Ett fängelsesystem
anpassat för män

Det finns ungefär 5000 fångar i Sverige, men bara cirka sex procent av dem är kvinnor. Av knappt 60 fängelser i Sverige är fem till för dömda kvinnor. Det mest slutna av dem är Hinseberg utanför Örebro. Kvinnliga fångar är en minoritetsgrupp och behandlas därefter, vilket framgår av rapporten ”Kvinnorna på Hinseberg”[1], skriven av Odd Lindberg vid Örebro universitet.

Kvinnor har det sämre ställt

Kvinnor som döms till fängelse har ofta en mycket sämre social situation än män när det gäller missbruk, bostad, ekonomi, arbete och relationer. Många är i väldigt dåligt skick, såväl fysiskt som psykiskt. Ungefär 40 procent av de kvinnliga fångarna har minderåriga barn som de har svårt att hålla kontakten med under fängelsevistelsen. Hälften av de 60 kvinnorna i undersökningen svarar att de under de senaste sex månaderna känt att de inte klarar av livet på Hinseberg. Ändå görs väldigt lite för att förbättra deras livsvillkor. Genom rapporten får man en bra bild av hur det är att vara kvinnlig fånge i ett system anpassat för män, där till och med lagtexten uteslutande benämner fången som en ”han”.

Dömda kvinnor mördar inte varandra, de misshandlar varandra i väldigt liten utsträckning, de blir inte fritagna under dramatiska former och de startar inte upplopp. Men ändå höjs ständigt säkerheten på Hinseberg. Permissionsmöjligheterna blir restriktivare, övervakningen allt mer omfattande och visitationerna fler och mer kränkande. Allt på grund av vad dömda män gör. Faktum är att kriminalvården går ännu hårdare fram på ”Hinsan” än på motsvarande mansfängelser. I rapporten framgår det att personalen behandlar kvinnorna som om de vore barn. Nog för att jag själv många gånger har blivit tilltalad som om jag vore en idiot, sjuk i huvudet, från en annan planet och så vidare, men aldrig har jag blivit behandlad som ett barn.

Så här berättar en av kvinnorna i rapporten: ”Tänk när en 25- årig kille säger till en 55- årig dam ’kom nu lilla gumman nu är det läggdags’. Det är väl inte respekt”. En annan säger så här: ”Dom talar ofta till oss som om vi vore barn. När personalen (vid inlåsning på kvällen, min anmärkning) står och klappar i händerna och säger med mjuk röst ’nu ska ni in’”. Överhuvudtaget riktar fångarna på ”Hinsan” mycket kritik mot personalen, framförallt mot de manliga fångvaktarna. ”Det är mest de manliga fångvaktarna som visar sin makt tycker jag”.

En majoritet för könsblandade anstalter

De flesta kvinnor anser att möjligheterna att ta emot besök av anhöriga är dåliga. Besöksrummen är undermåliga och inte anpassade efter barns behov. Dömda kvinnor får för övrigt mindre besök än dömda män. Att kommunikationerna till Hinseberg är bristfälliga och att det är dyrt att ta sig dit om man bor långt bort är en orsak. ”Hinsan” är det enda slutna fängelset för kvinnor så man kan inte byta fängelse för att komma närmare sin familj. Resultatet blir att många får svårt att hålla kontakten med sina anhöriga. Många skäms också och vill inte att deras barn ska se dem i fängelse.

En kvinna beskriver att hon inte vill ta emot besök eftersom hon inte vill att barnen och familjen ska utsättas för förnedrande visitationer. Andra drabbas av att deras barn och anhöriga tar avstånd från dem på grund av deras brott. En lösning på problemet hade kunnat vara att låta män och kvinnor avtjäna sina straff tillsammans. 60 procent av kvinnorna var för blandade anstalter, bland annat för att de då skulle kunna sitta tillsammans med sina män. De som var emot svarade att kvinnor ofta är förtryckta i den kriminella världen (också) och att de får vara ifred på Hinseberg.

De var också oroliga för att det skulle blir mer våldsamheter. Våld är ovanligt på Hinseberg, men visst förekommer det. Så här berättar en före detta väktare om hur hon blev bemött när hon kom till Hinseberg som nydömd fånge: ”Det tog inte mycket mer än tio minuter så hade hon satt en plastkniv i armen på mig och brutit min arm”. 15 av de 60 intervjuade fångarna säger att de har upplevt fara för sin säkerhet på Hinseberg.

Hårdare bedömning trots kortare straff

Det finns flera källor än den här rapporten som visar på hur ojämlik kriminalvården är och på hur utsatta kvinnliga fångar är som grupp. Till fångarnas tidning Kåkbladet kommer många texter från dömda kvinnor. En insändare påpekar att manliga fångar dömda till mer än fyra års fängelse måste passera genom den så kallade riksmottagningen för risk- och säkerhetsbedömning. En bedömning som sedan påverkar möjligheten till permissioner och mycket, mycket annat. Men för de kvinnliga fångarna så är den gränsen satt till om man är dömd till två år eller mer. Skulle kvinnor vara farligare än män och därmed behöva utredas även vid kortare straff, frågar sig insändarskribenten.

Livet på Hinseberg är ingen dans på rosor. Kvinnorna där lever i mångt och mycket under ännu sämre villkor än vi män. Men en fånges problem är allas problem. Är vi enade och kämpar gemensamt för våra rättigheter kan vi komma någonstans. Men frågan är varför Kriminalvården låter denna ojämlikhet fortgå?

Fotnot: [1] ”Kvinnorna på Hinseberg. En studie av kvinnors villkor i fängelse”. Kriminalvårdens förlag.2005