Att förklara vad denna särpräglade tänkare står för kan därför visa sig vara en mycket otacksam uppgift. Emellertid har man på senare tid kunnat märka ett tilltagande intresse både för Stirner och för de idéer han -- påstås det -- stod för. Jag säger påstås, då det milt talat förekommer en del missförstånd. Det är främst Stirners ständiga bruk av ordet och begreppet egoist som har gjort honom så kontroversiell, som lett både till resoluta avvisningar, som försök till omfamning från kretsar som egentligen har väldigt lite gemensamt -- både med mannen och det han stod för. Därför finns det behov för en förklaring.

Egoist är som bekant inte något positivt begrepp. I vart fall inte så som vi är upplärda att tolka det. Ordet i sig betyder rätt och slätt "för sig själv", och har därmed som ord betraktat -- lika lite som ordet anarki (icke-styre) -- inte något att göra med det ignoranta delar av allmänheten och allsköns manipulatörer lägger i ordet.

"för sig själv" är de flesta, till och med i de mest extrema ögonblick av närhet till andra människor -- och kan aldrig bli annat. EGO är det egentliga, och enda fundamentet människan står på. Utan ego (och jag-upplevelsen) är individen inte i stånd att uppleva sin omvärld. I pressade situationer är det ständigt (också när det inte ser så ut) egenintresset (eller självbevarelsedriften) som bestämmer våra handlingar. Så varför skulle det vara så fel med att vara egoist? Som det förhoppningsvis kommer att framgå av följande sidor har Stirner en något annorlunda tolkning av egoismen än de gängse. Egoismen som livshållning och existentiell utgångspunkt är inte fullt så entydig och självklar som man skulle kunna tro. Stirners egoism är ingenting för de snabba klippens eller storkapitalets män. De söker som bekant efter självförverkligandet och bekräftelsen av sitt eget värde genom införskaffandet av kapital och rikedom. Därför är de beroende av att erövra och tillägna sig det som ligger utanför dem själva, ting som andra (samhället) har satt ett värde på. Detta är något Stirner har väldigt lite till övers för. Inte för det han har något emot pengar -- för vem har väl det? -- utan för att pengar och rikedom på detta vis har blivit ett ideal, en av gud given storhet utanför en själv, och som sådan en produkt av samhällets moral och inlärda värderingar -- och sådant, som har sitt ursprung utanför EGO, är aldrig sant.

Stirner utkommer med sitt mest betydande verk "den ende och hans egendom" året 1844. Det utges i Leipzig där censuren inte är så hård som i hans hemstad Berlin. Samma år kommer Søren Kierkegaard ut med sina "filosofiske smuler" i Köpenhamn. Bortser man från att Søren Kierkegaard aldrig behövde ta hänsyn till någon presscensur finns det stora likheter mellan de bägge. Formuleringarna och resultaten de kommer fram till är olika, men det hela försiggår inom samma sfär och under samma idéhorisont.

Bägge var vad man skulle kunna säga "speciella" som människor. Bägge var akademiker och hade tidigare bägge varit anhängare av Hegel och gjort uppror mot "mästaren", vilken de slutligen kom att betrakta som en ren "bluff". Men här slutar likheterna. Kierkegaard erövrar så småningom världen och blir betraktad som grundläggaren av det filosofiska system vi känner som existentialismen. Om Stirner blir det tyst.

Den tanke som har sin utgångspunkt i människans existentiella situation står vid en skiljeväg. Åt höger vandrar Kierkegaard mot den filosofiska parnassen. Till vänster förlorar sig tills vidare Stirners gestalt i dimman.

Anledningen till att det blev så försöker jag förklara i kapitlet "Konstitueringen av det unika egot -- det kreativa intet" samt i kapitlet "Stirner -- Kierkegaard"

Vilket mål har då Stirner? Vilka frågor är det han ställer? Eller bättre, vilken är hans huvudfråga?

Det viktigaste -- som jag ser det -- är att människan i sitt sökande efter självförverkligande kan frigöra sig från sitt sociala sammanhang. Alltså det som bestämmer vem Jag är. Tingen omkring mig, de sociala förhållanden jag vuxit upp i, eller Jag själv. Stirner menar att det är möjligt att bli ett integrerat jag genom att utesluta det sociala sammanhanget. Om detta är riktigt eller inte kan man ha olika åsikter om. Ett som är säkert är att han för fram något helt nytt i filosofin. Hans individualistiska begrepp är något helt annat än det vi hittills har använt oss av. Den moderna individualismen -- så som vi känner den också idag -- bryter fram på 1600-talet och sätter in alla människor i sitt sociala sammanhang. Det är svårt att tänka sig någon enskild individ som inte är intimt förknippad med det sociala landskap som omger henne. "Man är halvt tysk, halvt arbetare, halvt bonde, halvt liberal, aldrig helt människa". Individen legitimeras främst genom hennes tillhörighet till något. En nation, en bestämd socialgrupp, klass osv. För att individen skall vara mätbar måste den ha en bakgrund ungefär som på ett fotografi. Personen står i förgrunden, men bakom henne finns byggnader, landskap eller andra personer som kan ge en uppfattning om var individen hör hemma i tid, rum och historia. Sådan miljömässig och social bakgrund går som en bred (och delvis smutsig) underström genom praktiskt taget alla sociala och humanistiska vetenskaper. Det är detta Stirner vill att individen skall frigöra sig från.

Man behöver inte stödja sig på alla dessa sociala sammanhang för att förverkliga sitt ego. För såvitt den enskilde har makt och vilja till det, skall han söka att frigöra sig, men detta är inte något påbud. Hos Stirner finns inte några kategoriska imperativ, några "du skall" som hos Nietzsche och Kant. För att individualismen skall bli verklig, för att man skall vara i stånd till att äga sig själv, måste den bryta sig loss från bakgrunden. Byggnader, landskap och omkringstående personer försvinner och bara det Kierkegaard kallar för "den enskilde" står kvar. Denna "den enskilde", som Stirner kallar DET UNIKA EGO står utanför allt som kan betecknas som samhälleliga förhållanden (kausalitet). Detta unika ego har ställt sig själv utanför. Ingen annan kan eller vill göra det. Det är ett frivilligt brott.

Nu blir frågan: Är detta möjligt? är inte mannen som skrivit detta, gymnasielektorn Max Stirner, själv ett resultat av de sociala förhållanden som rådde i 1840-talets Tyskland? Har han inte genom att ställa upp ett sådant ideal -- om den suveräna människan som drar sig undan samhället -- gått i samma fälla som sin efterföljare Nietzsche som placerade "övermänniskan" i guds ställe?

Svaret kan synas klart nog, vi har alla lärt att vi är produkter av vår sociala miljö, och därför måste Stirner tagit fel. Detta är nu också den vanligaste invändningen mot honom, men jag har en stark misstanke att detta trots allt är ett lite för enkelt svar.

"Frigörelse" och "frihet" är mångtydiga begrepp. I alla sina former har de brutit med den existerande formen av moral, men slutat med att formulera en annan som satts istället. Max Stirner är den förste -- efter sofisterna -- som konsekvent går in för att avskaffa all form av moral (och moralism) utan att ersätta den med någonting annat. Han antyder något vagt om "egoisternas union" som skall bygga fundamentet till ett nytt samhälle och därmed antyds ett slags egoismens "etik". Det är främst i sin kritiska metod Stirners styrka kommer till uttryck. Det är en unik metod. Det är en kritik som skär rätt genom det väsentliga, och som skildras ganska så utförligt på de följande sidorna.

Det existerar två traditioner vad gäller omvandlingen av samhället. Den ena (och mest utbredda) går ut på att det är samhällsinstitutionerna som måste förändras för att människan skall få ett meningsfullt liv. Detta gäller alla de ledande teorierna, vare sig de står till höger eller till vänster i det traditionella politiska spektrat. Den andra (och mindre utbredda traditionen) går ut på att det inte nyttar mycket att omvandla samhällsinstitutioner (alltså det Marx kallar överbyggnad) förrän människan själv har börjat tänka och fungera på ett annat sätt. Stirner tillhör denna strömning, som kan vara revolutionär när så krävs, men som alltså först och främst tror på en "inre" förvandling. En sådan förvandling kan inte påtvingas den enskilda individen, utan måste växa fram. En omvandling av samhällsinstitutionerna medför ingen automatisk omvandling av människan. Revolutioner i politisk mening medför bara att sakernas tillstånd ställs på huvudet, menar Stirner. Efterhand återgår allt i normala gängor, och ständigt nya makthavare, härskare och moralister dyker upp.

Det är tre intellektuella traditioner som präglar västlig kultur. Alla tre har sin upprinnelse i det förra århundradet. Dessa tre traditioner har varit helt avgörande för hur vi uppfattar människans plats i samhället. Det är främst den liberala / utilitaristiska modellen, den socialistiska / marxistiska och slutligen den anarkoexistentialistiska. Den senare är den minst kända, men har präglat tänkare som Nietzsche, Dostojevskij, Freud, Ibsen, Stirner och Kierkegaard.

De bägge första modellerna anser alltså att en yttre förvandling är förutsättningen för en inre, anarkoexistentialisterna menar att det omvända gäller. Ett centralt begrepp för en anarkoexistentiell tänkare är "självbesittande". Individen råder över sig själv när hon blir sin egen "lagstiftare". Hur kan då ett sådant "självbesittande" manifestera sig? Hur kan man nå fram till det? Är det överhuvud möjligt att nå fram till något sådant? Och inte minst -- kan man frigöra sig från moralismen utan att störta samhället? Detta är några av de problemställningar man finner hos Max Stirner och som det kan vara svårt att hitta entydiga svar på. Men det är värt försöket.

Stirner är inte lätt att läsa. Han gör det aldrig lätt för läsaren, minst av allt då han proklamerar att läsaren kan göra vad han vill med hans verk. Han skriver för att "en fågel måste sjunga" och många har därför också tagit honom bokstavligen och "gjort vad de vill" med honom. Det finns alltså inget "vetenskapligt objektivt" sätt att närma sig hans frågeställningar på.

Den här framlagda skriften är ursprungligen ett seminarieinlägg framlagt för Göteborgs Universitet. Meningen är att det så småningom skall resultera i en doktorsavhandling om Max Stirner. Tiden får utvisa om så blir fallet. Stil och språk är nog präglat av ett visst akademiskt sätt att närma sig problemen. Det hela är emellertid såpass subjektivt och personligt utformat att det utan ändringar gott kan fungera som introduktion till Stirners idévärld. De slutsatser jag drar är mina egna och alla kommer inte att vara eniga med mig, men det finns inget rätt eller fel när det gäller tolkningen av Stirner. Detta är inte Bibeln -- och heller inte Karl Marx. De som söker klara slutsatser och allmängiltiga sanningar bör sluta läsa här och nu.

Denna skrift är uppdelad i två delar. Den första är en generell introduktion av Stirners idéer. Den andra en mer specialiserad fördjupning av några av de viktigare delfrågorna. Om man bara vill läsa den första delen, så räcker det långt. Det är självklart min förhoppning att detta kommer att ge impulser till ett förnyat intresse för Max Stirner -- på det att ett av våra många förlag äntligen tar sig samman och ger ut ett nytryck av den svenska utgåvan från 1911 av "den ende och hans egendom".

Kungälv ??/? 1989
Helge Kongshaug

DEL 1 Stirners filosofi

Inledning
Max Stirner --
Individualanarkismens grundläggare

Max Stirner är kanske den mest missförstådda och misstolkade av alla anarkistiska tänkare. Detta kan nog skyllas hans tämligen tuffa språkbruk, men lika mycket det att han arbetar med statskritik och maktdestruktion på ett helt annat vis än andra anarkister.

För Bakunin, Krapotkin, Malatesta, med flera är staten ett maktmedel som skall kväsas främst genom politisk aktion. För Stirner blir statens vara eller inte vara en kunskapsteoretisk fråga. Staten framstår för honom som kvintessensen av en räcka metafysiska spöken, en vidskepelse människan fått inpräntat i sig och som måste kväsas hos var enskild individ för att man på det hela taget skall nå framgång med att avskaffa staten. Annars återupprepar det hela sig.

Jag vill i denna del i största möjliga mån hålla mig till att presentera Stirners ståndpunkter så som de framstår i hans mest kända verk "Den enda och hans egendom". En del saker är naturligt nog utelämnade. Jag är ingen Stirnerapologet, så mina egna åsikter har kanske smugit sig in här och där. Men jag har varit mycket varsam med det och noterar när så ändå sker.

Jag har valt att dela upp materialet i tre kapitel. Det första har jag kallat "Destruktionen av idealen och staten", den andra "Unionen och rationellt mänskligt samliv" och den tredje "Stirners kunskapsteori".

Detta är ett något annorlunda sätt att presentera anarkismen på än det man antagligen är mera van vid. Men att det är utmanande och satt på sin spets utgör inget skäl att sticka huvudet i sanden. Se istället lite in i dig själv och tänk på det liv du lever.

Vi som kallar oss egoanarkister vill leva i ett rationellt samhälle, inte det nya vilda västern som många verkar tro. Stirner är kanske den mest utmanande av alla anarkister. Enligt min mening är han mer anarkist än de flesta andra. Varför han är det skall jag försöka förklara nu.

Destruktionen av idealen och staten

"Staten och jag är fiender. Jag -- egoisten -- har inte detta mänskliga samhälles välfärd närmast hjärtat. Jag offrar ingenting till det. Jag utnyttjar det bara, men för att kunna utnyttja det fullständigt måste jag snarare omvandla det till min egendom och min skapelse. Det vill säga att jag måste ödelägga det och i stället skapa egoisternas union." Så säger Max Stirner i kapitlet "Ägaren" i bokens andra del "Jag".

Egoismen är maktens absoluta antites. För vad baserar sig makten på? Jo, makten baserar sig på samvetet som är en vidskepelse inplanterad i oss när vi är små barn, då vi inte har möjlighet till några motföreställningar. Detta ser vi när vi går in i oss själva. Varför denna irrationella känsla av dåligt samvete vi ofta har visavi de mest meningslösa ting? Vad baserar den sig på? Frågar man sig själv tillräckligt länge, ärligt och grundligt, visar det sig nästan alltid att ditt samvete och de normer du känner du bör inordna dig under visavi samhället och dess institutioner, är något som i grunden strider mot din egen natur. Det är något som har sitt ursprung i den såkallade samhällsmoralen, och det har inplanterats i dig av dina föräldrar under det tidigaste stadiet av din uppfostran. Föräldraskapet är institutionaliserat -- i vart fall normaliserat (i betydelsen normer) -- av staten. Och för att begränsa det dynamiskt kreativa som finns inom dig från din barndom, då du är gränslös i din förmåga att upptäcka omvärlden, så måste makten och staten för din egen skull sätta upp gränser, inte främst för att skydda barnet utan för att skydda sig själv. Att lära sig skillnaden mellan rätt och orätt är bara att lära sig underkastelse på ett tidigt stadium, underkastelse under den metafysiska grundval statssamhället är uppbyggt på. För inget -- absolut ingenting -- är definitivt rätt eller definitivt fel. Avslöjandet av detta kan utlösa en barnens revolution.

Vi lever i ett samhälle som först och främst är präglat av att människan är halv. Halvt norsk, halvt svensk, halvt socialdemokrat, halvt folkpartist, halvt lärare, halvt schweizare, halvt sågverksarbetare, halvt kristen, halvt muslim. Man får aldrig vara helt människa, man måste hela tiden vara halv. En människa idag tillåts aldrig vara helt sig själv. För man skall ständigt också vara del av en grupp. Och antingen min grupptillhörighet i datamaskinen ligger klassificerad som socialgrupp ett eller två, så leder det till en nedvärdering av min mänsklighet. Det är nämligen jag ensam som är allt. Som människa -- som begreppet människa -- är jag intet. Och det är som människa jag existerar i statens dataregister.

Gud har blivit ersatt av en annan religion efter 5000 års herravälde. Och den religionen heter mänskligheten. I likhet med den heliga treenighet är den svår att få syn på. Fruktan för mänskligheten eller begreppet människa har ersatt den fruktan man en gång kände för Gud. I stället för de tio bud Moses en gång slängde ner från ett berg har vi fått något som heter "mänskliga rättigheter". Det är FN-stadgarna. Och den har vi inte fått. Den kan vi inte få. Vad nu de innebär. För vi tar oss frihet, och dessa stadgar för mänskliga rättigheter -- som för övrigt ingen bryr sig om att efterleva -- fick vi av fyra supermakter året 1945.

Att vara en människa, att vara ett jag innebär att det inte skall vara något över mig. Det skall vara min kvalitet. Det är ingenting annat än min mänskliga existens, och min kvalitet skall vara det jag gör till mänskligt. Inte för det att jag på något sätt motsvarar begreppet människa, så som det används i vanligt språkbruk, för detta bruk är rena skojet. Men i behov av något annat kan jag ju bruka detta språk rent instrumentalt. Jag är nämligen den enda som kan avgöra min rätt. Samhället hävdar däremot att allas rätt går framför min rätt. Rätt i samhällets och statens tolkning, lika rättigheter för alla osv, är ett religiöst begrepp. Människan har nämligen inga rättigheter, varken naturrätt eller någon annan än den hon tar sig som individ.

Du har aldrig rätt gentemot flertalet enligt staten. Gentemot majoriteten har du alltid fel. Men -- vad du har makt att vara, har du rätt att vara vad än samhället menar.

Stater existerar bara så länge någon är villig att underkasta sig dess lagar, och där finns en härskande vilja som stiftar lagen. Staten förutsätter att ingen har en egen vilja. Staten kan inte existera utan underkastelse. Staten skall omfatta alla viljor, uppta dem i sig. Det värsta exemplet på detta synsätt är allmänviljan hos Rousseau. Och detta är statens principer i öst som i väst. Allmänvilja, grundlag, konstitution, val -- fundament för vårt demokratiska samhälle som valtalarna regelbundet sprider kring sig i högtravande vändningar. Men ett skall vi vara klara över. Egenviljan så som den kommer till uttryck hos var enskild individ, den är statens fiende och den ödelägger för staten. Staten kallar sådant själviskhet och egoism, att man vågar tänka på tvärs och mot statens normsystem. Detta är uttryck för en asocial inställning, och den måste självklart in i datamaskinen om vi visar för mycket av den.

Privilegier har blivit avskaffade av staten under alla tider. Det är riktigt. Men aldrig för min personliga dels skull. Endast för det så kallade allmännas bästa. Det har inte skett för att styrka mig eller andra enskilda individer. Vi är inte längre kungens vasaller, utan lagens och statens.

Det gemensammas vilja eller välfärd är inte min, utan bara den yttersta självförnekelsen. Folkets frihet är nämligen inte min frihet. Ett folk kan bli fritt på den enskildes bekostnad, för det är aldrig individen som är huvudsaken och friheten det rör sig om, utan den stora hopen som kallas folket. Ju friare folk, ju mindre fria individer, och orsakar därigenom massans rätt att utifrån en majoritet ta individen. Här är det nog att nämna vad som skedde med Sokrates i Aten för över 2000 år sedan. Folkmajoriteten beslutade att han skulle plikta med sitt liv -- som om de hade några som helst förutsättningar för det. Själva har vi nog exempel på vad som sker med folk som går emot den offentliga uppfattningen. Vi behöver inte göra annat än läsa vilken kvällstidning som helst för att hitta exempel på det.

Staten har som mål, och den gör, att jag aldrig tror på mig själv. Jag tror inte på mig själv i nutid, bara i framtid. Det uppställes förutsättningar. För hur ter sig en medborgares liv? Jo, efter avslutad skolgång -- verkställd av staten -- blir jag borgare med alla rättigheter, men för att uppnå dessa rättigheter måste jag läras upp. Jag måste för att förverkliga mig själv, se mig i ett framtidsperspektiv och se till att leva efter statens målsättning när jag inrättar mitt vardagsliv. Jag är inte fri i staten. Staten tolererar de harmlösa, de som inte stör systemets grundvalar, och med de grundvalar staten är uppbyggd på fördrives allt som heter äkta frihet. Vi bör inte ha ett förhållande till andra människor utan att ta hänsyn till statens villkor för det. Statens avsikt är att begränsa, göra oss till slavar under generella lagar.

Det är löjligt att bestämma sitt värde som individ, utifrån sig själv som en del av något. Nationen eller nationaliteten är goda exempel. Nationalitet är bara en yttre kvalitet, en egenskap. Nationen däremot är något som vill äga mig helt och fullt.

Det är staten som ger dig ett värde, det kommer inte utifrån dig själv. Dina värderingar och normer är statens, då ditt ego är identiskt med staten och inte med ditt eget.

Vad är det egentligen Max Stirner gjort när han säger alla dessa saker? Jo, han gör det på tvärs emot sin samtid. Man har ofta hört uttrycket den Kopernikanska revolutionen när det gäller exempelvis Kants tankar. Det Stirner har gjort, är att krossa idealismen, plocka ner den såväl ifrån himmelen som ut ur våra huvuden och avslöja det hela som det skelett (knappt nog) dessa begrepp egentligen utgör. Här står han i klar motsatsställning till sådana samtida som exempelvis Hegel och speciellt Marx.

Unionen och rationellt mänskligt samliv

"Jag kräver ingen rätt, för rätt och begreppet rätt motiveras utifrån något andligt, något i naturen, i Gud, arterna, mänskligheten. Jag har det jag har utan att behöva stödja mig på någon metafysik av detta slag. Jag har det jag har genom och via min makt. Jag kräver ingen rätt, och behöver inte erkänna någon heller. Jag har det jag kan få via min makt, och det jag inte kan få via min makt -- det har jag heller ingen rätt till." Detta är slutsatsen i kapitlet "Das Eigenthum" i "Der Einzige...".

Staten som organism angrips av Stirner. Staten som en naturlig organism innebär nämligen att min egen natur inte utvecklar sig, att en spärr uppställes framför den. Den -- min natur -- är tillskuren för att passa in i staten. Staten tar enligt Stirner sikte på att sluka mitt ego, mitt ego skall bli ett med statens ego, och bara det att man idag praktiskt taget talar om staten som en person, visar ju hur långt det egentligen har gått, vad gäller "statismen". Ego hos en stat, ja det var ju Hitlers kungstanke så som han formulerade sina teser om "folkstaten" i MEIN KAMPF.

En exekutiv makt i staten innebär alltid att en enskild ges makt över andra. Det kan yttra sig i olika former och olika grader, från en folkvald president i en västlig demokrati till en ayatholla i Iran, men principen är densamma. Enligt Stirner är detta en ren absurditet och logisk omöjlighet om vi tänker klart. Varför? Jo, för alla människor har precis samma rätt att välja suveränitet. Det är med andra ord inte alls tal om något övermänniskobegrepp hos Max Stirner så som det är hos en man som Nietzsche. Nietzsche har bara plockat ner denne gudagestalt från sin himmel och sagt att Gud är död, och nu vill vi att övermänniskan skall leva. Inget nytt alltså. Man har rivit ned den gamle guden och ersatt honom med en av kött och blod, kallad övermänniska. Vad denna form av synsätt kan leda till har vi sett, utan att för den skull slå den halvanarkistiske diktarfilosofen Nietzsche i huvudet med Hitlers pöbelhorder.

Stirner menar helt tydligt att statens maktkrav vilar på en helt ologisk och illegitim grund. Staten är inte legitim. Låt oss se vad han menar med det.

Ordet Samhälle kommer av ordet "Hall". När du är instängd i ett samhälle är du instängd i samhället. Förhållandena människor emellan är ömsesidiga, men samhällets band är påtvingat oss. Samhället skapades inte av dig och mig, utan av en tredje faktor som stänger oss inne. Vi föds in i det utan att kunna välja. Stirner liknar faktiskt samhället vid ett fängelse. En förening fångar emellan är farligt för samhället / fängelset, för det är något det inte har kontroll över. Som sagt -- jag föds in i staten och samhället. Det existerar utan min medverkan, och staten växer ur samhället, och det är på många sätt en naturlig tillväxt, hävdar Stirner. Dess organiska tillväxt innebär emellertid att jag inte kan växa och utvecklas naturligt. Jag är uppfostrad från barnsben att vara statens tjänare och statens instrument, bland annat genom att vara så "anpassad" och "lovande" som möjligt. Det är en förutsättning för att staten skall kunna fungera. Utan att få alltför mycket grus i maskineriet. Samhällets vilja är rätten. Denna vilja är en suverän vilja, men alla dessa lagar är främmande och de är utanför mig för jag har ingen del i dem. Detta är den mest elementära rätten jag har i samhället, rätten att underkasta mig lagar givna av andra.

Det kan här verka som om Stirner menar att rätten till att bli född är den enda naturrätt som existerar. Allt annat prat om naturrätt avvisar han. Man har rätten att bli född, men efter det har man endast den rätt man tar sig. Och människans rätt till eget ansvar; till att ta sig friheten, är en helt avgörande poäng hos Stirner.

"Jag är min egen lagstiftare och avgör vad som är rätt och fel för mig. Det finns ingenting som är rätt eller fel utanför mig." Vad som är rätt eller fel för andra är inte min sak att avgöra. Alla har sitt övertag över andra. Alla har sin egen individualitet och är därmed unika. Vi skall inte eftersträva att förena eller överbrygga motsättningar, hellre skall vi sträva efter att skärpa dem. För då understryker vi vårt eget värde som unika.

Som varande unik har du ingenting gemensamt med andra, och just på grund av detta heller inget skäl att hata andra. Du hatar inte och befinner dig inte i motsättning till något du inte känner en förpliktande gemenskap med, eller som du inte har något gemensamhetskrav på. Rätt är privilegier och de är baserade på makt.

Att Stirner betraktar människan -- och då den västerländska människan, som var den han kände till -- som ond till sin natur framgår klart av detta resonemang. Folk är bara allt för ivriga att bringa avvikarna inför skranket eller utsätta dem för sanktioner av något slag. Ja de verkar faktiskt mer benägna till detta än ordningsmakten själv. Därmed skyddar den stora massan staten på ett långt mer effektivt sätt än staten själv skulle klara om den varit tvingad att skydda sig på egen hand.

De flesta anarkistiska sammanslutningar och federationer är inte heller de fria från sådana tendenser. Helst bör man vara anhängare av den "rätta läran" och hävda de rätta åsikterna för att klara en "karriär" inom både SAC och LS. Var bara inte alltför kontroversiell. En anarkist som Godwin hade -- enligt min åsikt -- några tämligen förvridna idéer om att borgarna i ett anarkisiskt samhälle i stället för polisövervakning, skulle ha en slags introspektiv kontroll genom att de moraliskt skulle ha insyn hos varandra. Ett sådant samhälle kommer ju inte att bestå som anarkistiskt i längden. För dem som är intresserade av problematiken kring anarkistiska samhällen som spårar ur på grund av detta, vill jag gärna rekommendera den amerikanska science fiction-författarinnan Ursula K. LeGuins bok THE DISPOSSESED från 1974. Krapotkin har vissa tendenser i samma riktning, bland annat i "Ömsesidig hjälp". Jag tror Stirner är den förste som visar på de faror som lurar här, också för ett anarkistiskt samhälle.

Eller för att säga det på ett annat sätt: Vem skall vakta vakterna? -- särskilt då i ett samhälle där alla vakter är fria. Folkets sanktioner kan väl sägas vara det direkta resultatet av en statlig uppfostran parat med metafysik. Hur staten lärt upp oss och inympat i oss redan från barnsben att kontrollera varandra. Endast individualister kan ingå union med varandra. En allians mellan folk är endast mekanik, för folket äger inget jag. Ett jag kan nämligen inte vara opersonlig.

Staten är nödvändig för mänsklighetens utveckling. Det håller faktiskt Stirner med om. För mänskligheten är en ren abstraktion och fiktion. Staten är därför endast till hinder då vi utvecklar oss själva.

Partier blir av Stirner definierade som stater i staten. Partifolk som framhäver betydelsen av en opposition inom staten (som legitimering för partibildning), de framhäver också behovet av ordning i partiet. Det finns knappast något parti i Sverige där det råder sådan partidisciplin som just hos sossar och moderater. Ju närmare du befinner dig makten, dess högre blir kraven på disciplin. Partiet kan vara en union, men det kommer den att upphöra vara så snart man får bindande principer för dem som ansluter sig. Kristna, hegelianer, kommunister och även syndikalister har gemensamma principer för sin organisation. En sanning som rättfärdigar sig själv genom själva maktinnehavet. Moralisterna kräver att man står fast vid sitt parti och visar lojalitet med partiet, hellre än med sig själv. Att tvivla på partiet, eller att gå över till andra partier eller organisationer fördömes som omoraliskt och illojalt. Egoisten kan självfallet gå in i ett parti, men lian låter sig aldrig uppslukas av det. Detta är konsekvent i och med att en egoist avvisar varje form av underkastelse under vad det vara må.

Federationen -- också den anarkistiska -- kan påminna mycket om ett parti till sin struktur. Ta och titta på SACs organisation. Där återfinns ganska mycket metafysik av frihetlig karaktär som svävar ovan våra huvuden. Dessa organisationer tenderar i allt högre grad att bli en spegelbild av partiorganisationerna ute i samhället.

Egoismen innebär en balans i en egoistunion, för där kommer ingen att få absolut makt. Själva unionen baseras på maktbalansen mellan fria viljor, men det väsentliga och viktiga är att unionen uppträder och bryter av på tvären av det etablerade. Därför kommer både fiskare som fiskförädlare, skogsarbetare och folk som jobbar med skogsförädling att få sitt.

Stirner har sagt det så här: "Till en union tar du med hela din kraft och förmåga och gör dig gällande. I ett samhälle är du värderad efter arbetsförmåga. I unionen lever du egoistiskt, i samhället humant, det vill säga religiöst. Du har samhället att tacka för det du äger och är bunden till det av plikt, snärjd av förpliktelser. En union utnyttjar du, och överger trolöst då du inte längre ser någon möjlighet att längre utnyttja den. Om ett samhälle är mer än dig, då betyder det mer för dig än du själv. En union är bara ett redskap eller det svärd du skapar och ökar din naturliga styrka med. Kort sagt: Samhället är heligt, unionen är din egen. Samhället förtär dig, du förtär unionen."

I en anarkistisk union hjälper det inte att klaga inför staten. Där måste den enskilde sörja för sig själv eller också svälter hon helt enkelt ihjäl. Detta är det sätt, den väg Stirner pekar ut för oss att finna en rationell form för människan att samarbeta på. Men för att komma fram till denna metod, och för att komma vidare, krävs en annan människosyn, och det är här Stirner så radikalt skiljer sig från alla anarkister -- och från de av dem som kallar sig egoister.

Stirners kunskapsteori

Det finns en viljans metafysik hos Max Stirner, trots att han nog är den mest konsekventa bekämparen av allt som kan kallas metafysik bland alla anarkister vi har stött på i historien. Det existerar hos honom en kunskapsuppfattning som är tämligen unik. Bäst har han beskrivit detta i sin bok "Das Eigene".

"Den liberale ser bara människan, anden i dig, inte din person. Han älskar dig inte och dyrkar dig inte i din egenskap av individ, utan som en del av den abstrakta idén 'människa', jag älskar människorna och liknande floskler som vi har hört alltför många gånger. Den kristne bryr sig inte om ditt kroppsliga jag. Han eller hon ser inte i mig den kroppsligen konkreta mannen eller kvinnan -- den enskilda människan -- utan det overkliga spöket 'människa'. Jag är människa samt ett levande väsen, men den som ser mig bara som människa -- inte som en individ, ett levande väsen -- har respekt bara för en del av mina egenskaper, inte för hela mig. Det är möjligt jag har en ande i mig, men i så fall är det jag som har den och inte den som har mig.

Mina tankar är fria bara då jag inte är rädd att mista dem. Mina tankar får aldrig bli i stånd till att ta mig i besittning, bruka mig, göra mig till fanatiker, göra mig till ett redskap för deras -- idéernas och tankarnas -- realisering. Tankemetafysik? Nåväl, om tanken är fri, överlämnar jag mig till den. Men tanken är inte fri. Jag vill ha kraft och makt över mina tankar. Alltså kan de inte vara fria då de ju inte kan leva något eget liv utanför mig. Jag äger också rätten att inte ha några tankar. Jag reserverar mig rätten till tanklöshet, i motsats till tankefrihet. Det är nämligen ingenting som är värt att sysselsätta sig med enbart för sin egen skull, bara om det har ett värde för din skull. Att observera tingen kommer inte först. Viljan är först. Det är viljan som placerar in tingen och bestämmer deras värde. Det jag vill, det bestämmer jag mig för. Varje dom jag fäller, är ett utslag av min vilja; och det objekt som kommer till synes, är min skapelse, men jag får inte låta denna av mina sinnen frambragta skapelse få makt över mig. Jag tänker här på idéerna. Jag måste hålla fast vid att jag är den exklusive skapare som ständigt skapar på nytt. Låt aldrig tingen få makt över dig, tillåt dem inte ha en egen existens. Försöker de få det, så skall de tvingas tillbaka till dig, deras skapare, till deras ingenting.

Jag skall inte falla i stabilitetens grav, eller låta mig snärjas av den oföränderlighet hos idéer som är så frestande, för då blir de eviga sanningar, och så är de inte längre mina. Jag vill inte bara anmäla en avvikande mening och tänka annorlunda om tingen. Varför inte gå till ytterlighet och kväsa idén då det passar mig. Den fria tanken är i grunden rena skojet, för den går inåt. Spekulativ fri tankegång försiggår helt visst av fri vilja, men i en inre kontemplation utan förbindelse med omvärlden. Jag tänker när jag tänker uteslutande för mitt eget nöjes skull."

Märk det! Stirner liknar detta vid sensualitet i kroppslig bemärkelse.

"Min egen tillfredställelse njuter jag av egen lust. Men såkallad 'fri', okontrollerad sensualitet -- också kallat hedonism -- är något jag överlämnar mig åt och dyrkar för njutningens skull. Alltså är man en slav -- och inte fri -- då man helt överlämnar sig åt det sinnliga." Detta är en viktig poäng hos Stirner som inte nog kan understrykas, och som är mycket viktig att ha klar för sig inte minst då vi tänker på de missförstånd han blivit utsatt för på precis dessa punkter.

Att vara är en lika stor abstraktion som ett jag. Bara jag i betydelsen individuellt jag, är inte någon abstraktion. Jag är allt och intet, jag är inte bara tankar, jag är full av tankar, jag är en tankevärld. Hegels absoluta tankevärld förutsätter att jag glömmer att det är mina tankar som jag är. När du tror på sanningen, så tror du inte på dig själv. Då har du beslutat tjäna sanningen och är en slav. Du ensam är sanningen, ja mer än det, för sanningen är ingenting för dig. Jag kommer att använda dina idéer och din sanning endast då de förefaller mig användbara till att tillfredställa mig själv. Den som vill avskaffa egendomen, måste först erövra den, och därmed blir den alltså erövrarens egendom även då denne erövrare skulle vara ett kollektiv. Också ett kollektiv äger. Friheten lär först och främst ut vad man skall göra sig fri ifrån, inte vem du själv är. Konsekvens: Förneka dig själv. Börjar man med sig själv, kommer man till sig själv. Man blir ett allsmäktigt ego. Var inget annat än det du är, bryt med idealismens krav på dig.

Den religiösa idealismen finns överallt och genomsyrar allt. Jag är frihet och jag är fri när jag har min makt. Men då är jag inte bara fri, jag är min egen. Man kommer längre med makt än med rätt. Ta dig makt ... och friheten kommer av sig själv. Här är det viktigt att understryka att det inte är den politiska makten som Stirner menar. Snarare tvärtom. Han som tar sig politisk makt över andra, han blir aldrig fri. Frihet är i allt väsentligt en självfrigörelse. Jag kan bara vara så fri som jag själv åstadkommer med egen ansträngning. Sensualitet, kroppsligt sett, är inte helt mitt eget. Jag är och måste vara herre över mitt förnuft då jag hänger mig åt det sensuella. Frågan blir då: Följer jag min egen bestämmelse då jag följer mina sensuella impulser? Jag är nämligen bara min egen då jag är herre över mig själv i stället för att vara slav under irrationella böjelser. Gud, människor, lagar och auktoriteter -- det spelar ingen roll vad det är, heller inte rent kroppslig sensualism, det är bara självet, jaget, som skall bestämma vad som är brukbart för mig.

"Jag älskar inte världen, jag brukar den som jag brukar mig själv, och jag upphäver den för egen del när jag vill. Jag skriver inte för att jag älskar människan. Jag skriver för att jag vill etablera en plats åt mina tankar i världen. Gör med dem som du vill. Kanske vill du ha bråk med dem. Få kommer att ha någon glädje av dem. Jag är inte skyldig läsaren någonting. Vi brukar varandra. Jag använder mig av dig eftersom jag är en sångare. Jag behöver öron. Jag brukar dig för att stilla min hunger; den hunger som kommer av min egoism."

Detta är Stirners bevekelsegrund för att skriva DEN ENDE OCH HANS EGENDOM ... och för att skriva överhuvudtaget.

Bokens avslutning är i grunden lika logisk som resten av det han har sagt, men är också präglat av de skenbara självmotsägelser vi några gånger finner hos honom. Den avslutas så här:

"Jag är ägaren till min makt, och det är jag när jag erkänner mig själv som unik. I det unika vänder ägaren själv tillbaka till det kreativt skapande intet varifrån han en gång föddes.

Varje högre makt ovan mig, om det så är Gud eller människor, försvagar min känsla av att vara unik och bleknar bara inför det vi kallar samvetet. Om jag bara tar hänsyn till mig själv, det unika i mig, då får jag bara ett tillbaka, den tillfälligt passerande dödlige skapare som förtär sig själv, och jag säger

Jag har byggt min sak på intet."

Max Stirner har inte i och med detta sagt sitt sista ord. Den förste anarkoexistentialisten överlåter åt oss att föra dialogen och debatten vidare. Ja, han är mer än den förste anarkoexistentialisten eller individualanarkisten. Han är den egentliga grundläggaren av det filosofiska system vi känner som existensfilosofi. Och mer än någon annan anarkist har han visat att det att vara anarkist, och erkänna sig som anarkist, är något djupt personligt, och kan aldrig bli något kollektivt. Det innebär en personlig ståndpunkt, och ett personligt ställningstagande, som frigör sig från alla statuter, normer och vedertagna tankegångar, på ett ganska annorlunda revolutionärt och framför allt ensamt sätt.

DEL 2 Den kritiska vägen

Inledning
Varför läsa Stirner?

Varje avhandling -- och för den delen också andra arbeten -- bör naturligtvis kunna legitimeras på något sätt. Man måste kunna redogöra för anledningen till att man gör det man gör. Det är vad omgivningen kräver -- gentemot den sociala strukturen, hierarkin eller överhuvud var helst arbetet skall presenteras.

Skall man uttrycka sig i skrift kommer man inte ifrån detta, i varje fall inte då man skriver en akademisk avhandling. Den skönlitteräre författaren har det åtskilligt lättare.

Det jag på följande sidor vill göra är att förklara varför jag skriver om en såpass "udda" och -- i idéhistoriska sammanhang -- så kontroversiell person som Max Stirner. Detta är något jag försöker göra på mitt eget sätt. De som förväntar sig en akademisk "mönsteravhandling" kan sluta läsa här och nu. Bortsett från några kapitel på slutet kommer få hänvisningar till Stirners verk att göras. Det som här erbjuds är de egna reflexioner och intryck jag fått under snart 20 års umgänge med det förunderliga verk som heter Den ende och hans egendom.

Efter genomläsningen kommer nog någon att undra över varför jag valt att presentera texten som en avhandling. Det här presenterade resultatet överensstämmer ju inte med den akademiska formen. Svaret är kort och gott att jag anser detta vara ett rationellt sätt att arbeta på, som i sin tur kan ge upplysningar om en del för mig väsentliga punkter. Det är den enda orsaken. Jag skriver och arbetar med detta för egen del, inte för någon annans. Jag är ingen Stirnerapologet och förhåller mig inte till hans skrifter så som aposteln Paulus till Jesu ord, eller Martin Luther till Det nya testamentet. Jag är heller inte ute efter att få en egen skara lärjungar. Om andra, genom det jag håller på med, skulle bli intresserade av Max Stirner så inte mig emot, men egentligen är det mig tämligen likgiltigt.

Många vill genom ett akademisk arbete skapa sig en plattform, och det är förståeligt. Vore det motsatta sant skulle ju universiteten dö ut. Mina intressen går inte i den riktningen. För det har jag kommit alltför långt ut i det Stirnerkännaren R.W.K. Paterson kallar "the descent into the vacuum". Der Einziges landskap kan liknas vid en öken: Den kan vara tung att komma igenom, men förr eller senare tar den förhoppningsvis slut, och på vägen finns både kaktus och vattenhål. De "fata morgana" man blir konfronterad med på vägen är emellertid så individuella, och så präglade av vandrarens egen plats i öknen, att de näppeligen kan brukas som fundament för någon allmängiltig världsbild. Så är det. Och det är dessa förutsättningar man måste ha för ögonen när man läser det följande.

Max Stirner har -- som det ser ut -- inte satt några varaktiga spår i filosofihistorien. Från 1848 och bort mot 1890-talet var han helt glömd. Endast ett ihärdigt detektivarbete av den skotsk-tyske anarkisten John Henry Mackay har sörjt för att vi överhuvud vet något om hans liv. Senare har det skrivits -- och talats -- mycket om honom, men populär har han aldrig varit. Han har aldrig varit på "modet" så som Kierkegaard, Hegel, Sartre och andra. Trots det vill jag hävda att Max Stirner startade en "Kopernikansk revolution" inom filosofin som på många sätt (men inte på samma sätt) är lika omvälvande som Kants. Jag hävdar gärna att det han skrev lika gärna kunde ha skrivits idag och att stora delar av texten går både på tvärs emot hans samtid som genom den. Av den anledningen är Stirners plats i idéhistorien, och kanske framförallt inom anarkismen, omdiskuterad.

Hans utgångspunkt är helt unik och står i klar motsättning till samtida tänkare som Marx, Hegel, Feuerbach och till samtida anarkister som Proudhon och Bakunin (senare Krapotkin). Vanliga revolutionära teorier går som bekant ut på att samhället måste förändra sig för att människan skall bli "bättre". Det är alltså helt avhängigt en yttre omständighet om livet skall bli gott, man skall leva ett gott liv etc. Stirner ser längre. Skall någon förändring ske så skall inte människans inre förändras på något sätt, utan istället bli kvitt allt gammalt tankegods som pådyvlats henne utifrån av allsköns moralister och propagandister. Denna förändring, eller rättare sagt: rengöring, tar inte sikte på att göra människan "god" -- för vad är god? Och vad är sanning? Det kan överhuvud taget ingen veta, förutom varje människas unika ego. Enligt detta "system" har alltså vanliga moraluppfattningar inget värde i det stora hela. För det finns ingen autonom moralisk storhet hos människan som existerar oberoende av annat. All moral kommer utifrån. I likhet med Nietzsche hävdar således Stirner att den inte kan ha någon egen existens utan ett samhälleligt konsensus att stötta sig på. Begrepp som "gott" eller "ont" har ingen relevans utifrån detta resonemang.

Trots Stirners hårda angrepp -- i en dessutom extrem språkdräkt -- av all moralism, all samhällskausalitet och alla former av stat och sammanslutning (kyrkan etc), framgår det tydligt att han inte har någonting emot sammanslutningar som sådana -- bara de är byggda på säkerhet för det unika egot hos de som är medlemmar av sammanslutningen. Och denna kallas egoistens union. Den har uppfattats på många sätt, men det framgår klart för undertecknad att en sådan union föreslås av Stirner helt enkelt för det han menar att mitt ego som unikt har större möjlighet att manifestera sig i en sådan sammanslutning. Det är en mycket lös sammanslutning, man kommer och går som man vill, men själva tanken på en "union" av egoister gör att man bör vara mycket försiktig med att stämpla Stirner enbart som nihilist. Det är på det hela taget något av hans särprägel att han kan tolkas på så många olika sätt. Någon kommer fram till att det är den absoluta nihilismen man står inför, och andra fäster sig vid den totala ateismen, medan återigen någon menar att han lägger grunden till en helt ny form av psykologiskt tänkande.

Försök att finna ett allt omfattande svar och därmed ett slags "totalitet" i Stirners tankar har gjorts men forskarna har inte varit särskilt övertygande. Det verkar finnas en Stirner för var forskare. Och resultatet var och en kommer fram till kan vara mycket olika. Författaren själv har då också uttryckligen "legitimiserat" ett dylikt bruk av hans skrifter.

Den kritiska metoden

Vad alla kan vara eniga om (tror jag), är att Stirner arbetar med en egen form av "metod" i sitt tänkande, och det är den extremt kritiska. Det är en kritisk metod som innebär att man sätter frågetecken, mer eller mindre systematiskt, vid praktiskt taget alla de värderingar, "sanningar", påståenden och utsagor man stöter på. Det är en konsekvent negativkritik, en absolut negation man lever i. Så som jag tolkar den, innebär detta att man i varje valsituation framtvingad av det jag väljer att kalla "samhällskausalitet", föreställer sig den absoluta negationen till det som framställs som "positivt" (utifrån den samhällskausala ståndpunkten), och tänker grundligt igenom det. Detta behöver inte vara negativt i ordets vanliga bemärkelse. Det är heller inte "banalt". (Till exempel: Skall jag låta huset brinna ner när jag har möjlighet att släcka branden?) Det är fråga om ett mer existentiellt val. Man ser på i hur hög grad en vardagshandling och ett vardagsval är produkt av moralism och samhällskausalitet.

När du träffar ditt beslut i det eller det valet så frågar du dig alltså om beslutet egentligen är ditt eller är dig påtvingat av samhällskausaliteten. Valet i sig är ointressant. Men just då du sett negationen, så är beslutet ändå ditt eget. Denna metod är inte ny. Den har tidigare presenterats av en hel mängd existensfilosofer. Den formuleras heller inte klart av Stirner men själva sättet att tänka, att närma sig problemen på, blir faktiskt (i vart fall för mig) resultatet då man tillräckligt länge studerat Stirner. Nu blir frågan: Är det tidigare någon som formulerat sig på ett sådant sätt att läsaren kommit att tänka i dessa banor? Frågan är hittills obesvarad.

En sådan metod, och ett sådant sätt att tänka, blir till en början ett knytnävsslag mot varje form av moralism. Varför? Jo, ett kännetecken på varje slags moralist är som känt att en moralisk ståndpunkt inte kan motiveras utan att man går utanför människan och hämtar motiveringen från en eller annan övermänsklig sfär. Själva moralens struktur är också sådan att varje moraliskt ställningstagande kan brukas som tvångsvapen mot den enskilde människan (eller i varje fall legitimera tvång). Moralister kan i likhet med egoister också delas in i två grupper. De som uppriktigt tror på moralen och de som endast brukar den för att legitimera makten. Gradskillnader finns men resultaten tenderar att bli väldigt lika. (Mera om de två formerna för egoism senare.)

Stirners syn är alltså både "antietisk" och "antimoralisk". Han tror inte på något annat än det som kan befästa det unika egot. Skall man prata om någon form för "etik" hos Stirner så är det att man inte lägger sig i eller påverkar andra människors göranden och låtanden med mindre än att det rör sig om handlingar och dispositioner som gagnar ditt ego. Till försvar för ditt unika ego är å andra sidan allt tillåtet. Om man först och främst är upptagen av de "etiska" aspekterna av hans tänkande är det helt klart att det inte blir oproblematiskt.

Moralisterna kännetecknas i sitt tänkande och i sina dispositioner först och främst av att de vill finna lösningen till de paradoxer som uppstår i livet. För dem är det viktigare att finna lösningen än att förbli i livet. (Därav Gulag och Bergen-Belsen.) De söker att rationalisera det irrationella i livet och avskaffa de paradoxer vi ständigt möter. Det verkar som om detta skulle ske genom en form av total (och totalitär) åskådning och handlingsmodell. Detta står i direkt kontrast till Stirners tankegång som går ut på att paradoxerna och motsättningarna i livet skall accepteras som de är. Utifrån detta menar han att man skall skapa en helt annan form av rationellt tänkande. Människan skall godtas som hon är, och det håller vi oss till när vi har med det unika egot och den unika människan att göra. Vi gör inte människan till något annat än hon är.

Moralisterna utgår från att människan är ond -- eller visar åtminstone på karaktärsdrag som är oönskade. Skall människan bli en "bättre" skapelse i moralisternas tolkning av ordet, är det nästan oupphörligen nödvändigt att "underkasta" sig en norm eller ett system för att kunna nå fram till människans "egentliga" sätt att vara. Häri finns det ingen större skillnad mellan religiösa och politiska system. En sådan underkastelse är i sig själv självmotsägande. Man kan inte underkasta sig något som helst utan att det finns en fri vilja närvarande som företar sig denna underkastelse.

Det kan här vara på sin plats med en närmare beskrivning av det mänskliga sättet att vara, så som jag (och Stirner) uppfattar det. När vi människor tänker, så gör vi det i vår egenskap av enskilda individer. Mina upplevelser av tingen, mina tankar och intryck av tid eller annat tillhör mig, och bara mig. Det andra människor upplever kan jag aldrig helt sätta mig in i, helt oavsett eventuella gemensamma grundupplevelser. När jag därför blir utsatt för någonting så är det jag, och bara jag ensam, som utsätts för det. När en buss välter, flyger passagerarna åt alla håll, kastas om varandra, och graden av upplevelse kommer att variera allt efter skade- och överlevnadsgrad. Andra människor kommer för mig närmast att framstå som en skärm på vilken mina upplevelser projiceras -- enstaka gånger också, om jag så önskar, som en barometer eller måttstock för mina handlingar. Men andra människor har inga krav på mig så länge jag inga har på dem. Någon äkta "gemenskap" (i detta ords ofta förvridna, metafysiska betydelse) förnekar jag existensen av. Det handlar istället om varierande grader av kontakt människor emellan, och några upplever jag som "närmre" än andra. Men dessa människor kan sällan eller aldrig vara det i kraft av sina tankar, enbart genom sina handlingar.

Helge Kongshaug

Fler texter av Helge Kongshaug

Relaterade länkar:
Max Stirner på Svenska
Max Stirner
Non Serviam (anarkistisk)

Sök på Yelah

För kännedom

Mikael Zand hoppar nu av från sitt parti Sverigedemokraterna med motiveringen att han "har upptäckt att de är främlingsfientliga smygrasister". Stoppa pressarna! Ring Nobelkommittén, någon!
Andreas Bryhn