30 november, våldet och
historieskrivningen

När Sydsvenskan skriver om den 30:e november i Lund brukar man inte använda det tillfället för att kritisera rasism, nynazism, Sverigedemokraterna eller Karl XII. Istället har man varje år sedan 1991 haft kritiska synpunkter på motståndet mot dessa fenomen.

I årets betraktelse på kultursidan av Fredrik Persson är tonen endast stillsamt insinuant, vilket med litet god vilja kan ses som ett framsteg. Den mer uttalade historieförfalskningen har nu övergivits. Undertexten är dock den vanliga: "våldet" kommer från vänster. Nu finns det ju som vi vet flera sorters våld i dagens samhälle, och om man vill kan man välja ut följande kategorier.

Strukturellt, socialt och nazistiskt våld

1) Det institutionella och strukturella våldet, som utövas av polis, militär och andra myndigheter. Det ekonomiska våldet hör också hit, även om det vanligen handlar om fysiskt våld. Våld i stor skala och på bred front brukar hänföras till denna kategori.

2) Det så kallade vardagsvåldet, där kvinno- och barnmisshandel samt MC-våldet är några föga åtgärdade inslag. Detta socialt rotade våld är också mer eller mindre konstant över tiden.

3) Det politiska våldet, där den nynazistiska rörelsen i Sverige bland annat begått ett tjugotal rent politiska mord, bränt ner flyktingförläggningar och hotat invandrare till livet utan att samhället påtagligt har ingripit. Samt som ett litet annex motståndet mot detta våld, som vanligen varit fredligt men någon gång också konfrontativt.

1991 var ett genombrott

Det är alltså den sista bisatsen i den sista kategorin som regelbundet fått Sydsvenskans odelade uppmärksamhet, alltsedan en bred koalition antirasister med fredliga men resoluta metoder satte stopp för Karl XII-tåget genom Lund 1991 och därmed markerade ett genombrott och en seger för den antirasistiska rörelsen i landet.

En rörelse som det finns fortsatt behov av idag och som man kan hoppas även stoppar Salem-marschen. Något som de ansvariga myndigheterna inte direkt ansträngt sig med.

Att det pågått en ideologisk kamp om hur historien om 30:e november 1991 skall bevaras är en helt riktig om än föga originell synpunkt. I denna kamp framstår myndigheterna, polisen och det nyliberala tidningskonglomeratet framför allt som dåliga förlorare.