Inom den utomparlamentariska vänstern pratas det ofta om feminism. Samtidigt hämtar många organisationer, nätverk och grupper inspiration i tydligt könstraditionalistiska och ofta rakt kvinnoföraktande källor. Rebeller och deras kulturer är ofta del av grundläggande inslag i vänsterns symbolik och retorik, och inte heller sällan föremål för viss fascination.

Rebellkultur inom rockmusiken beskrivs och diskuteras av Joy Press och Simon Reynolds i boken The Sex Revolts: Gender, Rebellion and Rock n Roll. Där framträder rebellen som en (ung) man i revolt mot kvinnligheten, inom sig själv, inom andra och i samhället i stort. Detta som ett återtagande av den manlighet som det kärringaktiga samhället har förvägrat honom.

Denna utpekade kvinnlighet är en sammansättning av 50-talets hemmafruideal, typiskt kvinnliga personlighetsdrag och typiskt kvinnliga roller. Vanligt förekommande exempel är Modern eller Flickvännen, personer i den tuffa äventyrslystna rebellens vardag som håller honom tillbaka, och slutligen förvandlar honom till en kärring.

I en grovt förenklande liknelse kan man säga att Kvinnan är för rebellerna vad Juden är för nazisterna. Individuellt fysiskt svag men genom list, rävspel, antal och maktpositioner är de världens egentliga härskare. Och även om de som sitter i maktpositioner rent fysiskt är bärare av den mäktiga Snoppen, så är de fortfarande "kärringar", enligt Rebellen.

Rebellen återfinns som grund i många bekanta figurer och fenomen: pirater, rövare, Robin Hood, mc-gäng, maffian. Alla förenas de i homosociala grupper av män som pyr av skräckblandat förakt för kvinnligheten, som ju givetvis bärs eller symboliseras av världens alla kvinnor.

Att finna dessa och liknande som inspirationskällor för den utomparlamentariska vänstern känns föga smickrande. Ändå gör det sig ideligen påmint genom traditionellt manliga begrepp: krig, svärta, enhet, våld, vrede, kamp, förstörelse, hat, fientlighet, hårdhet. Listan kan säkert göras längre.

Rebellismen bidrar säkerligen till att många kvinnor hålls borta och håller sig borta från konfrontativa vänstermiljöer. Inom grupperna är rebellismen ett verktyg att trycka ned kvinnor, eftersom "alla vet" att kvinnor är svaga blödande djur som inte kan slåss. Våldet är nödvändigt så kvinnor är inte välkomna. Samtidigt nedvärderas mer "kvinnlig" aktivism.

Den rebelliska manlighetens influenser skapar en vänstermiljö som skiljer sig än kraftigare från den könsroll många kvinnor fostras och fostrats in i. Detta samtidigt som vänstern många gånger säger sig stå för sådant som mycket lättare sammankopplas med traditionell kvinnlighet än den rebelliska manlighetens protofascistiska våldsromantik och härsklystnad.

Den utomparlamentariska vänstern talar om mer demokrati, mångfald, tolerans och jämlikhet. Dessa är alla mjuka värden som står dagens kvinnliga genus nära. Samtidigt rymmer vänstern en krigslysten turbomanlighet som i mångt och mycket praktiserar helt motsatta värderingar. Men, om vi inte kan dansa oss igenom den, är det verkligen vår revolution?

Erik Lindgren