Alliansens
privatiseringar faller
nästan på eget grepp

Privatisering är maktkoncentration

Vad än marknadsliberala ideologer påstår, så är privatiseringar av statliga företag inget bra sätt att sprida makten. Makten över företagen överförs då istället från den politiska eliten till den ekonomiska.

Och eftersom övriga medborgare har en liten möjlighet att påverka den politiska eliten, men en ännu mindre möjlighet att påverka den ekonomiska eliten, så innebär istället privatiseringarna en maktkoncentration.

Vinsten som privata storföretag drar in koncentreras i ett fåtal fickor. Den rikaste tiondelen i Sverige äger 98 procent av de börsnoterade aktierna. Medan vinsten i statliga storföretag till större del fördelas bland flertalet.

Till detta kommer att regeringen fullkomligt har tryckt ner statliga pengar i fickan på det fåtal aktörer som har valts ut att få köpa statlig egendom. I maj sålde regeringen aktier i telekomföretaget Telia, och gav köparna 538 miljoner i rabatt jämfört med marknadsvärdet.

Impopulära förändringar

Det finns ännu en viktig demokratisk aspekt på det hela. I en opinionsundersökning i mars som Yelah rapporterade om var 44 procent av de tillfrågade personerna negativa till privatiseringsplanerna.

I juni hade motståndet ökat till 49 procent, medan betydligt färre personer ville ha privatiseringar. Motståndet är stort även inom centern och kristdemokraterna. Vilket gör frågan ännu känsligare.

"Säljplanerna för de statliga bolagen har en politisk svaghet: det bristande väljarstödet. (...) Och i [det borgerliga] valmanifestet nämndes inte försäljningarna med ett ord. De borgerliga har inte lyckats förklara för väljarna varför bolagen ska säljas, och frågan är om de ens försökte", kommenterade tidningen e24.se på torsdagen.

Härvan

Nu kort om skandalen: finansmarknadsminister Mats Odell (kd) hade satt flera före detta ledarfigurer för investmentbolaget Carnegie som ansvariga för privatiseringarna, samtidigt som Carnegie hade anlitats i processen som rådgivare.

Men sedan kom det som skulle kallas Carnegiehärvan. Medarbetare i företaget överdrev medvetet vinsten i företaget med 630 miljoner kronor - för att kunna plocka ut höga bonusar som belöning för det goda resultatet. Och lurade samtidigt kunderna.

"Affärsverksamhet ligger på gränsen till kriminalitet; det är en grad- snarare än en artskillnad mellan börsbolag och maffia. De delar samma drivkraft (profit), organisering (bossar och underhuggare) och båda verkar i regel på en 'fri' marknad men eftersträvar monopol eller oligopol", kommenterade tidningen Arbetaren.

Carnegie-folket har nu sparkats. En av dem var Karin Forseke, som i februari berättade för e24.se att hon var entusiastisk inför att helt eller delvis privatisera företagen Telia, OMX, Nordea, Vasakronan, Vin&Sprit och SBAB. Hon fick då frågan om hon rentav ville privatisera alla statliga företag.

- Ha ha. Det har jag inte sagt. Jag ska sälja de här bolagen och det ska bli spännande. Det här är viktigt för Sverige, svarade Karin Forseke.

Ljusa utsikter

Trots den gynnsamma opinionen mot privatiseringar så har de utomparlamentariska organisationerna hittills inte lyckats dra med sig några enorma massor. Men grogrunden finns. Septemberalliansen drog framgångsrikt med sig tusentals människor i demonstrationer härom veckan, mot regeringens rikemanspolitik i allmänhet.

Kanske blir det desto lättare att få det till en riktig massrörelse nu. Kanske ännu lättare om privatiseringsmotståndarna tonar ner nej-parollerna och längtan till "den gamla goda tiden", till förmån för mer offensiva krav.

Exempelvis krav på en demokratisering av offentligt ägd verksamhet genom att skapa platta, självförvaltade organisationer. Det skulle dessutom kunna få dessa arbetsplatser att framstå som mer moderna och attraktiva.

Röra i riksdagen

Hur som helst har Carnegiehärvan dessutom gjort att oppositionspartierna i riksdagen nu har reagerat och kräver stopp för privatiseringarna.

Tyvärr har de inte särskilt stor trovärdighet i frågan. Socialdemokraterna har själva drivit igenom privatiseringar av många offentliga företag i stat, kommuner och landsting. Miljöpartiet har också ofta varit entusiastiskt. Vänsterpartiet har oftast varit emot, men var ändå med om att privatisera Telia.

Men oavsett om dagens motstånd mot privatiseringar skulle innebära en rödgrön kursändring, eller om det bara är partikäbbel som handlar om att stärka positionerna inför nästa riksdagsval, så är det ju alltid välkommet att de skapar lite oreda i det där parlamentet.

Och när det gäller att skapa oreda så har även stolpskotten i alliansregeringen själva varit ganska duktiga. Inte minst Mats Odell. Dagens Nyheters ledarredaktion kallade honom på torsdagen för "en fara för regeringen".

Högerministrarnas talang för att sätta krokben för sig själva är en viktig ingrediens det gäller att stoppa privatiseringarna. Allt de behöver är en liten knuff i ryggen från ett medborgaruppror.

Läs även årskrönikan "Ett år räcker!"