HBTQ + klass = sant?

Onsdag eftermiddag, längst upp i Pride House ska det diskuteras klass. Lokalen är sprängfylld och moderator Devrim Mavi slänger ut första frågan: diskuteras det klass i HBTQ-samhället?¹ Jan Björkqvist, som presenterades som spärrvakt och aktiv i SEKO, svarar nej på den frågan och visar sig också vara den som ställt den retoriska frågan som fått Stockholm Pride att anordna seminariet. På samma fråga svarar hans tydligaste opponent i panelen, Karin "kakan" Hermansson, "ja" men la till att så var fallet i hennes anarkafeministiska och kvinnoseparatistiska kretsar.

Sedan fortsatte samtalet och det kom inte några större aha-upplevelser. Har man varit aktiv inom HBTQ-området vet man redan att den så kallade gayvärlden är liberal och att de rika bögarna på östermalm ställs mot den fattiga flatan i förorten. Dessa två icke namngivna personer återkom flera gånger under samhället, så många gånger att jag undrar om inte fler ville ställa sig upp och förklara att bara för att någon är bög så hamnar den inte per automatik i bostadsrätt på östermalm.

Prides kostnad och innehåll

Diskussionen om pengar dök självklart upp, och påståendet att inträde till Stockholm Pride blivit så högt att arbetarklassen inte har råd att gå dit. Lyckligtvis fanns mothugg även i panelen i den frågan som förklarade att andra festivaler som Hultsfred och Arvika fortfarande kostar betydligt mer. Problemet är nog snarare innehållet i Stockholm Pride. Är innehållet i Pride House av sådant slag att någon som inte är akademiker eller wannabe-dito avsätter en vecka för att få mycket av sitt liv och sina värderingar ifrågasatta?

Pride sägs ofta vara ett alternativ och fine: Pride park och pride-paraden är otroliga oaser om man inte lever öppet årets övriga 50 veckor. Men Pride House däremot ska vara finare och gärna stå över sånt där folkligt som schlager. Det är tyvärr en sanning men det mesta som klassas som folkligt är det för att människor ur arbetarklassen gillar det, även HBTQ-personer.

Men för att återkomma till om huruvida det pratas om klass. Att det görs ibland – under detta seminarium t ex (dock inte under ett annat seminarium om anarkism och sexualpolitik konstigt nog) och i kvinnoseparatistiska anarkafeministgrupper. Men det är en minoritet av landets HBTQ-personer som har den livsstilen. Många andra ryggar tillbaks när man pratar om klass, eftersom det för dem handlar om en position och om något man inte har – oavsett om det handlar om makt eller pengar.

Om klass + hbtq ska kunna vara en ekvation som fungerar så måste vi se över alla våra politiska vinster och omvärdera dem. Om vi på riktigt ska kunna säga att vi har homoadoptioner så ska alla ha råd med det – inte bara de som har hundratusen till övers. Samma sak med insemination, alla ska ha råd för annars har vi inte någon jämlikhet. Men kanske allra viktigast – något som ofta verkar glömmas bort. Det finns en hel värld där ute där det är omöjligt att vara öppen med sin sexualitet. Man kan befinna sig i en situation där man fortfarande bor hemma och ens föräldrar inte försörjer en när de slängt ut en, jobbet man har kanske är en nödvändighet för överlevnad och den homofoba jargongen gör det omöjligt att komma ut.

Pengar och makt betyder friheter

Att pengar och bakgrund är essentiellt när det handlar om hur mycket man kan leva ut som HBTQ-person är en bortglömd diskussion. Vågar man dra analysen utanför Sverige ser vi den desto tydligare. Den övre medelklassen kan i de allra flesta samhällen hålla på med både det ena och det andra utan att drabbas av polisens eller kyrkans vrede. Något som inte gäller den "vanliga" befolkningen, som i 70 utav världens länder riskerar dödsstraff på grund av sin sexualitet.

Under seminariet återkom man ofta till att det inte enbart är pengarna som avgör huruvida någon är medelklass eller arbetarklass utan även faktorn etnicitet. Inte under något annat seminarium jag besökt dras analysen åt andra hållet, att etnicitet har en koppling till klass. Men saken är den att vi har ett klassamhälle och det skär igenom befolkningen oavsett sexuell läggning. Men där är nog inte ett seminarium av fristående debattörer under Pride lösningen, det är HBTQ-rörelsen som måste diskutera, såvida den inte är nöjd med att vara vit, liberal och medelklass.