Vanligt folk var inte i
Annapolis

Samtidigt som mötet i Annapolis, som behandlar en "tvåstatslösning", gör Arbetaren (vecka 48) ett uppslag till förmån för "enstatslösningen". Dessa två alternativ stammar i sin tur från tiden innan staten Israel utropades och vad som skulle hända med Palestinamandatet fortfarande var en tvistefråga.

Varför det är aktuellt att klamra sig fast vid dessa idéer är det ingen som har förklarat. Hur trolig är en verklig tvåstatslösning i ljuset av Israels anspråk på att vara regionens husfader med rätt att smiska alla olydiga?

Problemen löses inte genom en egen stat

Problemet är inte att palestinierna inte har en egen stat, och inte heller att palestinier är en påhittad "nationalitet" (alla nationaliteter är ju hittepå). Vilket problem skulle en palestinsk stat lösa?

Konflikterna i området har ända från början handlat om nationalism och statsbildning. Den nuvarande situationen tog sin början i och med bildandet av det Israel som öppet är till endast för en religion och en etnicitet. Men innan dess, vad skulle arabnationlisterna och sionisterna med sina stater till? En stat är en struktur för att härska och behärska människor. Statsbildning innebär allt som oftast förtryck och förföljelse, som vi ser i Palestina.

Nationalism kärnan i konflikten

Det är skrattretande ironiskt att den stat som ständigt åberopar Förintelsen för sin legitimering knappast är dess motsats. Den israeliska Blut und Boden-politiken härstammar dock inte ur någon ond judisk egenskap, all nationalism är sådan. Just det "vi och dom" som bland annat nationalism mynnar ut i, tillhör kärnan i den palestinska konflikten.

På Västbanken och i Gaza-remsan bor fortfarande vanliga människor, precis som i Israel. På vilket sätt blir livet bättre för dessa människor om Mahmoud Abbas eller Hamas sitter i regeringen? Det enda Fatah och Hamas verkar ägna sig åt är "inbördeskrig" och enstaka utfall av äckligt förtryck.

Fred uppstår inte över folks huvuden

Fred är inte ett tillstånd som uppstår över huvudet på människor i konflikt. Statsöverhuvuden världen över befinner sig väldigt sällan i några större konflikter, däremot blandar de gärna in miljontals människor i sina små dispyter. Sådant är läget i Palestina och Israel.

Även om den israeliska statsmaskinen agerar på order, så skulle inte en fingerknäppning stoppa det ledarlösa våldet. Konfliktens kärna ligger i gränserna mellan människor, i vid bemärkelse. Inte bara ständiga gränskontroller, men också levnadsstandard, religion, etnicitet, nationalitet och allt annat som kan användas för att så split.

En ny stat skulle bara skapa fler sådana gränser. De redan existerande staterna har skapat dagens gränser, och är alltså en del av problemet. Nya gränser dras ständigt.

Fred skapas inte med penna på klorblekt papper, och freden är inte klädd i välsydd kostym trädd på välgödd överhetskropp. Fred sitter inte i väggarna på pampiga palats.

Tvärtom är just allt detta symboler för konflikt, om än världens ledare inte låtsas om det. Freden finns istället att finna på marken, bland vanliga människor och vardagens kokplattor och filtar.