Inget långfinger åt
heterosamhället

Invigningen av Pride Park var som vanligt- bortsett från åtminstone ett mediokert invigningstal (varför det andra talet får betyget godkänt ska vi komma till)- en festlig historia, med stor folklig uppslutning och god stämning. Prideledningens val av invigningstalare föll precis som tidigare år på personer utanför HBT-rörelsen och med ett i sammanhanget skamfilat förflutet. Den senare anklagelsen gäller framförallt Glenn Hysén vars roll som talare på förhand blivit starkt ifrågasatt efter diverse uttalanden om att man i ett omklädningsrum ”får skoja om allt...dvärgar, homosexuella och Hitler” och den numer välkända flygplatstoalett historien. Den andre invigningstalaren var kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth.

Hysén får godkänt

Hysén överraskade dock med att tala om sin personliga förändring under senare år, både i sin syn på manlighet men även i HBT-frågan. Det är ju annars en sällsynt upplevelse att få höra en vit man med gott om kulor i plånboken ge uttryck för en, på gamla dagar, nyorienterad uppfattning om omvärlden. Hysén menade att idrottskulturen allt för ofta har ett fördomsfullt klimat och han lovade att dra sitt strå till stacken för att ändra på det. Han avslutade talet med att önska besökarna ett bra klimat, spännande diskussioner och en ”festival att vara stolt över”.

Plattityd-SM

Kultur- och idrottsministerns tal var en sömnig historia, så fyllt av plattityder att det egentligen inte tjänar något vidare syfte att återge det. Men ok, just därför vill ni väl ha några smakprov. Vad sägs om: ”Idrotten river murar mellan människor”, ”vi politiker måste också ta vårt ansvar” och ”låt oss fortsätta att älska varandra”. Nåja, Adelsohn Liljeroth rev trots allt ned invigningens största applåd med att säga att det är dags för en könsneutral äktenskapslagstiftning.

I övrigt bjöd invigningen bland annat på en hyllningslåt till Bitte Andersson, innehavare av den feministiska och HBTQ-orienterade bokaffären Hallongrottan på söder i Stockholm. Migrationsverket fick sig en känga i en sketch om hur HBT-flyktingar behandlas av myndigheten.

Parken visar bettskenan

Det är inget snack om att parken är politisk bara genom att finnas där, att vara öppen för folk som kan uttrycka sig som dom annars kanske inte har möjlighet att göra. Heterosexismen lyser med sin frånvaro. Här kan man visa sin kärlek öppet och man kan klä sig som man vill utan att riskera iskalla blickar eller i värsta fall att bli misshandlad. Dess identitetsstärkande funktion ska definitivt inte underskattas.

Men i övrigt känns det politiska inslaget tunt, lite snällt och reformistiskt. Samtliga politiska partier minus Kristdemokraterna är representerade under veckan. Organisationer som RFSL och RFSU är självklart på plats. På programmet fanns bland annat en paneldebatt om boken ”Bögjävlar” som är en kritisk uppgörelse med bögkulturen och en film om lesbiska män i Sydafrika. Men så värst späckat var inte det politiska programmet. Sammantaget känns det mer som en stadsfestival minus heteronorm vilket såklart är väldigt viktigt. Men det finns ändå en hel del i övrigt att önska av Pride Park som är Pridefestivalens själva centrum.

Där det betydligt mindre besökta Pride House konsekvent presenterar HBT-aktivister som invigningstalare och har ett späckat program där de olika punkterna- till exempel ”Det queera 1950-talet”, ” Post Porn - Bortom pornografin” och ” Sexualpolitik och anarkism”- sammantaget ger en bild av en HBT-rörelse som osar radikalism, självsäkerhet och lite jävlar anamma framstår Pride Park betydligt blekare och framförallt mindre tufft. Lite hårddraget skulle man kunna säga att den ena delen av festivalen visar tänder, den andra en bettskena.

Den dagen Pride House lockar lika många besökare som parken ska jag inte klaga, de båda är ju delar av samma festival och kan komplettera varandra, men än så länge finns det som sagt en del att jobba på. Ett första spadtag för att göra Pride Festivalen ännu bättre vore att satsa på invigningstalare ur den egna rörelsen, folk som kämpar, som har åstadkommit något i HBT-väg och som framförallt vill något! Det skulle skapa en helt annan inramning.

Det är skitkul med schlager och det får gärna vara glittrigt och färggrant, men istället för en utsträckt hand mot heterosamhället vill vi till nästa år se ett långfinger.