Vad sägs om fred, frihet
och demokrati?

"Demokrati!", krävde västvärlden av palestinierna och i januari 2006 utropades Hamas till segrare i det första valet i Palestina sedan 1996. Valets utförande gillades av internationella observatörer, däribland nuvarande utrikesminister Carl Bildt, som konsekvent uttalat sig mot den isolering av palestinierna som ändå skett.

Men sedan valet har allting gått utför. Trots att västvärlden inte gillade Fatah innan valet, är det nu Fatah som får västvärldens stöd. Hamas är terrorister som inte erkänner Israels rätt att existera, argumenterar världens bombhöger. Att Israel inte erkänner Palestinas eller palestiniers rätt att existera är det givetvis mindre tal om.

Händelseförloppet kallas bekvämt för "kris" när västvärlden inte får som den vill, och lite snyggt genomförs ett regimskifte som inte kan kallas det minsta demokratiskt. För tycka vad man vill om Hamas, men palestinierna röstade fram dem. Om det är representativ demokrati som förespråkas är det Hamas som är palestiniernas företrädare.

Denna andra "kris"regering som tillsätts enligt västs önskan leds av Salam Fayyad, vars parti fick 2,4 procent i valet i januari 2006. Tredje Vägen, som partiet heter, är ett socialliberalt mittenparti. Fayyad var påtänkt som palestinsk premiärminister efter valet 2006, men eftersom han villkorade sitt tillträde blev han inte utnämnd. Han krävde bland annat att Hamnas skulle erkänna Israels rätt att existera, något som Hamas vägrade.

Att den utsatta situation som råder på Västbanken och i Gaza skulle förbättras av att palestinierna "får" byta regering mot sin vilja är tveksamt. Läget beror nämligen inte på Hamas, eller någon annan regering, utan på de politiker som ständigt skickar bombplan och trupper i Ordningens namn. Samtidigt slår de sig för bröstet med de värderingar som dessa bombplan och trupper är självaste motsatsen till.

Anledningen till att Gaza och Västbanken inte är fungerande ekonomier, och därför i behov av bistånd, stavas inte araber. Palestinierna lever dagligen under hot och restriktioner från den israeliska ockupationsmakten, som effektivt förhindrar rörelsefrihetens fulla utveckling. Israels murbygge på Västbanken konfiskerar brukbar landegendom och stympar ytterligare den redan ordentligt beskurna rörelsefriheten. I bräschen för denna ordning går västvärldens ekonomiska liberaler, människor som på hemmaplan talar sig varma för den fria marknadens frälsning.

Den amerikanske liberalen Benjamin Franklin skrev en gång "de som är villiga att ge upp grundläggande frihet för att köpa sig lite tillfällig säkerhet förtjänar varken frihet eller säkerhet". Det är ett intressant citat med tanke på hur världens liberaler i nuläget försvarar inskränkningar i människors friheter med terrorhot som förevändning. Det gäller inte minst i Israel-Palestina-konflikten.

Dagens liberala bombhöger skiljer sig inte särskilt mycket rent praktiskt från liberaler på Benjamin Franklins tid. Skillnaden är väl att liberal på den tiden faktiskt var ett relativt klart ideologiskt epitet, istället för att som idag vara rent allmänt liktydigt med "borgare".

Liberalismen härbärgerar lika fullt då som nu en bristande människosyn, väl tydlig i deras "hungriga vargar jagar bäst"-argument. Enligt liberaler måste människorna betalas, mutas och motiveras. På samma sätt ska de straffas hårt för att veta att de har gjort fel. Om de stackars oförståndiga palestinierna straffas för att de valt fel politiska representanter, fel boplats, fel religion och fel allierade i det världspolitiska spelet, då kommer de nog förstå att de är fel och ändra på sig, resonerar behaviorismens¹ förkämpar liberalerna.

För visst är det så att palestinierna väljer Hamas istället för Fatah, eller ännu bättre Tredje Vägen, för att de inte vet bättre. Våldets väg är naturlig för dem. De är ju trots allt ociviliserade barbarer klädda i handdukar, här för att bekämpa "Mellanösterns enda demokrati".

Tanken att människorna som bor i Palestina, och inte är israeler, agerar som de gör eftersom de lever under ständiga hot om att få sina egna och sina medmänniskors liv slagna i spillror verkar avlägsen. Att palestinierna, liksom de flesta människor, skulle vilja leva i fred, frihet och demokrati tycks otänkbart. Istället tas deras beteende under den israeliska ockupationen som en bekräftelse av deras egentliga natur, som den tolkas av ockupanterna.

Att det är endast en minoritet av palestinierna som sysslar med den terrorism som hela befolkningen straffas för tycks gå alla de Hamas-förblindade terrorstämplarorganen förbi. En majoritet gav sitt stöd till Hamas, och alltså är de alla terrorister, verkar resonemanget vara.

Den stora majoriteten palestinier varken självmordsbombar eller skjuter raketer över gränsen mot Israel. De önskar i regel ingen väpnad konflikt för konfliktens skull, och missunnar inte israelerna ett gott liv. Men de vill också ha ett gott liv för sig själva. De vill inte se sina hem sönderbombade, vänner och släktingar mördade och familjens bördiga åkermark konfiskerad för något tramsigt murbygges skull.

Om den politiska världselitens intresse i palestinskt självstyre endast sträcker sig till att palestinierna "självständigt" ska fatta beslut som maktens män gillar, då är det inte så konstigt om bosatta på de ockuperade områdena väljer att slå ifrån. Konflikten har sedan länge slutat handla om pappersrättigheter (om den ens någonsin gjorde det), vilket både Israel och västvärlden tydligt visat.

Ockupanterna och deras vänner jorden runt bryter ständigt mot pappersrätt efter pappersrätt som de själva skrivit under i den heliga egenutnämnda Demokratins namn. De ska inte vänta sig att kontraktsbrottens offer vill spela efter riggade regler. Lyssnar inte dom, lyssnar inte vi.