Konsten att inte säga
någonting

Tidigare inlägg:
"Lindgren lyckas inte problematisera våldet"
Liberaldemokratiskt toalettpapper

"Liberal" och "borgare" är skällsord inom vänstern, och kan ibland appliceras lite vårdslöst, ungefär som "anarkist" i resten av samhället. Sandelins försök att skylla ifrån sig och fly undan etikettering är inte övertygande. Att inte rösta borgerligt är inte en garant mot att hysa borgerliga värderingar. Hans avstamp i diskussionen om politiskt våld har en gedigen liberal tradition. Om Sandelin kan leverera en annan motivering till sitt urval av politiska grupperingar än att "dessa extrema ideologier är farliga" är han mycket välkommen.

Problemet är inte, som Sandelin själv vill påskina, att han "problematiserar" den autonoma vänsterns våld. Han är långtifrån ensam om att diskutera ämnet, och hans så kallade diskussion tillför intet. Därav följer dock inte att hans bok bör förbjudas eller tystas ned, den fyller trots allt funktionen som toalettpapper. Plus att den givetvis är rolig läsning för den som vill bekräfta en redan etablerad föreställning.

Jag har inte läst Sandelins bok, och jag har aldrig heller påstått att jag läst den. Efter ett antal artiklar av Sandelin och ytterligare några om boken i fråga så tycker jag inte att jag behöver det. Pernilla Ahlsén skriver i sin recension i Dagens Nyheter:

[Sandelin] menar att bakom alla dessa tre extremistgruppers kritik mot USA och Israel ligger en olika väl dold antisemitism, och det stora problemet är att den svenska vänstern vägrar att ta tag i det. Vänstern går terrorismens ärenden när den försöker förstå vänsterextrema och muslimska fundamentalister, och det är inte alls västvärldens försyndelser och oproportionerliga makt som ligger bakom terrorismen, utan några få människors farliga, svartvita ideologi.

Detta stycke talar för sig själv på flera sätt. Det inte bara skvallrar om en viss kvinnas eventuella vänstersympatier, det bekräftar mina farhågor och ger en bild av Sandelins analys som mycket väl överenstämmer med epitetet liberal. Ahlséns recension sprider mer ljus när hon ger oss Sandelins anledning att göra skillnad på USAs bomber över Irak och en tafflig brandbomb på en snabbmatsrestaurang i en svensk småstad: det finns en demokratisk vision bakom USAs agerande.

Sandelin, som ju faktiskt säger sig veta något om den autonoma vänstern i Sverige, borde känna till att det inte går hem särskilt långt att försöka framställa sig som en god merdborgare genom att säga att han tror på den svenska demokratin. Riksdagen, med det imponerande antalet sju (7!) partier, är sedan länge organiserad i två (2!) block. "Alliansen" är bara ännu ett strömlinjeformat pekfinger i riktning mot den skenbara tvåpartistaten.

Den store författaren, vetaren och "riktige" journalisten Sandelin vägrar diskutera sakfrågan. Det kanske finns felaktigheter i mina uttalanden om honom, men han har inte lyckats påvisa några ännu. I vilket fall så trodde jag han var intresserad av att diskutera det politiska våldet i Sverige, inte att gnabbas om detaljer.

Sandelin är välkommen att leverera i den seriösa diskussionen när som helst. Han blir inte mer kvalificerad för att han briljerar i generalisering och struntprat. Något som han däremot mer än väl har kvalificerat sig till på så vis är Veckans Liberal, dock bara i en vecka (därav namnet). Det finns inga skäl att misströsta, på Yelah råder ingen platsbrist när det kommer till seriös diskussion.