Friheten att yttra sig

Sommarens klotterbevakning har följts upp av ett medieintresse för konstnären Lars Vilks teckningar med Muhammed föreställandes en rondellhund och oinvigda får en naturlig ingång i en annars sluten konstvärld. Borgerligheten har ofta tolkningsföreträde och stänger ute vanligt folk från såväl enskilda vernissager som statligt finansierade museer (återinförandet av inträde måste vara något av de mest kulturintegrationsfientliga som hänt), men när det kommer till den offentliga konsten, som graffiti, monumentskulpturer och rondellhundar, är vi emellanåt välkomna att följa diskussionen.

Lars Vilks är, med sitt konstverk Nimis vid kusten Kullaberg i Skåne, en av de mer uppskattade gatukonstnärerna i Sverige. Även om det är ett par kilometers promenad in i skogen är Nimis likt andra street artprojekt tillgänglig för den som vill och inte bara för välbärgade akademiker.

Stina Thomsson definierar under rubriken ”Ska det här va’ konst!?” (Ordfront 7-8/2007) offentlig konst som ”konstverk som finns i miljöer där allmänheten regelbundet kan ta del av den. Den är oftast finansierad med allmänna medel, men det finns också privat offentlig konst, ett klassiskt exempel är statyer av svenska kungar som de själva bekostat”. Och ur ett konstperspektiv kan kungarnas statyer mäta sig med dagens traditionella tags och konstnären Akim, stationerad i Berlin, uttryckte saken så här på frågan om budskapet med hans konst: ”My name is Akim!”(Everwanting Streets, 2003)

De reklamfinansierade tidningarna i tunnelbanan, främst Stockholm City, men även den rikstäckande Svenska Dagbladet, har i flertalet artiklar försökt belysa graffitikulturen och som så många gånger förr görs detta med en fullständig avsaknad av research och nyansering. Märkligt nog är det först när artiklarna i sin helhet kommenteras på ledarplats i Dagens Nyheter som gatukonstnärerna får lite upprättelse.

Niklas Ekdal inleder (DN 2007-07-15) med hjälp av boken Medan Svensson åt plankstek av Per Andersson och kopplar ihop dagens diskussion om uttryck i det offentliga rummet med Siri Derkerts försvar av den spontana dialogen när hennes konstverk på Östermalmstorgs tunnelbanestation på 60-talet klottrades ner till SL:s (och hela borgerlighetens) stora fasa. Ekdal anklagar även Moderaterna för deras bristande logik och menar att det är uppenbart att det inte bara handlar om pengar ”utan om tycke, smak och politik” och att det inte går att fördöma graffitin som stil.

Vidare frågar sig Ekdal om graffitin kanske är ”ett svar på de kommersiella budskapen” och är uppenbart försiktig med att dra en direkt koppling mellan tyngre kriminalitet och klotter, vilket annars är sedvanligt i liknande artiklar, och ofta används en rapport från BRÅ felaktigt som stöd för den kopplingen. Att ställa den frihetliga konsten mot reklamen är högst relevant och i samband med protesterna mot G8 i våras visades det att alternativ information kan mäta sig med betalreklam. Det var stor spridning av affischerna och de sågs i såväl Flemingsberg som på det fashionabla Söder, vilket var både kul och demokratiskt.

Naturligtvis var de olovligt uppklistrade, men det kostar nog lika mycket att ta ner dem som kommersiell reklam kostar att sätta upp. Summan är den samma. Skillnaden är att affischsanering betalas med skattemedel och reklamen med dyrare varor och än viktigare är att det ena kan göras av vem som helst och det andra endast av dem som har mycket pengar.

När det kommer till information om kulturevenemang har det länge funnits en förhållandevis stor acceptans för den fria ordningen, men från borgerligt håll i maktposition har det nu kommit förslag på förändring. Kulturutövare som affischerar illegalt ska straffas med ”indragna kommunala bidrag och förbud att hyra lokaler för kulturverksamhet” (DN 2007-06-13).

Samtidigt menar folkpartisten Cecilia Wikström apropå Lars Vilks hund att ”Den konstnärliga friheten och yttrandefriheten är satta på undantag och måste försvaras” (DN 2007-08-17). Detta kan framstå som märkligt, då uttalandet kommer från en representant från samma parti som 2007 driver en nolltolerans mot graffiti och som för några år sedan stängde konstutställningen Stockholm Underground , vilket inte har hänt sedan De Geers affischer som skändade den svenska flaggan plockades ner.

Politiska intressen och vurmandet för privat egendom överskuggar uppenbarligen diskussionen om vem som ska ha rätta att yttra sig, vilket är synd när Folkpartiet är så bra på att formulera ett försvar av den frihetliga konsten.

Även om det inte handlar om klotter eller reklam förs tankarna till den diskussionen när Smålandsposten citeras angående Marianne Lindberg De Geers skulptur Jag tänker på mig själv: ”Betänk. Vem äger gaturummet? Vem bestämmer hur miljön för vanliga människor skall se ut? Vem bestämmer att de som går på gatan skall tvingas se bilder av vanställda kroppar” (Ordfront 7-8/2007). Citatet skulle kunna vara en bra beskrivning av vanlig reklam och det vore intressant om även reklamen kunde analyseras på samma sätt.

Det finns en större förståelse för sådant som vi tror att vi behöver, som reklam, och en kritik av sådant vi tror att vi inte behöver, som offentlig konst. Egentligen bottnar det i en villfarelse om vad som ger och vad som tar och det är ett fundamentalistiskt tänk att endast det som är ekonomiskt försvarbart har ett existensberättigande.

Det är svårt för vanliga medborgare att ta plats i det offentliga, såväl i samtalet som i rummet, och krasst finns det ingen anledning att ta till sig av vare sig kritik eller de rättsliga påföljderna om någon tar sig den platsen. Om inte böterna blir allt för stora handlar ett gripande egentligen bara om en del extra pappersarbete för kulturutövaren. Vidare konstaterar chefen på Växjö konsthall att ”All offentlig konst kritiseras för att slösa med skattepengar” (Ordfront 7-8/2007).