Kriminalvård utan vård

Under 1990-talet började man dock importera olika så kallade program från Kanada där den kanadensiska motsvarigheten till kriminalvården, Correctional Services Canada, påstod att dessa hade använts med stor minskning av återfallen i brott efter avtjänat straff som följd.

Programmen, som hade köpt in på licens från Kanada för inte helt oansenliga summor, sträcker sig över ett par veckor och tanken är att de fångar som genomgår programmen ska bli fria från sitt missbruk eller sin kriminalitet, beroende på vad programmet inriktar sig mot.

Det var införandet av de här programmen som fick dåvarande generaldirektören för kriminalvården, Bertel Österdahl, att år 2000 lansera visionen "Bättre Ut" där han utlovade att återfallen i brott skulle minska med 50 procent fram till år 2010.

Den oförändrade återfallsstatistiken visar dock att programmen hittills inte verkar ha haft önskvärd effekt, och mycket riktigt så talar kriminalvården tyst om "Bättre Ut".

Införandet av programmet har också fått kritik av bland annat Brottsförebyggande rådet (Brå) som i en rapport år 2004 konstaterade att den kanadensiska statistiken, som alltså visade på en drastisk minskning av återfallen, var starkt missvisande.

Att de nuvarande programmen, med namn som "Våga Välja" och "Brottsbrytet" faktiskt inte fungerar och av fångarna upplevs som direkt fåniga (man genomgår dem bara för att det ska "se bra ut på pappren") hindrar dock inte kriminalvården från att fortsätta importera nya program.

Våren 2007 lanserades programmet Violence Prevention Program (VPP, översätts Våldspreventivt Program) som först började drivas av Tidaholmsfängelset. Programmet och dess utformning möttes av stor skepsis av såväl fångar som av personal av flera anledningar.

Dels var det svårt att se att det ens fanns en målgrupp för programmet, då mycket skiljer kanadensiska och svenska brottslingar åt, och dels kritiserades programmets längd, som var drygt sju månader.

Det är sällan som ett fångkollektiv är stabilt under så lång tid som sju månader eftrersom fångar flyttas, friges, hamnar på isol och så vidare med jämna mellanrum.

Men de två, i mina ögon skrämmande naiva, tjejer som ansvarade för programmet var fulla av entusiasm och hittade snart åtta intagna som de menade passade in på programmets profil och snart var verksamheten igång. Jag och personalen gjorde för en gångs skull gemensam sak och såg på med misstro.

De fångar som deltog i programmet gav snart uttryck för missnöje. Bland annat menade de att de inte blev tagna på allvar, men lite får man väl stå ut med för att det ska se bra ut i pappren. Och snart hade två av deltagarna hoppat av.

Programmet, som av personalen fick öknamnet "Tio små negerpojkar" efter Agatha Christies roman med samma namn, fortskred dock som planerat trots att deltagarskaran fortsatte att minska.

En efter en hamnade nämligen deltagarna på isoleringen, vilket jag väl i och för sig hade förutsett. Men saken är att samtliga hamnade på isoleringen på grund av att de var, eller ansågs vara, inblandade i våldsamma incidenter.

Faktum är att istället för att ha en våldspreventiv effekt verkade programmet snarare vara våldsprovocerande. Många har ställt sig kritiska till hur urvalsprocessen gick till.

Det antas att man stirrade sig blind på att leta efter intagna som passade in i profilen för programmet, men bortsåg från andra faktorer hos dem som kan ha spelat en roll. När bara en enda deltagare kvarstod fick programmet till sist avbrytas innan det ens hunnit halvvägs.

Bitterheten hos såväl programledarna som ansvariga beslutsfattare på Tidaholmsfängelset var stor över att detta prestigeprojekt, som Tidaholmsfängelset hade varit ett av de första fängelserna i landet att lansera, hade slutat i ett praktfiasko.

Påtalas bör att VPP även har lanserats vid fängelserna Hall och Kumla och att det är möjligt att programmet har fungerat bättre där. Men jag tvivlar på det. Och faktum kvarstår att kriminalvården fortsätter att ösa skattepengar på "behandlingsverksamhet" som helt saknar dokumenterad effekt. Man bedriver i realiteten alltså "vård" utan vård.