inte RNS. En nedmontering vars resultat inte låtit vänta på sig: sämre skolor, sämre sjukvård, rekord i antalet hemlösa och ökad segregering. Istället för att se hur denna samhällsutveckling resulterar i alienation, hopplöshet och oro, vilket bland annat skapar grogrund för drogkultur, fokuserar man alltså på pissprov på tolvåringar. Cynism kallas det visst.

Det är viktigt att komma ihåg att den svenska restriktiva narkotikapolitiken som tidigare bland annat byggt på informationskampanjer, vårdsatsningar och förbud föddes under en väldigt liberal epok. Sverige var ett av de första länderna i Europa att legalförskriva narkotika. Detta skedde under några år på 1960- talet, ganska snart insåg man dock misstaget med denna politik då antalet missbrukare ökade markant.

Drogpolitiken är en klassfråga

Visst är det problematiskt att stirra sig blind på klassproblematik när narkotikaproblemet debatteras. När en person väl hamnat i ett missbruk ser drogen ingen skillnad på rik och fattig. Men det finns en tämligen entydig forskning som visar att ett etablerat och tungt missbruk främst drabbar socialt, ekonomiskt och hälsomässigt utsatta barn och ungdomar. Detsamma gäller i andra sociala frågor som bostadslöshet, arbetslöshet och så vidare. Idag engagerar sig vänstern inte särskilt mycket i drogfrågor. Men historiskt sett har intresset och motståndet mot drogerna varit en viktig fråga.

Under depressionsåren på 1920 och 30-talen fanns det en stark nykterhetslinje inom arbetarrörelsen. Faktum är att landet var ett par tusen röster i från ett förbud för alkohol i en folkomröstning 1922. I rika kommuner röstade en stor majoritet mot ett förbud medan förhållandet var det motsatta i fattigare områden. Tyvärr vann alltså drogförespråkarna den fighten. Idag har alkoholen en framträdande del i vår kultur. Det märks inte minst i brotts- och sjukvårdsstatistiken. [4]

Subcomandante Marcos dissar drogerna

Med tanke dels på denna statistik och dels på att Sverige ännu inte har någon fast förankrad narkotikakultur, känns valet mellan att utöka antalet rusformer (legalisering) eller att fortsätta begränsa möjligheterna till det (restriktivitet) tämligen enkelt – förutsatt att den restriktivitet som idag förs byts ut mot en linje som betonar stöd och vård. Kampen mot narkotikan är en kamp för en reducering av lidanden och en kamp för en demokratisering av samhället.

Ett påtänt folk är en politiskt passiviserad, för makten ofarlig massa, som fogligt masar sig i än den ena än den andra riktningen som makten pekar ut, under förutsättningen att drogabstinensen stillas. Detta förstod inte bara stora delar av den tidiga svenska arbetarrörelsen. Svarta Pantrarna i USA förespråkade drogfrihet i kampen mot det kapitalistiska och rasistiska systemet. Det är ingen slump att revolutionärerna i Chiapas i Mexico har samma inställning i sin strid mot den mexikanska staten.

Att vänsterpartiet nu vänder sig emot den etablerade narkotikapolitiken handlar inte om att man ger upp kampen mot det elände som narkotikan medför. Snarare tvärtom. Att som vänsterpartisten och riksdagsledamoten Lena Olsson påstå att ”det har blivit för mycket repressiva inslag och för lite socialpolitik i narkotikadebatten”[5] är ingenting annat än ett efterlängtat ställningstagande för de svikna missbrukarna, ett erkännande att den politik man varit med och drivit genom åren misslyckats.

Det är bra att man sätter ned foten och kräver kursomvändning. Vilket, om det genomfördes, skulle innebära grundläggande förändringar i svensk socialpolitik då fokus skulle ligga på vård och hjälp till behövande: de fattiga och sjuka. Och inte som idag då batonger, utanförskap och i värsta fall fängelse styr politiken. Narkotikafrågan kan inte isoleras från övriga socialpolitiska frågor. Solidariteten med missbrukarna, kampen för drogfrihet är tätt förbunden med frågor om makt och medborgarskap.

Fotnoter:

[1] För ringa narkotikabrott döms den som innehar mindre mängder narkotika för eget bruk eller har konsumerat. Straffet för detta är böter till fängelse i sex månader.
[2]Se länk:
[3]Sveriges Radio Ekot:
[4] År 2002 beräknades alkoholen ha lett till över 760 000 besök inom hälso- och sjukvården Alkohol har spelat en avgörande roll i 50 procent av mord- eller dråpfallen. 40 procent av misshandelsfallen, 40 procent av våldtäktsfallen. Källa: Rapporten ”Till vilket pris? Om alkoholens kostnader och hälsoeffekter i Sverige 2002”. Centrum för socialvetenskaplig alkohol och drogforskning.
[5]Se länk: