Skippa pennan - hala fram
svärdet!

Nu trappas konflikten upp rejält mellan Svenska Journalistförbundet (SJF) och arbetsköparorganisationen Tidningsutgivarna (TU). Sedan i februari har parterna förhandlat utan att nå resultat.

På tre punkter vill SJF se förbättringar i det nya avtalet: upphovsrätten, lönerna och anställningsskyddet. Den förstnämnda gäller journalisternas rätt till det materiel de producerar. Arbetsköparna anser att materielet inte kan tillhöra dem som producerat det eftersom det skett på företagets utrustning, på arbetsplatsen och på arbetstid som betalas av företaget.

Då glömmer de bort att tidningarna i många fall gör miljonvinster på grund av att de, enligt kapitalistisk logik, bara betalar för en bråkdel av de arbetade timmarna. Resten går till investeringar men framför allt profit. Texter/bilder och andra journalistiska produkter kan, om de ägs av företaget, återanvändas i all oändlighet och därmed generera vinst lika många gånger.

Pressad profit gynnar alla

Vad gäller lönerna så är det först och främst ett rejält påslag för de äldre medarbetarna som SJF kräver. På många företag kan medarbetare med över 30 år i branschen tjäna betydligt mindre än sommarvikarier som just lämnat utbildningen. Att det sedan rör sig om löner bortåt 25 000 i månaden är oväsentligt. Att företagens profitmarginaler pressas till förmån för lönerna gynnar alla arbetare oavsett bransch.

Anställningsskyddet är den tredje knäckfrågan. Mediebranschen har gjort sig känd som den värsta branschen vad gäller att utnyttja ut-LAS:ning, dvs att anställa vikarier på löpande band och sedan kasta ut dem strax innan de enligt Lagen om Anställningsskydd ska hamna på turordningslistan för nya anställningar. Det är ett sätt för medieföretagen att förbli "flexibla" och som vanligt betyder flexibilitet en helvetestillvaro för arbetarna.

Stor risk för whatever-avtal

SJF har varslat om stridsåtgärder, TU har svarat med lockout. SJF kontrade då med att varsla om förbud bland annat mot att publicera materiel på webben från och med den 31 augusti. Eftersom Yelah stödjer SJF i konflikten så kommer vi följa deras varsel, trots att vi inte är ett företag, att vi saknar både anställda och chefer och att vi inte omsätter några pengar. Så om Yelah ser ut att ha tickat av från och med 31 augusti så vet alla varför.

Risken är dock överhängande att konflikten kommer sluta med ett whatever-avtal. Konfliktmönstret känns igen från många andra fackliga konflikter där de etablerade LO-förbunden är inblandade, särskilt Kommunalstrejkerna. Istället för att drämma till med storsläggan så ska det i sakta mak trappas upp vilket i de flesta fall får till följd att konflikterna uppfattas som segdragna och arbetarna upplever det som att förbunden är för mesiga.

Arbetare vill ha tuffare fack

I Kommunals fall senast var det en lång och seg konflikt som ledde till ett sämre avtal än det förslag som förelåg när stridsåtgärderna vidtogs. Efterspelet blir att medlemmarna blir allt mer missnöjda och undrar vad de ska med facket till. För de flesta vill ha tuffare tag från fackets sida, det visade en undersökning som SEKO lät Synovate Temo genomföra 2006. Så många som 84 procent av alla LO-medlemmar tycker att facket borde bli tuffare gentemot arbetsköparen.

Facket borde utnyttja sin styrka, särskilt när de jobbar i så känsliga branscher som mediabranschen. Arbetsköparna är beredda att göra i princip vad som helst för att trygga utgivningen. En storstrejk skulle därmed vara på sin plats. Slå till och tro mig, inom en eller ett par dagar skulle arbetsköparna komma krypande och gå med på vad som helst.