Omöjligt att blunda för
vapnen

Det är svårt att blunda för vapnen i San Cristobal de Las Casas i Chiapas i södra Mexiko. Å ena sidan är staden, där jag befinner mig som fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen, något av ett hippieparadis. Å andra sidan pågår ett lågintensivt krig ute på landsbygden och den statliga våldsapparatens närvaro är påtaglig nästan överallt.

Foto: Aron Lindblom

Det lågintensiva kriget är ett begrepp för att beskriva den taktik av att söndra och härska, sprida rykten och fruktan, som många menar att den mexikanska staten använt sig av sedan zapatisternas uppror 1994. Istället för att gå i direkt väpnad konfrontation har man valt att underblåsa fattigdomen och konflikterna på landsbygden för att få människor att vända sig mot varandra. Statligt stöd i form av elektricitet, rinnande vatten, sjukvård och markrättigheter har delats ut i utbyte mot politisk lojalitet. Det är bland annat mot bakgrund av detta som zapatisterna har avsagt sig allt samröre med den officiella statsapparaten. Som en del i arbetet för att återvinna kontrollen över de upproriska byarna på landsbygden har det också hänt att regeringstrogna byar fått vapen och militär träning för att bekämpa sina upproriska grannar.

Foto: Aron Lindblom

Det var det som ledde fram till massakern i Acteal i december 1997, då 45 medlemmar av rörelsen Las Abejas mördades av paramilitärer. Flera skyldiga har fängslats efter massakern, men det har aldrig retts ut hur mördarna fick sina vapen eller vilka som tränade dem och organiserade dem i en de facto dödspatrull. Många lägger skulden på armén och staten, men än så länge har hjärnorna bakom massakern gått fria. Beklagansvärt nog kan man därmed säga att terrorn har haft viss framgång. Man har lyckats med att så fruktan och splittring bland de fattiga utan att de verkligt ansvariga har behövt smutsa ner sig.

Foto: Aron Lindblom

Även om man på ett intellektuellt plan kan vara medveten om de sociala förhållandena och det lågintensiva kriget i Chiapas är det, som utomstående, svårt att inte förundras och förskräckas över hur synlig den statliga våldsapparaten är. Vid landsvägen strax utanför turiststaden San Cristobal ligger en militärförläggning och i Chiapas huvudstad Tuxtla Gutiérrez finns det en militärförläggning mitt i staden, alldeles vid huvudgatan bara någon kilometer från centrum. Soldater och militärfordon syns ofta till, både på landsbygden och i städerna. Utöver militären finns det också ett myller av olika poliskårer i det mexikanska samhället: trafikpolisen, den sektoriella polisen, den delstatliga rättspolisen, den federala rättspolisen, den federala preventiva polisen, den kommunala polisen, den militära polisen, den hemliga polisen och ytterligare ett par stycken till.

Ett relaterat fenomen är de beväpnade vakter som återfinns utanför juvelbutiker, banker och i gathörn runt om i San Cristobal. Det är svårt att avgöra om de tillhör polisen eller privata säkerhetsfirmor, men de ser helt klart rätt råa ut. Många människor i Chiapas är kortväxta och ibland bara runt 150 cm långa. Det betyder att de maskingevär som vakterna bär runt på inne i staden ibland är lika långa som vakterna själva. Hur beter man sig runt en sådan figur? Ler man artigt, eller går man bara förbi så fort man kan? Vakterna och deras vapen utgör ett permanent orosmoment i stadsbilden, de går inte att undvika. Det är dock svårt att se att de skulle ha någon effekt på kriminaliteten, annat än att brottslingarna ser till att beväpna sig själva ännu mer.

Att folk i Chiapas i allmänhet är kortväxta har säkerligen delvis genetiska förklaringar, men sant är också att fattigdomsrelaterad undernäring gör att många barn i Mexiko inte uppvisar en normal längdkurva. Enligt siffror från Federación Internacional de Derechos Humanos (FIDH) är 59% av barnen inom gruppen ursprungsfolk i Mexiko kortare än vad de borde vara. Med sådana siffror i åtanke kan man kanske fråga sig vilket som vore det mest effektiva sättet att bekämpa kriminaliteten och de radikala upprorsrörelserna i Mexiko. Handlar det om att pumpa in ännu mer pengar i den statliga våldsapparaten eller borde man istället se till att alla får äta sig mätta?