Kärnkraftens comeback

I tidskriften Fokus (2008:4) argumenterar den internationella kärnvapenexperten Hans Blix för utvecklad kärnkraft som en del av lösningen på klimathotet. Blix kritiserar politiker för att ”ligga efter” opinionen (som antas vara för kärnkraft) och hänvisar till hur kärnkraft förespråkas av forskarsamhället, som enligt Blix ”inte sneglar efter att behålla någon grupp väljare” och därför borde vara en pålitlig källa.

Det är sant att många forskare förespråkar kärnkraft (även om ett flertal inte gör det). Till och med FN:s vetenskapliga klimatpanel (IPCC) rekommenderar en ökad användning av kärnkraft för att minska beroendet av fossila bränslen. Vad som däremot inte stämmer är Blix föreställning om att forskarna skulle sakna egenintressen i frågan. Det bör inte glömmas att dessas uppdragsgivare är just den stat och de industrier som nu åter öppnar upp för kärnkraften, och att de ofta finansieras av det näringsliv vars främsta intressen är att fortsätta producera inom ramen för en tillväxtekonomi (vilket kräver en fortsatt/ökad tillgång på energi).

Det stämmer inte heller att det finns en stor opinion för kärnkraft, åtminstone inte folklig. Enligt en av Dagens Nyheter beställd opinionsmätning ville 48 procent av svenskarna bygga ut kärnkraften. Siffror som statsvetare kritiserar på grund av onyanserade frågeställningar (TT, Miljömagasinet 2008:4). Mer trovärdiga siffror är 17 procent (mot 2 procent 1980), vilket visar att det förvisso har skett en ökning av kärnkraftsförespråkare men mycket mindre än de uppgifter som Dagens Nyheter presenterar eller Blix antyder.

Att det skulle vara klimathotet som ligger bakom den mer positiva inställningen till kärnkraft är inte heller sanningsenligt. Enligt statsvetaren Sören Holmberg är det kärnkraftsförespråkarna som har visat sig minst bekymrade över klimat och miljö (Miljömagasinet 2008:4).

Men, oavsett den allmänna opinionen så är kärnkraften på frammarsch igen och det har beslutats om eller redan börjat byggas nya kärnkraftverk i ett flertal europeiska länder. Det demokratiska underskottet är aldrig så stort som när åtgärder vidtas för att säkra den ekonomiska tillväxten i mörkrets hjärta. Få av Europas invånare har en aning om agendan för oöverskådliga frågor som kärnkraft. En agenda som kommer att frihetsberöva kommande generationer för all framtid. För det är just det som kärnkraften innebär: att stjäla frihet från kommande generationer att välja annorlunda.

Optimisten Hans Blix skriver dock vidare att dagens kända urantillgångar skulle kunna ”räcka till århundraden av expanderad kärnkraft.” Det är en skräckinjagande tanke som desto värre fler experter än han framhärdar. Men det mest sorgliga med detta argument för utökad kärnkraft är dess ohyggliga kortsiktighet. För vad är något århundrade av fortsatt kärnkraftsutveckling mot miljarder år av evolution och mänsklighetens eviga frihet att välja annorlunda? Det rör sig enbart om ett ögonblick i mänsklighetens historia och en kort parentes i jordens.

Samtidigt som en internationell vurm för kärnkraft växer, och kärnkraftsförespråkare får obegränsat medialt utrymme, har man i dagens Sverige börjat provborra uran på flera ställen. Bergsstaten har utfärdat över 200 prospekteringstillstånd, trots att uranprospektering har allvarliga och oundvikliga miljökonsekvenser. Lokala befolkningar protesterar runtom i landet. Men om det ekar tystnaden i nationella medier. För i liberala mediers upplysta Fokus framträder bara experter och auktoriteter som Blix. Personliga representanter för en utveckling av kärnkraften. Det finns en djup tragisk ironi i det faktum att samma industri som har skapat civilisationens största miljöhot nu även har kapat debatten om det.