Arbetaren avväpnar sig

Arbetaren har i sin nya satsning värvat bland andra vänsterpartisten Jonas Sjöstedt samt två heta, unga namn som krönikörer. En gammal miljöpartist och en socialdemokrat. Gustav Fridolin och Katrin Kielos syns regelbundet i mainstream-media, i Stockholm City respektive Expressen och högersossetidningen Arena. Det skriker inte direkt motvikt till borgerlig media när man använder sig av samma skribenter. Man har också värvat Göran Greider, redaktör för Dala-demokraten, även han sosse och statskramare. Man kan fråga sig varför denna nya riktning. Är det verkligen ett genomtänkt drag att offra den frihetliga ideologin för en bredare läsarkrets?

Chefredaktör Rebecka Bohlin skriver i tidningens inledning att det är ett uttryck för att man, i takt med att tidningen växer, satsar på att vara den viktigaste tidningen för hela vänstern. Och då socialdemokrater räknas in i denna skara så kännetecknas vänstern tydligen inte längre av sin antikapitalism utan verkar innefatta allt som står en millimeter till vänster om den borgerliga alliansen.

Men om tidningen redan växer, varför värva ”vänsterkändisar” på bekostnad av tidningens ideologiska profil? Vore det inte läge att skärpa tonen och klargöra var man står? Visst kan man rikta sig mot hela vänstern, men varför inte med en frihetlig röst?

Kielos, Greider och Fridolin gör ett bra jobb när de figurerar i borgerlig media. Där förskjuter de debatten åt vänster. Men vi, inom den frihetliga vänstern, behöver inte dem. Det finns redan forum för den typen av ”vänsterdebatt”. Exempelvis är tidigare nämnda tidskriften Arena ett utmärkt medium om man vill diskutera vilka strategier socialdemokraterna ska ta till för att bli heta inför nästa val, men borde inte Arbetaren ha högre mål än så? Det är en mycket tråkig utveckling för Sveriges enda frihetliga veckotidning.

Kielos skriver i omnämnda nummer en krönika om ett socialdemokratiskt ”vi” som förlorat tolkningsföreträdet till högern. Det känns lite unket att Arbetaren är ”vi” med socialdemokratin. Är vi helt plötsligt sossar allihopa bara för att vi har borgerligt styre?

Hon frågar sig i slutet av sin krönika om en socialdemokrati vinner valet 2010 på någon annans (läs: högerns) problemformuleringar: ”finns det något mer frustrerande att vinna striden men förlora kriget,” skriver hon. Är det inte just vad Arbetaren gör? Vinner läsare på någon annans (läs: statssocialisters och socialdemokraters) problemformuleringar? Slaget kanske de vinner, men hur går det med kampen?