Varför kommunalism?

Dessa frågor har under första halvan av år 2000 rönt viss uppmärksamhet inom den frihetliga vänstern i Sverige, men debatten har dessvärre dels lidit av en oklar föreställning om vad kommunalism innebär, och dels varit infekterad av ett flertal dogmatiska fördomar. Min föresats med denna artikel är därför att presentera huvuddragen i kommunalismen och att utreda vilka skillnader som finns mellan denna och de övriga frihetliga socialistiska riktningarna som florerar i dagens Sverige.

Varför kommunen?

Kommunalismen är både ny och gammal. Som en uttalad ideologi och en organiserad politisk tendens är den ny - organisationen Demokratisk Alternativ har bara funnits i knappt ett år. Men våra idéer har rötter som är lika gamla som civilisationen själv. Vi hämtar inspiration och praktiska lärdomar från så långt tillbaka i tiden som antikens Grekland, där vi också finner ursprunget till de för kommunalismen centrala begreppen "politik" och "demokrati".

För dem som levde i Aten under stadens politiska och kulturella guldålder under 400-talet f. Kr. hade dessa ord emellertid en helt annan innebörd än de har i dagens toppstyrda borgerliga nationalstater. Politik var för dem en beteckning på medborgarnas självförvaltning av sina egna samhällen, utan inblandning från någon kunglig eller statlig överhet. Det var folket (demos) som skulle kontrollera samhället i ett styrelseskick som byggde på allmänt deltagande - det vill säga direkt demokrati. Denna fann i Aten sin institutionella form i stora folkförsamlingar där stadens män samlades, debatterade och fattade beslut i gemensamma angelägenheter.

Den grekiska demokratin hade som bekant en mängd allvarliga brister. Kvinnor, utlänningar och slavar var helt uteslutna från politiskt deltagande, och de fria manliga medborgare som demokratin omfattade var ofta välbärgade slavägare som kunde ägna sin tid åt politiken just för att de levde på obetalt kvinno- och slavarbete.

Icke desto mindre intar den atenska demokratin en framskjuten plats i den samhälleliga frihetens historia. Här kan vi nämligen bevittna uppkomsten av en politisk sfär, baserad på allmänt folkligt deltagande, som skilde sig avsevärt från den stam- och klanorganisering som varit förhärskande under den grekiska bronsåldern. Stadslivet, handelsförbindelserna och den vardagliga kontakten med främlingar hade med tiden lett till en uttunning av släktbandets betydelse, och människor hade börja identifiera sig själva som medborgare med rättigheter och skyldigheter inför alla andra medborgare, inte bara, som tidigare, inför sin egen familj eller klan. Allmänt politiskt deltagande underlättades också av att detta var ett geografiskt och socialt välavgränsat samhälle, till skillnad från dagens komplexa massamhällen. Följden blev ett styrelseskick som var unikt för sin tid, där alla medborgare oberoende av ställning och förmögenhet kunde, och faktiskt förväntades, delta i det offentliga livet. Den grekiska demokratin framstår i historisk belysning - särskilt om den jämförs med de auktoritära styrelseskicken i den samtida Medelhavsvärlden i övrigt - som ett viktigt steg bort från den tidigare inskränkta släkt- och blodsbandslojaliteten, fram mot den moderna tanken om en universell mänsklighet där alla bör behandlas som likar.

Den atenska demokratins undergång efter det peloponessiska kriget (431–404 f. Kr.) markerar dock inte på något sätt slutet för den direkta demokratin som historisk tradition. Gång efter annan i västvärldens historia har den politiska sfär som först skapades i Aten återuppstått. I andra tider och i andra kulturella sammanhang har den tagit sig nya uttryck, men några saker har varit sig lika: för det första har den politiska sfären på många ställen fungerat som brännpunkt för en folklig radikalism, för det andra har den alltid gått hand i hand med en självmedveten institutionalisering av folkets makt, och för det tredje har den alltid riktat sig till folket i deras egenskap av medborgare hellre än som arbetare, bönder eller något annat.

De historiska exemplen är alltför många för att kunna avhandlas här, så en högst summarisk lista får duga (och även denna måste begränsas till exempel från västvärlden). Under medeltiden kan vi nämna de upproriska böndernas byalag och de fria städernas federationer som tillsammans under lång tid gjorde hårt motstånd mot de centraliserade nationalstaternas expansion. Under kolonialtiden bidrog de puritanska nybyggarnas demokratiska stadsmöten i Nya världen så småningom till att lägga grunden för den amerikanska revolutionen. Under den franska revolutionen finner vi i Paris de så kallade sektionsförsamlingarna, som i sin revolutionära anda överträffade de flesta radikala demokratiska institutioner både tidigare och senare i historien.

Även under den Första internationalens tid talade man inom den socialistiska rörelsen ofta om kommunalism (eller "kantonalism" som det hette i Spanien), i betydelsen av ett decentraliserat författningssystem byggt på lokalt självstyre och konfederalistisk samordning. Särskilt uppmärksammad blev termen av naturliga skäl efter Pariskommunen år 1871, men idén om ett idealsamhälle i form av en sammanslutning av fria kommuner, en "kommunernas kommun", går tillbaka åtminstone till den franska revolutionen ett århundrade tidigare.

Av olika skäl, inte minst på grund av marxismens starka ställning bland de vänsterintellektuella, kom dock den organiserade socialistiska rörelsen att ta sin teoretiska utgångspunkt i de ekonomiska förhållandena, i arbetarens situation som arbetare. Följden av denna teoretiska enkelspårighet blev att vänstern inympades med en ofta överdriven fokusering på ekonomiska angelägenheter, medan politiken (i ordets klassiska bemärkelse) sattes på undantag.¹

Verkligheten har emellertid visat på en långt större mångfald av kampformer än den ekonomistiska vänsterns snäva perspektiv velat medge. Under den proletära socialismens absoluta höjdpunkt, under den första tredjedelen av 1900-talet, spelade förutom arbetarnas organisationer också folkets lokalt förankrade demokratiska institutioner en avgörande roll i kampen för en utvidgad social och politisk frihet. Industriproletariatets underordnade ställning i produktionen gjorde dem med tiden snarare passiva och underdåniga än upproriska på det sätt som många marxister hade förutspått. Karl Marx eget antagande om att fabrikssystemet nästan automatiskt skulle "skola, sammansvetsa och organisera" proletariatet för den stundande revolutionen var lika överdrivet optimistiskt som hans förakt för bönderna var närsynt och pessimistiskt.²

Faktum är att industriarbetarklassens första generation uppvisade en sådan hög grad av radikalism just därför att de fortfarande stod med ena benet kvar i bondesamhället och kunde jämföra det mördande tempot i fabrikerna med lantlivets mindre stressande och säsongsbundna rytm. Redan den andra generationen industriarbetare uppvisade däremot tydliga tendenser till anpassning snarare än radikalisering, och i den mån de faktiskt ställde krav var dessa inte nödvändigtvis en följd av arbetarklassens ställning som ett "universellt subjekt" med förmåga att uttrycka hela mänsklighetens intressen - något marxistiska teoretiker som Lenin och Georg Lukács gärna hävdade. Som den mer nyanserade Frankfurtskolan inom sociologin kom att visa utvecklades i västvärlden tvärtom ett kapitalistiskt massamhälle och en kulturindustri med en oanad förmåga att suga upp sina radikala kritiker och mobilisera arbetarklassen till kapitalismens (och i vissa fall även fascismens) försvar.³

Den gamla vänsterns ekonomistiska grundsyn har alltså ofta medfört en selektiv blindhet för faktorer som inte passat in i deras deterministiska trappstegsscheman - en blindhet som i stora stycken lever kvar i denna dag. Men föreställningen att arbetarklassen, i sin egenskap av just arbetarklass, på något mystiskt sätt kan göra sig till företrädare för hela mänsklighetens intressen är uppenbarligen en ideologisk konstruktion som måste förkastas.

Kan vi därför dra slutsatsen att frågor om klass, alienation och exploatering är oviktiga? Nej, absolut inte. Klassamhället och kapitalismen är realiteter som ingen kan bortse ifrån. Däremot är det på tiden att vi, som bland andra Murray Bookchin och Manuel Castells påpekat, börjar ge tillbörlig uppmärksamhet åt det faktum att de stora upprorsrörelserna under 1900-talet lika mycket har varit medborgerliga fenomen som arbetarklassfenomen.⁴ De har vuxit fram ur en radikal politisk kultur på gräsrotsnivå som inte bara varit ett uttryck för det snäva ekonomiska klassintresset, utan som omfattat hela lokalsamhällen som sådana. Såväl den ryska revolutionen 1917 som den spanska revolutionen 1936 fann faktiskt sin förnämsta grogrund just i radikaliserade stadsdelar i städer som S:t Petersburg och Barcelona, och i sådana lantliga bygemenskaper som den ryska miren och den spanska pueblon.

Det är till denna latenta politiska sfär och dess demokratiska institutioner som vi kommunalister sätter vårt hopp för en revolutionär samhällsförändring. Historien visar att lokalsamhället, kommunen, rymmer en oerhörd potential för en folklig direkt demokrati. Denna tradition försöker vi idag bygga vidare på och fördjupa i vår strävan efter att uppnå en högre form av samhällelig frihet.

Medborgarskapet och allmänhetens myndiggörande

Aristoteles lär att människan är zoon politikon, det "politiska djuret". Hans påstående från det fjärde århundradet före Kristus förekommer idag flitigt i handböcker om politisk idéhistoria, och det citeras ofta av liberala intellektuella för att skänka det rådande samhällssystemet historisk och filosofisk legitimitet. Mer sällan noteras att Aristoteles med zoon politikon egentligen avser något helt annat än en invånare i en av dagens centraliserade nationalstater. När Aristoteles säger att "'människan är ett politiskt djur' betyder det i själva verket att 'människan är ett djur vars kännetecken är att det lever i en stadsstat'", noterar greklandskännaren H. D. F. Kitto.⁵

Ordet "stadsstat" är emellertid i sin tur också en felöversättning. Dessvärre saknar den ursprungliga grekiska termen - polis - en direkt motsvarighet i de flesta moderna språk. Klart är i alla fall att "stadsstat" är en förvanskning av den djupa politisk-etiska innebörden i begreppet polis, något som Kitto och senare även Janet Biehl klart uppmärksammat:

Politiken, som den först beskrevs av Aristoteles, betecknade ursprungligen en direkt demokrati - själva ordet "politik" härstammar faktiskt etymologiskt från polis, det gamla grekiska ordet för den allmänna, deltagande dimensionen av ett lokalsamhälle (som ofta felaktigt översätts med "stadsstat"). [...] I antikens Aten ansågs istället alla vuxna grekiska män i grund och botten vara politiska väsen, det vill säga, det låg i deras natur att samarbeta med varandra för att organisera och förvalta sitt gemensamma samhällsliv.⁶

I Atens polis förutsattes alltså alla vuxna medborgare besitta en tillräckligt hög grad av politisk mognad, i kombination med lämplig kompetens och ansvarskänsla, för att direkt och oförmedlat kunna delta i samhällets styre tillsammans med sina likar. Staten däremot, är per definition en tvångsapparat där de breda massorna styrs av en elit av professionella "politiker", och där makten strömmar i ett enkelriktat flöde uppifrån och ner.

Sammanblandningen mellan politik, i ordets klassiska grekiska betydelse, och den statskonst som utövas av den styrande eliten i dagens liberala nationalstater har lett till en omfattande begreppsförvirring. Ordet "politik" har berövats all djupare mening och förknippas idag rutinmässigt med statens och de parlamentariska partiernas funktioner. Men detta är en kraftig förvrängning av begreppets ursprungliga innebörd. Antikens medborgarideal (om än aldrig realiserat fullt ut) kunde inte ligga längre ifrån den moderna statens syn på sina invånare som inkompetenta och oansvariga barn.

Massornas långvariga maktlöshet under statens herravälde har medfört att de själva till slut anammat statskonstens djupt föraktfulla människosyn. De har förvisso sällan något större förtroende för sina valda politiker, men de tilltror inte heller sig själva förmågan att tillsammans förvalta sina samhällen och tillvarata sina gemensamma intressen. Om vi skall kunna hysa något hopp om att kunna bryta detta mönster måste allmänheten medvetandegöras och myndiggöras. En sådan frigörande process måste, som vi ser det, ta sin utgångspunkt just i kommunen. Vi menar att kommunerna, till skillnad från staten, rymmer en unik potential för demokratisering som kan göra dem till livaktiga arenor för folkets självstyre.

Detta mål kan te sig oändligt avlägset, inte minst med tanke på den ohämmade egoism som idag hyllas som överideologi i västvärldens kultur. Ett allvarligt menat försök att upprätta en demokratisk samhällsordning i denna tid av förtingligande, konkurrens, anomi och individualism, måste därför bygga på en medveten strävan efter att skapa en politisk kultur som kan inskärpa värden som humanism, samarbete, samhörighet och ansvarskänsla för det gemensamma, och förankra dessa egenskaper i det medborgerliga livets vardag. Denna strävan motsvarar vad man i den klassiska grekiska demokratin kallade paideia - ungefär "medborgerlig bildning" - och som syftade till philia, "frändskap" eller "solidaritet", och areté, vilket ofta översätts till "dygd", men som kanske hellre borde översättas till det "mästerskap" som det innebär för en individ att utvecklas och uppnå sin fulla potential som en rationell och medveten varelse.⁷

Vägen till folkmakt går därför oundvikligen genom folkbildning. Paideia är en oundgänglig del av kampen för ett fritt samhälle, eftersom ett sådant samhälle skulle vara beroende av medvetna, solidariska och förnuftiga människor för att överhuvudtaget kunna existera.

Men var skall denna medborgerliga självfostransprocess äga rum? Vi menar att det inte finns någon skola för demokratin utom demokratin själv. Det innebär att allmänheten bör beredas möjligheten att delta i en direkt demokrati. Utvecklingen av en samhällelig solidaritet, som sträcker sig utöver dagens begränsade grupp- och särintressen till att omfatta ett etiskt engagemang för hela samhällets bästa, kan nämligen bara komma till stånd genom folkets eget deltagande i det politiska livets debatter och idéutbyten, ja faktiskt just genom den karaktärsdaning som är en följd av människors ömsesidiga påverkan och erfarenhetsbildning i en förnuftig styrelseform. Man kan därför säga att paideia, "den medvetna odlingen av de sociala och etiska kvaliteter som medborgarskapet bygger på",⁸ är kommunalismens svar på det klassiska problemet med den "socialistiska människan".

Det är också av denna anledning vi lägger så stor vikt vid behovet av en intensiv bildningsverksamhet, även inom vår egen rörelse. Dels för att en ständig idédebatt är den enda garantin mot teoretisk stagnation, men också för att bidra till utvecklingen av de förmågor och den karaktärsstruktur som anstår en revolutionär.

Den ambivalenta anarkismen

Ingen kan förneka den glödande idealismen hos många av anarkismens anhängare, och inte heller kan någon förneka den progressiva (om än begränsade) roll som anarkismen i dess olika former spelat genom historien. Men anarkismen är trots detta behäftad med ett antal grundläggande problem som borde stämma dess nutida försvarare till eftertanke.Jag är medveten om problemen med att tala om en anarkism "utan adjektiv" som jag gör här - det finns definitivt inte bara en sorts anarkism. De teoretiska defekterna jag vill sätta fingret på delas emellertid av de flesta riktningar inom anarkismen, brett definierade, från stirnerska egoister och "anarkokapitalister" till socialanarkister och anarkokommunister. Jag avser i denna artikel också främst förhållandena i Sverige - situationen i USA till exempel, är på många håll betydligt värre till följd av de senaste decenniernas omfattande sammanblandning av anarkism och flera rent reaktionära och antihumanistiska tendenser som mysticism, primitivism och djupekologi. Se exempelvis Bookchin 1995, 1999c.

För det första finns en utbredd avsaknad av teori hos många av dagens anarkister. Det är knappast ett nytt fenomen - författaren George Orwell uppmärksammade samma sak när han om anarkisterna i spanska inbördeskriget skrev att de "utgjorde motsatsen till majoriteten av så kallade revolutionärer därigenom att medan deras principer var ganska vaga, var deras hat mot privilegier och orättvisor odelat äkta".⁹ Anarkisterna hyser, som Orwell noterade, vanligen ett generöst och vällovligt mått av frihetspatos, men detta kan dessvärre inte väga upp vilka ideologiska tillkortakommanden som helst. Inget ont om revolutionär glöd och hat mot orättvisor - men vi bör påminna oss om att dessa känslor inte räcker särskilt långt utan teoretisk vägledning.

De teoretiska bristerna i dagens anarkistiska kretsar har funnit sitt främsta uttryck i den aktivistkultur som odlas flitigt inom ett flertal grupper. Denna kulturs främsta kännetecken är att den är emot det mesta men knappast för något konkret alternativ. Istället präglas den ofta av en godtycklig aktivism, där åstadkommandet av några krossade rutor eller en uppbränd polisbil hålls i hävd som den mest högtstående formen av revolutionärt arbete. Någon konstruktiv aktivism med en grundläggande samhällsförändring som långsiktigt mål ser man sällan några tecken på - och än mindre några allvarligt menade försök till politisk organisering.

Tvärtom finner man hos många självutnämnda anarkister en fientlig attityd gentemot teori och organisering - som vore teori i sig något dogmatiskt och organisation i sig något förtryckande. Men det är just bristen på teori och organisation som gör denna subkultur - att kalla den "rörelse" vore att ta i - så tandlös och marginaliserad. Hyllandet av "tillfälliga" och "löst sammanhållna" enfråge-grupper som anordnar aktioner och "happenings" av olika slag kan för den oinvigde ge ett sken av "frihetlighet", men i praktiken råder ofta handlingsförlamning och ett "strukturlöshetens tyranni" - det senare ett problem som ofta debatteras i anarkistiska/autonoma organ som Brand, men som få aktiva anarkister tycks vara villiga att göra något åt. Den anarkistiska ankdammen framstår - de goda intentionerna till trots - mest som en kravlös lekstuga där upproriska ungdomar under några år kan posera som revolutionärer, för att sedan gå vidare in i det respektabla vuxenlivet med bara minnen kvar av sina "radikala" ungdom.

Med tanke på de oerhörda utmaningar vi som frihetliga socialister står inför kan man bara häpna över antiintellektualismen och det politiska lättsinnet hos många av dagens anarkister - och då särskilt deras hållning i organisationsfrågan. I dessa reaktionära tider, när de sista resterna av den revolutionära traditionen är på väg att blekna och försvinna helt och hållet, behöver vi mer än någonsin organisationer som aktivt försöker utveckla en teoretisk medvetenhet och en politisk helhetssyn som kan bringa reda i den fragmenterade verklighet som ingjuter vanmakt och uppgivenhet i vanligt folk. Vi behöver grupper av principfasta människor som tar till sin uppgift att återuppliva den revolutionära traditionen - det vill säga organisationer som prioriterar arbetet med att utbilda och mobilisera vanliga människor för en grundläggande samhällsförändring och som kan rida spärr mot den ideologiska kontrarevolution som dikterat villkoren för den politiska diskursen under hela 1990-talet. Vi behöver organisationer som är villiga och kapabla att bryta "motkulturens" politiska isolering, och inleda det nödvändiga arbetet med att bygga demokratiska motinstitutioner för att kanalisera folkets makt.

Jag kan inte nog understryka vikten av denna fråga för den frihetliga vänstern idag. Om vi verkligen vill utmana den rådande ordningen räcker det inte att försöka upprätta en konturlös "motkultur" - hur färgglad och kreativ denna än må vara. Konst- och kulturmanifestationer av olika slag är förstås viktiga element i det "goda livet" och i varje demokratisk gräsrotskultur, men graffitimålning och demonstrationer för att "reclaima" det ena eller det andra kommer att förbli totalt meningslösa aktiviteter så länge de inte förmår uttrycka ett konkret alternativ till staten och kapitalismen. Ingen manifestation, "happening" eller gatufest, oavsett hur stor den är, kan ersätta en självmedveten rörelse som försöker artikulera samhällets problem, deras orsaker och möjliga lösningar, i en för de breda lagren begriplig programmatisk form. Och en sådan strävan ser man inte mycket av i dagens anarkistiska rörelse.Jodå, visst bör revolutionen förknippas med lust och glädje. "Får jag inte dansa är det inte min revolution", sade Emma Goldman i sin berömda reaktion mot den överspända puritanismen inom den amerikanska anarkiströrelsen i början av seklet. Men Goldman skulle också ha varit den första att instämma i den enkla observationen att det blir ingen revolution om vi bara skall dansa.

För det andra tycks de anarkister som faktiskt ägnat frågan om organisering viss uppmärksamhet ändå vara mer än lovligt förvirrade vad gäller syftet med denna. Två strategier förekommer ofta i diskussionen - dels vad vi kan kalla en "kommunitär" eller "kooperativ" strategi som bygger på upprättandet av alternativa ekonomiska och sociala förhållanden eller "frirum", i form av kooperativa företag, daghem, skolor, små jordbruk, medlemsbanker, ockuperade hus och så vidare, och dels strategin med "affinitetsgrupper" eller "vängrupper", det vill säga små sammanslutningar av aktivister som bygger på intimitet och personligt förtroende.

Dessa strategier kan säkerligen vara till viss nytta för en radikal rörelse. Kooperativa företagsformer kan till exempel skola människor i samarbete och ge utrymme för sociala och demokratiska experiment, medan affinitetsgrupper kan bidra till medvetandehöjning och fungera som ett viktigt stöd för aktivister som sysslar med olagliga verksamheter. Under spanska inbördeskriget till exempel, användes ordet "affinitetsgrupp" (grupo de afinidad) liktydigt med "aktionsgrupp" (grupo d'acciones) inom den anarkosyndikalistiska rörelsen, och deras verksamhet sträckte sig från traditionell propaganda- och utbildningsverksamhet, över vapensmuggling och fritagningsaktioner, till utförande av hämndaktioner mot politiska motståndare som angripit fackföreningarna.¹⁰

Men bristerna är också uppenbara. När en anarkistisk tänkare som Graham Baugh hävdar att "affinitetsgrupper [skall utgöra] den mest grundläggande enheten i ett ekologiskt samhälle",¹¹ undrar man om han inte lika gärna kunde ha valt kärnfamiljen eller kollektivhuset eller någon annan social enhet som minsta byggkloss i samhället. Som vi ser det är affinitetsgrupper en form av social organisering som förvisso kan vara till nytta för revolutionärer, men som har avsevärda begränsningar - inte minst på grund av deras ringa storlek. För att utmana staten och kapitalismen krävs istället en politisk organisering som lägger makten i händerna på folket i dess helhet, genom upprättandet av direktdemokratiska folkförsamlingar i byar, stadsdelar och bostadsområden. Det är sådana folkförsamlingar, och deras konfederala samordningsorgan, vi avser när vi talar om revolutionära motinstitutioner, vilka en dag förhoppningsvis kan ersätta staten.

Här kommer också den kooperativa/kommunitära strategin till korta, eftersom inte heller de försöker bygga något alternativt maktcentrum som kan ersätta kapitalismen. Istället försöker den konkurrera ut kapitalismen genom att framställa sig som ett mer "moraliskt" alternativ till det rådande ekonomiska systemet. Men historien har visat hur begränsade möjligheterna är att förändra samhället genom kooperativa företagsformer och kollektiva boendeformer - oavsett hur goda de ursprungliga avsikterna varit. För att kunna motstå den kapitalistiska konkurrensen har kooperativen i slutändan tvingats anpassa sig till marknadens krav, vilket i praktiken ofta inneburit att de omvandlats till vanliga profitorienterade företag. Alternativet till anpassning har varit ekonomisk undergång, något som också regelmässigt drabbat de mer principfasta kooperativen.

Huvudproblemet är alltså att kooperativen aldrig kan bli till centrum för en folklig motmakt - de är mest inriktade på sina egna problem (ofta rent kommersiella sådana) och saknar förmåga att mobilisera folk kring frågor om hur samhället i sin helhet skall styras. Kooperativens största misstag är att de, som Murray Bookchin uttryckt det, tror "att de kan tränga ut kapitalismen utan att behöva konfrontera de kapitalistiska företagen och den kapitalistiska staten".¹² En grundläggande förändring av samhället kräver emellertid mer än kooperativa företag och kollektiva boendeformer - det kräver att folket har makten att utmana staten och kapitalismen i sina händer.

Vilket för oss till anarkismens tredje stora inkonsekvens - nämligen dess totala oförmåga att hantera frågor om makt och ledarskap, samt dess ambivalens inför demokratin. Här är anarkismens inre motsättningar som störst, och här kommer också dess rötter i den individualistiska 1800-talsliberalismen som tydligast i dagen.

Anarkister berömmer sig ofta med att de inte vill ta makten, istället vill de avskaffa makten helt och hållet. Det är en oerhört naiv syn. Makt och maktutövning kommer alltid att finnas, i alla samhällen. Man kan tycka vad man vill om det, men någonstans kommer de avgörande besluten om hur samhället skall inrättas att fattas. Den viktiga frågan är därför inte "ska makten avskaffas?", utan "var ska makten ligga?" Anarkismen har emellertid alltid ryggat tillbaka inför denna fråga om frihetens former och ständigt fallit tillbaka på en vag föreställning om en mänsklig "instinkt" för inbördes hjälp, eller om en revolution som tillräcklig grund för ett fritt framtidssamhälle.

Till skillnad från anarkismen vågar kommunalismen öppet befatta sig med maktfrågan - det vill säga den högst påtagliga och reella makt över samhällets utformning som vi menar skall utövas genom direktdemokratiska institutioner, underbyggda av ett rationellt och humanistiskt kultur- och samhällsliv. Till skillnad från anarkisterna menar vi också att det behövs lagar för att reglera de mellanmänskliga förhållandena, och någon form av författning på konfederal nivå för att institutionalisera de rättigheter och skyldigheter som tillkommer konfederationens medborgare och medlemskommuner. Vi delar alltså inte den uppfattning anarkisten Pierre-Joseph Proudhon uttryckte när han (under sin tid som ledamot av det franska parlamentet!) röstade emot ett förslag på ny författning, "inte för att den var bra eller dålig, utan för att den var en författning".¹³ En sådan inställning kommer, om den tillämpas på samhället i dess helhet, oundvikligen att leda till godtycke i myndighetsutövningen, vilket i sin tur bäddar för uppkomsten av tyranni.

Vi menar också att det behövs ett revolutionärt ledarskap - ett begrepp som får de flesta av dagens anarkister att reagera med instinktivt avståndstagande. Men minsta sidoblick på den frihetliga vänsterns historia visar att en sådan föreställning inte alls är främmande för anarkismen. Tvärtom finner vi ett antal anarkistiska tidskrifter med titlar som anspelat just på frågan om ledarskap - till exempel den franska L'Avant-Garde där självaste Peter Kropotkin var medarbetare så tidigt som 1877, och den amerikanska Vanguard från 1930-talet. Därtill fanns mängder av grupper - bland andra den framstående spanskportugisiska anarkistfederationen FAI - som uppfattade sig själva som ett revolutionärt avantgarde med uppgift att leda folket i kampen för socialismen.

Denna ledarskapstanke bör dock inte förväxlas med den bolsjevikiska partiteorin, där det är kommunistpartiets lilla medvetna elit som skall bilda en revolutionär regering, och bibringa folket frihet genom upprättandet av "proletariatets diktatur" eller en "arbetarstat". Den socialanarkistiska uppfattningen var tvärtom att ett avantgarde behövs för att förvalta den revolutionära traditionen och sprida denna till allmänheten - inte genom att tvinga den på folket ovanifrån, utan genom att med utbildning och agitation odla den frihetslängtan som redan finns latent hos massorna. Avantgardets främsta uppgift skulle vara att använda sina teoretiska insikter och sina kunskaper om organisering och kampmetoder för att hjälpa folket att organisera sig själva. Att det finns ett behov av ett sådant avantgarde är ytterligare insikt som helt tycks ha gått förlorad bland de flesta av dagens anarkister.

Anarkismen och demokratin

Eftersom makten omöjligen kan avskaffas bör den i stället institutionaliseras, regleras och utövas demokratiskt genom folkets egna församlingar. Men också här reser anarkisterna invändningar, vilka bottnar i en avgrundsdjup individualism. Anarkisten George Woodcock till exempel, låter i sin inflytelserika bok om anarkismens historia meddela att "[i]ngen uppfattning om anarkismen är avlägsnare från sanningen än den som betraktar den som en ytterlighetsform av demokrati". "Demokratin", skriver han, "förfäktar folkets [suveränitet], anarkismen personens suveränitet." Och vidare: "I verkligheten är anarkismens ideal ingalunda en till sin logiska ytterlighet driven demokrati, utan står mycket närmare en universaliserad och renad aristokrati [sic!]."¹⁴

Samma förakt för demokratin återkommer hos Woodcocks efterföljare och arvtagare Peter Marshall. Enligt hans historieskrivning kännetecknas anarkismen av uppfattningen att "majoriteten inte har större rätt att diktera villkoren för minoriteten, även om minoriteten bara är en person, än vad minoriteten har att bestämma över majoriteten".¹⁵

En liknande formulering finner vi också hos den svenska anarkismens Grand Old Man, Gustav Henriksson-Holmberg, som i sin bok Anarkismen - dess grundtext från 1928 skriver att "[m]ajoriteten äger lika litet rätt att påtvinga minoriteten någonting gott som någonting dåligt".¹⁶

Raden av exempel kunde fortsätta i det oändliga. Poängen är dock klar - anarkismen dras med vissa extremt individualistiska drag som den inte tycks kunna göra sig av med av egen kraft.

Som kommunalister menar vi tvärtom att minoriteten bör rätta sig efter majoritetens beslut i frågor som är av vikt för samhället i stort. Man kan förstås betrakta detta som ett majoritetens förtryck av minoriteten (likt individualisten Oscar Wilde, som ansåg att det inte fanns någon relevant skillnad "mellan monarkin och pöbeln", och därför konkluderade att "all makt är lika usel"),¹⁷ men finns det vid närmare eftertanke något rimligt alternativ?

En möjlig styrelseform, som förespråkas av många anarkister, är konsensus, det vill säga ett system som bygger på att alla som deltar i beslutsprocessen skall vara helt eniga innan ett beslut fattas. Var och en skulle alltså ha en personlig vetorätt i alla frågor. Men i praktiken innebär detta att makten överförs i händerna på en minoritet som kan blockera vilket beslut som helst - i extremfallet skulle en enda persons vilja kunna skjuta en många gånger större majoritets planer i sank. Det är ytterst svårt att se det "frihetliga" i en samhällsform där enskilda individer tilldelas den despotiska makten att diktera för majoriteten vad den får och inte får göra. Risken finns också alltid att en enskild individ med avvikande åsikt skulle känna en stark press att antingen helt avstå från att yttra denna, eller att rösta med majoriteten, bara för att ett beslut överhuvudtaget skulle kunna tas när detta är nödvändigt - och det är svårt att se det demokratiska i detta.

Därmed inte sagt att konsensussystemet är helt oanvändbart. I vissa sammanhang kan det vara oundgängligt och ovärderligt - till exempel i mindre affinitetsgrupper där engagemanget och aktivismen är beroende av enighet och sammanhållning. Men när det gäller styret av samhället i stort är det fullständigt oacceptabelt.

Bara för att majoriteten valt en specifik linje innebär detta inte att individens rätt att uttrycka en avvikande mening försvinner. Minoriteten är förvisso tvungen att böja sig för ett fattat demokratiskt beslut, men det står den alltid fritt att argumentera för beslutets upphävande eller att försöka påverka majoriteten att ändra uppfattning. Det är en farlig illusion att fullständig enighet någonsin kan uppnås. Politik bygger tvärtom på dissensus, det vill säga, den institutionaliserade rätten att vara oenig. Ingen demokrati kan överleva - och än mindre utvecklas - utan en kontinuerlig dialog och debatt mellan skilda åsikter och idéer.

Är klasskampen död?

Kommunalismens ståndpunkter är fortfarande tämligen okända i Sverige. Det är en del av förklaringen till att så många missförstånd om dess idéer cirkulerar inom vänstern. Men sikten tycks för många debattörer också skymmas av ett stort mått av organisationsfetischism och grupprestige. I maj i år publicerades till exempel en insändare i tidningen Arbetaren, författad av en medlem i Syndikalistiska ungdomsförbundet (SUF), där det i en ström av invektiv hävdades att kommunalismen bara var den senaste i raden av "liberala" (!) ideologier som hävdar att "klasskampen är död".

Som redan bör ha framgått är denna uppfattning grundfalsk. Låt mig emellertid klargöra denna fråga en gång för alla - vår syn på klasskampen är att den är högst verklig, att den bör intensifieras och att klassmedvetandet bör stärkas. Detta framgår också med all önskvärd tydlighet av vår rörelses teoretiska arbeten. Vad vi vänder oss mot hos den gamla vänstern är dess föreställning om att ett nytt samhälle kan byggas utifrån arbetaridentiteten eller genom att vädja till arbetarnas rent ekonomiska intressen. Om vi skall kunna skapa ett solidariskt, demokratiskt och ekologiskt samhälle krävs det tvärtom att arbetaren lyckas överskrida sin identitet som arbetare till förmån för en kosmopolitisk medborgaridentitet.

Arbetsplatsen ger sällan något utrymme för en sådan utveckling. Tvärtom tenderar den att hos arbetaren odla en snäv yrkes-, företags- eller branschidentifikation på bekostnad av den allmänmänskliga solidariteten. Men arbetarna är tack och lov inte bara arbetare - oavsett vad vissa ekonomistiska socialister inbillar sig. De tänker också på sig själva som kvinnor, män, föräldrar, grannar, vänner och så vidare, som bebor vissa specifika geografiska områden inom vilka de delar vissa problem utöver de strikt ekonomiska angelägenheterna - det kan vara frågor som rör miljö, boende, barnomsorg, brottslighet, utbildning, jämställdhet, transporter, renhållning och hälsovård, för att nämna några få exempel. De ser sig själva som människor och inte bara som proletärer med en "historisk uppgift" att fylla. De tvingas dagligen kämpa för sina rättigheter som medborgare, vid sidan av sina rättigheter som arbetare. De lever också i klart definierbara geografiska områden i form av byar, stadsdelar och bostadsområden - kort sagt i lokalsamhällen som inom sig rymmer en potential att bli till arenor för folkligt självstyre, precis som i de historiska fallen med det "röda" S:t Petersburg och det "rödsvarta" Barcelona.

De förtryckta massorna är alltså inte bara klassvarelser, utan också samhällsvarelser med rötter i mer eller mindre väldefinierade lokalsamhällen. Marxistiskt orienterade socialister har dock alltför ofta bortsett från att klassmedvetande inte bara växer ur industrin, utan även ur bostadsområden med en tydlig "klassprofil". Syndikalismens och rådskommunismens ensidiga fokus på arbetsplatsen som den centrala arenan för frihetskampen och, än värre, som modell för det socialistiska samhället, är också det otillräckligt i våra ögon.Nu invänder kanske den syndikalistiska läsaren att det inom åtminstone den svenska syndikalistiska fackföreningen SAC finns något som kallas lokala samorganisationer", eller LS, som antas ta tillvara den kommunala eller "närdemokratiska" dimensionen av det framtida socialistiska samhället. Jag vill för denna presumtiva läsare bara upprepa syndikalisten Sven Lagerströms ord från handboken Syndikalismen - en grundbok - det närmaste SAC idag kommer en officiellt sanktionerad ideologisk skrift - om att den lokala dimensionen milt sagt är "underutvecklad". (Lagerström 1996, s. 161.) Den som har följt den interna debatten inom SAC under 1990-talet vet också att de gånger som ropen höjts för ideologisk förnyelse så har det ständigt varit krav på att organisationen skall "tillbaka till" eller "renodla" den fackliga verksamheten. Den "dubbla organisationsstrukturen" inom SAC, med dess kombination av ekonomisk och territoriell organisering, omtalas ofta som en smått genial innovation, men i praktiken existerar idag ingen som helst kommunal teori eller praktik inom den syndikalistiska rörelsen. Jag har för egen del en allt starkare känsla av att syndikalisterna inte har en aning om hur de skall göra sin revolution. Taxistrejker i all ära, men på vilket sätt försöker dagens syndikalister bygga revolutionära institutioner som en dag ska kunna ersätta staten? Det medborgarskap som kommunalismen betonar kan bara finna sitt fullödiga uttryck i demokratiska folkförsamlingar som upprättas i lokalsamhällen, kommuner, av överblickbar och mänsklig skala. Bara i kommunen skulle arbetarklassens och andra förtryckta gruppers intressen kunna smälta samman till ett generaliserat allmänintresse genom den process av paideia som diskuterats ovan.¹⁸

Varför valdeltagande?

En annan sak som ofta förvånar traditionella anarkister och syndikalister är att vi kommunalister överväger att delta i allmänna val på kommunal nivå. De flesta anarkister fördömer som bekant rutinmässigt alla former av valdeltagande. Skälen för detta skiljer sig dock åt, och spänner från den individualistiska idén att ingen människa någonsin kan låta sig representeras, till ren socialanarkistisk dogmatik. Många anarkister hänvisar till sin ryske föregångare Michail Bakunins inställning att "det inte kan finnas någon garanti mot den politiska makten förutom dess fullständiga avskaffande".¹⁹

Vid närmare anblick finner vi dock att detta totala avståndstagande från "den politiska makten" bygger på samma olyckliga sammanblandning av politik och statskonst som vi nämnt ovan. Bakunins insiktsfulla varningar för statsmaktens korrumperande effekter är av tidlöst värde, det är sant, men begreppsförvirringen kring ordet "politik" har också fördunklat det faktum att Bakunin i andra sammanhang uttryckte sin helhjärtade entusiasm för en "Kommunernas revolutionära federation",²⁰ och menade att "lokala val alltid bäst motsvarar den verkliga attityden och viljan hos folket".²¹

Det är ett problem att politik och statskonst blandas ihop på detta sätt, eftersom det ger ett felaktigt intryck av att kommunen och staten är historiskt och strukturellt likvärdiga. Vi menar att den anarkistiska fundamentalismen i valfrågan har omintetgjort enorma förändringsmöjligheter, och att valdeltagande på kommunal nivå kan motiveras just för att staten och kommunen är helt väsenskilda.

För det första finns det, som vi redan konstaterat, en historisk motsättning mellan kommunen/lokalsamhället och staten. Staten har alltid utvidgats på den folkliga frihetens bekostnad, och konflikten mellan dem är något som en målmedveten revolutionär rörelse kan hoppas återuppliva.

Det är märkligt att man inom anarkistiska kretsar idag inte förmår uppskatta denna potential. Alla revolutionärer har emellertid inte varit så inskränkta. Både Nestor Machno, den anarkistiske bondeledaren från Ukraina, och de mexikanska lantarbetarnas legendariske anförare Emiliano Zapata, innehade periodvis förtroendeuppdrag på lokal nivå - positioner som de utnyttjade för att expropriera jordägarnas och kapitalisternas egendomar och för att utvidga folkstyret.²² Trots den utbredda historielösheten har jag ändå svårt att tänka mig att någon av de anarkister som idag befolkar de "frihetliga" källarlokalerna vågar hävda att Machno eller Zapata på något sätt var korrumperade "kommunalpampar"! Möjligheterna att genomföra förändringar genom kommunala styrelseorgan är givetvis begränsade, men varför hävdar dagens anarkister så halsstarrigt att vi inte skall göra som Machno och Zapata, och utnyttja de möjligheter som ändå erbjuds? Hyser anarkisterna verkligen så liten tillit till sin egen "rörelses" revolutionära principfasthet att de inte vågar anförtro ens sina mest medvetna kamrater uppgiften att föra deras talan i lokala styrelseorgan?

För det andra finns en kvalitativ skillnad i de styrande institutionerna - kommunerna är inte "små stater". Oavsett hur byråkratiserade och toppstyrda kommunerna än är idag, så bär de på ett frö till en rik och blomstrande politisk sfär. Kommunerna kan nämligen demokratiseras på ett sätt som staten aldrig kan. Det är omöjligt att tänka sig staten som en direkt demokrati. På kommunal nivå däremot, är det fullt möjligt att se hur kommunfullmäktige skulle kunna ersättas av en folkförsamling (i mindre kommuner) eller omvandlas till ett konfederalt råd av delegater från flera stadsdelar.

För det tredje är en valkampanj ett utmärkt tillfälle att nå ut med ett radikalt budskap. Syndikalistiska ungdomsförbundet insåg detta 1998 när de drev en nationell antivalkampanj ("Du kan inte rösta bort Wallenberg") och visade sin avsky för reaktionären Ian Wachtmeister genom att komma och häckla honom på Det nya partiets valmöten över hela landet. Eftersom det var i valtider fick dessa kampanjer stor uppmärksamhet, även om de i allmänhetens ögon förstås mer var kampanjer mot något än för ett specifikt alternativ. På samma sätt kan en kommunalistisk rörelse dra nytta av en valkampanj för en folkbildande offensiv.

Det bör understrykas att valdeltagandet inte skall ses som ett reformistiskt projekt. Det syftar inte på något sätt till att göra vår rörelse "respektabel" i borgerlighetens ögon, utan till att göra rörelsen till en kraft att räkna med i lokalpolitiska frågor och debatter. Och då menar jag inte nödvändigtvis "kraft" i betydelsen att vi från början skulle ha en massa mandat i kommunfullmäktige, utan som en moralisk tyngd, grundad i vår grupps hängivenhet till idéerna och styrkan i våra argument. Stora, omedelbara framgångar för vår rörelse är inte att eftertrakta, eftersom detta förmodligen skulle leda till ideologisk urvattning. Tvärtom måste allmänhetens medvetenhet växa fram långsamt och organiskt på bred front. Vi bör faktiskt från början göra klart för folk att de inte bör rösta på oss om de bara vill ha mer av samma gamla korrupta system!

Valdeltagandet är heller inget självändamål, utan endast en del av en större kommunalistisk strävan efter att förverkliga det revolutionära idealet om en "kommunernas kommun" - det vill säga ett samhällssystem baserat på direktdemokratiska kommuner som samarbetar genom konfederala råd. Detta arbete står i centrum för all vår verksamhet, och kommer inte att avstanna på grund av något bakslag i ett kommunalval. Vi kommer att arbeta kontinuerligt för att upprätta folkförsamlingar - med eller utan offentlig sanktion - i byar, stadsdelar och bostadsområden. Där sådana församlingar upprättats kommer vi att arbeta för att radikalisera dem ytterligare och utöka deras maktbefogenheter. Slutligen vill vi få dem att sluta sig samman i konfederationer som en dag kan formera sig till en dubbelmakt med tillräcklig styrka - institutionellt såväl som militärt - för att konfrontera det statliga förtrycket och genomföra en social revolution.

Dagens lokala styresorgan (i det svenska fallet kommunfullmäktige) är i detta sammanhang en kanal, en plattform, för oss att föra ut våra idéer och försöka förverkliga vårt mål. Vi måste vara på det klara med att vi ställer upp i val just för att få makt, och att vi vill använda denna makt för att återupprätta och utöka den politiska sfären - det vill säga till att skapa allmänna folkförsamlingar och låta dessa få så stora befogenheter som möjligt. Men vår strategi får aldrig bli beroende av enbart valframgångar - den måste alltid bygga på en bred folklig uppslutning bakom de frihetliga idealen. Om vi misslyckas med att bygga upp en sådan folkrörelse utanför kommunfullmäktige, kommer en eller ett par kommunalistiska fullmäktigeledamöter inte att spela någon som helst roll.

Om vi å andra sidan inte alls intresserar oss för politiken - som den nu ser ut - riskerar vi istället att marginaliseras, på samma sätt som dagens anarkister försvunnit ner i sina källarhålor. Genom vår närvaro på det kommunala planet vill vi sätta fingret på hur samhället borde vara, inte bara putsa ytan på det som är. Vi deltar i kommunala val för att föra fram ett radikalt alternativ till nationalstaten och kapitalismen, och för att börja återföra en del av den makt som stulits från folket till dess rättmätiga utövare.

Staten

"Men om man ändå skall ställa upp i val", frågar sig kanske läsaren vid denna punkt, "kan man då inte lika gärna bilda ett parti för att ta över staten och försöka demokratisera samhället den vägen?"

Svar nej. Förutom de kvalitativa skillnaderna mellan staten och kommunen som nämnts ovan, har historien vid upprepade tillfällen visat att radikala rörelser som givit sig in i de statliga strukturerna mycket snart börjat korrumperas och förflackas ideologiskt. De marxistiska partier som under 1900-talet på ett eller annat sätt tagit makten i sina respektive länder - de må vara socialdemokrater, renläriga marxist-leninister eller maoister - har givit oss en rad förfärande exempel på detta idéernas förfall. Visst har det i alla dessa partier funnits många djupt idealistiska individer som villigt offrat både tid och kraft - ja inte sällan sina liv - för Saken, och som inte för ett ögonblick låtit sig mutas eller lockas av förföriska maktpositioner. Men dessa ståndaktiga militanter har likväl varit en minoritet i masspartierna och i "arbetarstaternas" byråkratier.

"Ett radikalt antikapitalistiskt parti", skriver Janet Biehl, "kan mycket väl ta över makten i en existerande nationalstat eller skapa en ny stat för att avskaffa egendomsrätten och ta över produktionsmedlen, men en sådan stat skulle inte på långa vägar vara en direkt demokrati."²³ Tvärtom skulle statens makt över folket växa i takt med att byråkraterna till sina statliga maktmedel också började lägga den ekonomiska makten. Bland dessa byråkrater skulle det med nödvändighet finnas många oupplysta, för att inte säga rent reaktionära element, som skulle komma att korrumperas ytterligare av sina nyvunna maktpositioner. Risken för att denna utveckling skall utmynna i elitism och despoti är överhängande, vilket också historien tydligt utvisat. Bakunin har blivit mer än sannspådd i sina förutsägelser om att ett marxistiskt maktövertagande, alldeles oavsett dess ursprungliga intentioner, snabbt skulle ge upphov till en ny "röd byråkrati".²⁴

En annan stor fälla för radikala krafter är reformismen, det vill säga illusionen att socialismen kan införas undan för undan genom små statliga reformer och en strategi inriktad på förverkligandet av mindre delmål på vägen mot ett bättre framtidssamhälle. Denna övertygelse har legat till grund för de socialdemokratiska partierna, men har i praktiken snarast haft motsatt effekt än den avsedda.

Socialismen ter sig idag faktiskt långt mer avlägsen än den gjorde för de människor som levde i västvärlden från sekelskiftet och fram till och med 1930-talet. Under denna epok samlade de socialistiska rörelserna mång-miljonhövdade människoskaror under sina fanor, och arbetarrörelsen var ännu en vital samhällskraft.

De reformistiska partierna har stor skuld i raserandet av denna revolutionära anda. Genom att vädja om återhållsamhet och besinning i utbyte mot en eller annan välfärdsreform, styrde de in den folkliga radikalismen i för kapitalet mer ofarliga parlamentariska banor. Den en gång så radikala arbetarklassen började efter 1930-talet allt mer sugas upp i den socialdemokratiska arbetsfredens och samförståndsandans sköna nya värld. Arbetarklassen omvandlades under loppet av ett par årtionden från en radikal, systemkritisk och oppositionell rörelse, till en integrerad del av det statskapitalistiska maskineriet.

Man kan utan omskrivningar säga att den reformistiska arbetarrörelsen genom den keynesiansk-korporativa välfärdskapitalismen lyckades göra arbetarna fullt delaktiga i administrationen av sitt eget förtryck - en oerhörd bedrift som kapitalismen (eller fascismen) aldrig lyckats ro iland på egen hand. Och allt detta samtidigt som "arbetarnas" partier tog åt sig äran av alla reformer och därigenom kunde skänka det rådande systemet ytterligare legitimitet!²⁵

Syndikalismens dilemma

Det är inte bara socialdemokratin som urartat till följd av att de valt att spela efter kapitalets regler. Samma förhållande gäller även för de syndikalistiska fackföreningarna som, vare sig de vill det eller inte, är tvungna att sluta avtal med kapitalisterna. Dessa "tjuvarnas heliga slavavtal", som den svenske syndikalisten John Andersson kallade dem i en stridsskrift från 1918,²⁶ kommer med tiden att tvinga fackföreningen till anpassning och eftergivenhet.

Den internationella syndikalismens historia har också visat att radikala fackföreningar alltid ställs inför samma dilemma. Antingen kan de behålla sina principer och marginaliseras till randen av utrotning (som till exempal amerikanska IWW eller Syndikalistiska Arbetarfederationen i Sverige), eller så kan de mildra sina radikala slagord och försöka framstå som respektabla förhandlingspartners. Det senare är en väg som det franska CGT och flera andra syndikalistiska fackföreningar i Europa tvingats vandra, och som svenska SAC började anträda redan i slutet av 1920-talet när organisationen började acceptera bindande avtal.²⁷

Därför bör syndikalisterna akta sig för att slå sig för bröstet å sin "fria kämpande fackförenings" vägnar. Som många anarkister och frihetliga kommunister redan klarsynt noterat är fackföreningen till sin natur reformistisk snarare än revolutionär. Den framstående italienske anarkokommunisten Errico Malatesta till exempel, konstaterade redan på Amienskongressen 1907 att:

även om fackföreningsrörelsen styrker sig med den ganska överflödiga beteck-ningen revolutionär, så kan den aldrig bli annat än en laglydig och konservativ rörelse utan annat nåbart mål än i bästa fall en förbättring av arbetsförhållanden.

Och vidare:

[Pierre] Monattes och andra syndikalisters fundamentala misstag kommer enligt min mening av en väl förenklad klasskampsuppfattning. Det är uppfattningen att alla arbetares - hela arbetarklassens - intressen skulle vara solidariska, uppfattningen att bara arbetarna tar försvaret av sina intressen i egna händer, så kommer de på samma gång att försvara hela proletariatets intressen mot arbetsköparklassen.²⁸

Klasskampen leder alltså inte automatiskt till